Spoilers för Vikings!
Linus Roache är kanske mest känd för att dominera varenda bildruta han varit med i under säsong 2, 3 och 4 av Vikings i rollen som Ecbert, kung av Wessex. Ecbert är seriens absolut bästa antagonist. Han kan mäta sig med Ragnar intellektuellt, är tillräckligt moraliskt böjbar för att göra det som krävs för att säkra sin egen makt, och har soldater och pengar i mängder. Linus Roache förmedlar Ecberts styrkor som ledare, och får allas fulla uppmärksamhet utan att ens höja rösten.
Som bäst är Roache dock när han får spela Ecberts tragiska relation till Ragnar (Travis Fimmel, också helt strålande). De är oerhört lika - bägge är män med makt, smartare än alla runtomkring, filosofiska, nyfikna, ifrågasättande av sin omgivning. Ingen av dem kan fullt ut förstås av sina landsmän. Samtidigt så är de dömda att kämpa mot varandra. Ecberts hänsynslöshet i kampen mot Ragnar ställs i kontrast mot hans vänlighet och närmast ömsinta approach till Ragnar när de träffas på tu man hand, och hans sorg när han, förklädd till en enkel munk, bevittnar Ragnars död, och Linus Roache spelar det klockrent.
Även i Ecberts relation till andra karaktärer får Roache visa fler dimensioner av sitt skådespel. Som adoptivfarfar till pojken som ska växa upp till att bli Alfred den Store är han hjärtvärmande faderlig. I relationen till sin biologiske son Aethelwulf (Moe Dunford) är han manipulativ och krävande. Med munken Aethelstan blir han hänförd, och med prinsessan Judith blir han förälskad. Och i sitt förhållande med sig själv är Ecbert självmedveten om sin ondska, och verkar på sätt och vis tyngd av sina synder, samtidigt som han också är stolt och lycklig över allt han åstadkommit. Ecbert är en briljant skriven karaktär, så komplex en skurk kan bli, och Linus Roache förmedlar varje ord, tanke och känsla i manus i en av de mest underskattade rollprestationer jag sett på TV. Ge karln en Emmy, för tusan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar