Spoilers för The King's Man följer:
Släpade mig till biografen idag och kikade på The King's Man, Matthew Vaughns Kingsman-prequel som fått både ris och ros av kritiker, och olyckligtvis inte lyckats dra särskilt imponerande publiksiffror. För mig var filmen något av en blandad kompott, bitvis väldigt bra, och bitvis... well, inte alls lika bra.
The King's Mans överlägset starkaste kort är på pappret skurkarna. Enligt filmens fantasirika tolkning av historien så orkestrerades Första Världskriget av en Illuminati-liknande gruppering bestående av ett who's who bland tidiga 1900-talets skummaste skummisar. Vi har den radikale socialisten Vladimir Lenin (August Diehl), kurtesanen och (misstänkta) spionen Mata Hari (Valerie Pachner), serbiske skytten Gavrilo Princip (Joel Basman), den något mindre kända lurendrejaren Erik Jan Hanussen (Daniel Bruhl), och så självklart den galne ryske munken Rasputin (Rhys Ifans). Idén att bygga någon form av ondskefull motsvarighet till The Avengers av historiska skurkar är kul, och kunde ha blivit svinkul. Tyvärr spenderar filmen inte särskilt mycket tid på sina galna bad guys. Lenin skymtar förbi som hastigast, Mata Hari blir mest en McGuffin, Princip blir mest en fotnot och Hanussen förblir en biroll. Mest fokus får Rasputin, som står för filmens galnaste actionsekvens (eller snarare filmens galnaste sekvens, alla kategorier). Rhys Ifans är lysande, och går verkligen all-in för att göra den ryske mystikern så uppåt väggarna galen som överhuvudtaget möjligt, och han lyckas med bravur. Daniel Bruhl, Joel Basman och Valerie Pachner gör å sin sida vad de kan med det lilla material de får, och August Diehl hinner knappt ens få material överhuvudtaget.
I stället för att fokusera på det sitt historiska skurkkollektiv så lägger The King's Man sin tid på, ja, ganska mycket annat, vilket leder oss till filmens stora problem: den känns ofta mer som en serie coola sekvenser som Matthew Vaughn sedan tejpat ihop till en långfilm. Bortsett från Rasputins galenskaper och skurkmöten i en lada på en inte-alls-mysko-bergstopp mitt ute i ingenstans så följer filmen den pacifistiske brittiske greven Orlando Oxford (Ralph Fiennes), som sedan hustruns död varit en oerhört överbeskyddande far till sin ende son Conrad (Harris Dickinson). Conrad vill i sin tur inget hellre än att delta i Första Världskriget under general Kitchener (Charles Dance) för att försvara och kanske tillochmed dö för sitt land, men får snart veta att Oxford trots sin pacifism ägnar sig åt spionage och underrättelsearbete tillsammans med sina trogna betjänter Shola (Djimon Hounsou) och Polly (Gemma Arterton). Filmen blir sedan någon form av blandning mellan familjedrama, actionkomedi, spionfilm och krigsfilm, men lyckas inte göra någon av bitarna rättvisa. The King's Man vill helt enkelt för mycket, och har för lite tid för att göra allt bra. En av sakerna som gjorde den första Kingsman så bra var just att den hade en ambitionsnivå som funkade med vad Vaughn själv kunde åstadkomma på två timmar, och på det området misslyckas The King's Man.
En sak som man dock ska beundra Vaughn för är hans vilja att göra det oväntade, vilket, till skillnad från i Kingsman: The Golden Circle inte leder till årets mest kontroversiella sexscen (tack och lov), utan istället till en riktigt dramatisk scen i vilken (återigen, spoilers!!) Conrad skjuts ihjäl av en brittisk soldat som misstar honom för tysk spion. Det är en chockerande scen som både ger filmen mer känslomässig tyngd och höjer spänningsvån några snäpp. Conrads död sporrar Oxford till att förkasta sin pacifism för gott och "bli den man Conrad skulle ha blivit", vilket tydligen inkluderar att kallblodigt döda skurkledaren Morton (Matthew Goode med skotsk accent och en förtjusning för getter) genom att dumpa honom från ett berg. Filmen porträtterar det hela som en moralisk seger för Oxford, vilket jag inte är helt med på. Nog är det en sak att döda i strid eller i självförsvar, men Morton var besegrad och kunde lika gärna ha låsts in för sina brott. Porträttet av pacifism och vördnad för liv som en svaghet för Oxford att överkomma istället för något dygdaktigt och gott sitter inte helt rätt hos mig.
Avslutningsvis så är The King's Man definitivt underhållande, både välgjord och välspelad, med underhållande action och en del väldigt starka bitar, men den tyngs ner av att den är för ofokuserad och för svag i delar av sitt berättande. Filmens post-credits-scen där Daniel Bruhls Hanussen agerar ondskefull Nick Fury och rekryterar Adolf Hitler ger dessutom mersmak, och om Matthew Vaughn lyckas slänga ihop ännu en Kingsman-prequel på det temat så sitter jag gärna i biosalongen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar