Spoilers för alla tre säsonger av Succession!
Jag har kollat av och till på Succession rätt länge, och idag såg jag äntligen det sista avsnittet i säsong 3, och väntar därmed naturligtvis ivrigt på säsong 4, som inte kan komma fort nog. Succession är nämligen TV-världens absolut bästa drama/komedi/tragedi. Allt från manus till skådespeleri är S-tier, och kvaliteten når emellanåt helt sanslöst höga nivåer. Basidén är i grunden rätt simpel. Ett gammalt svin till affärsman har fyra vuxna barn, samtliga med sin egen nyans av moraliskt förfall, som alla kämpar om kontroll över faderns megaföretag. Samtliga huvudkaraktärer är fruktansvärda människor, svordomarna haglar, och förolämpningarna är så vassa att Edmund Blackadder ryggat tillbaka. Trots att Succession i grunden bara är en bunt kostymklädda skitstövlar som pratar finanser i skyskrapor eller på lyxiga semesterorter så kan det periodvis vara vansinnigt spännande, tack vare fantastiskt arbete med karaktärerna.
De fyra barnen är alla fascinerande att följa på sina egna vis. Kendall (Jeremy Strong), som väl får sägas är det närmsta serien har till protagonist, brottas med drogberoende, ett pajigt äktenskap, och en evig jakt efter inflytande och makt. Huruvida han drivs av enkom själviska motiv eller faktiskt har altruistiska ambitioner är upp till tolkning. Lillebrorsan Roman (Kieran Culkin) känns som om Ramsay Bolton och Tony Stark haft ett barn ihop. Han är elak, rappkäftad och emellanåt charmerande, men bär också spår av barndomstrauman, och är ordentligt rädd för sin far, vars respekt han ändå söker. Systern Shiv (Sarah Snook) är egocentrisk och bossig, men också den som haft integritet nog att söka sig en riktig karriär utanför pappans företag. Det hejdar henne dock inte från att lockas av de möjligheter som uppstår när det ska börja väljas efterträdare till pappsen. Slutligen har vi Connor (Alan Ruck), den äldsta brodern, som når Donald Trump-nivåer i världsfrånvändhet, och ofta väljer att ställa sig utanför företagsangelägenheterna. Över alla barnen kastas skuggan av pappa Logan (Brian Cox), som är lika skräckinjagande som han är hänsynslös. Samtliga skådespelare gör ett fantastiskt jobb med redan fantastiskt material, och resultatet är enastående. Även andra karaktärer, som den fege och velande kusinen Greg "the Egg" Hirsch (Nicholas Braun), Shivs rövslickande make Tom Wambsgans (Matthew McFadyen), den erfarna företagsrådgivaren Gerri (J. Smith-Cameron), Kendalls slemmige finanspolare Stewy (Arian Moayed) och Connors flickvän Willa (Justine Lupe), en före detta eskort med författarambitioner är centrala och färgstarka kort i ensemblen.
Storyn tar samtliga karaktärer på en absurd och satirisk åktur genom den globala medie- och finansvärlden, och serien kommenterar alltifrån politik och sociala skillnader till materialism och skadade sociala relationer. En scen i den tredje säsongen när Kendall desperat kravlar runt i ett hav av dyra födelsedagspresenter han fått från människor han egentligen knappt känner för att hitta ett litet paket hans barn gjort åt honom är hjärtskärande och säger mycket om både hans karaktär och de val han och många människor i verkligheten gjort. Absurda ögonblick som Connors kampanj för att bli USAs nästa president och avskaffa all skatt eller Gregs försök att stämma Greenpeace för att få tag i sin morfars pengar fungerar som en kontrast till Kendalls sorgligare och brutalare scener, utan att för den sakens skull vara dumma eller oviktiga. Och i centrum av allt är fyra skadade barns relation, kärlek och fruktan med och för sin dominerande far.
Succession är ett mästerverk, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar