Spoilers för de tre första avsnitten av She-Hulk!
Disney och Marvel har nu släppt tre avsnitt av She-Hulk, den senaste i den oändliga strömmen av MCU-projekt till Disney+. Mitt intryck är att det är kul underhållning för stunden, men absolut ingenting som fastnar. Jämför man med Loki, WandaVision eller The Falcon & The Winter Soldier så ser man rätt fort att She-Hulk känns betydligt taffligare, både när det kommer till utseende, manus, karaktär och ambition. Medan exempelvis Loki lika gärna kunnat vara en biofilm så känns She-Hulk väldigt mycket som en blandning mellan en Arrowverse-serie och typ How I Met Your Mother, fast svagare.
Allt är dock inte dåligt. Seriens starkaste kort stavas Tatiana Maslany, som är fantastiskt välcastad i rollen som Jennifer Walters/She-Hulk. Hon osar av charm och karaktär, trots att manuset inte ger henne särskilt mycket djup. Oavsett om hon ska spela nervös eller kaxig så träffar Maslany mitt i prick, och bär många scener över mållinjen på mer eller mindre egen hand. Övriga skådespelare är godkända. Mark Ruffalo och Benedict Wong kan spela sina roller i sömnen vid det här laget, och nytillskott som Ginger Gonanza och Josh Segarra funkar utan att lämna något större intryck. Tim Roth återvänder som Emil Blonsky/Abomination, och har helt uppenbart kul med rollen, även om karaktären känns som en miss. Istället för att utveckla idén om mannen som låter sig själv bli ett monster så har man gjort Blonsky till en Trevor Slattery-liknande hippiebudist. Det hade kanske kunnat funka om man gett det hela mer djup, men det gör man inte, och däri gestaltar man också She-Hulks stora problem: komplexiteten är helt frånvarande.
Nu måste ju allt självfallet inte vara mångfacetterat och djupt, och kanske förväntar jag mig för mycket av She-Hulk, men jag kan ändå känna att det som lyft MCU i många fall varit att man tecknat intressanta porträtt av i många fall absurda figurer. Bruce Banner kämpar med sin personlighetsdelning och det faktum att han av både sig själv och sin omgivning betraktas som ett monster. Tony Stark var en lika osäker som intelligent skitstövel som lärde sig värdet av ödmjukhet. Loki växte upp på en lögn som blommade ut i avundsjuka, ensamhet och rädsla. Och så vidare. She-Hulk-avsnitten på typ 25 minuter vardera har varken tid eller intresse (?) av att bygga upp något i den stilen. Ingenting fastnar hos mig som tittare, ingenting sitter kvar eller lämnar bestående intryck. De knasiga rättsfallen och Jennifers one-liners är kul för stunden, men inte längre än så. Det känns billigt och outvecklat på ett sätt som MCU inte gjort förr.
She-Hulk har ju också, precis som allt annat nuförtiden, fått hat för att det är för politiskt korrekt. För SJW, för feministiskt, för woke. Och såhär, visst, She-Hulk har absolut ett väldigt tydligt feministiskt grundtema. Yes box, utan tvekan. Skriver den tittaren på näsan. Åh ja. Är det subtilt? Sällan. Gynnar det serien? I min uppfattning nej, iallafall inte så som det är utfört. Är det på egen hand ett skäl att såga serien, recensionsbomba den, och göra en miljon hatvideos på Youtube? Nä.
Det ska förvisso sägas att She-Hulk ju knappast underlättar för sig själv när det kommer till woke-kritiken. Avsnitt 3 innehåller en scen där Jennifer går igenom den respons som hennes superhjälte-jag får på nätet, och parallellen till diverse woke-hatande nätpredikanter är så uppenbar att en neddrogad grävling med både syn- och hörselproblem inte kunnat missa det. Att ge sig in och dunka på näthatarna är förvisso säkert roligt som serieskapare, men varken särskilt konstruktivt eller originellt, särskilt då man med alla önskvärd tydlighet förklarar att man betraktar all deras kritik som trams. Den inställningen kommer bara bredda klyftan mellan mainstreamunderhållning och högerpubliken, och det är det sista media i stort behöver just nu.
Men, trots alla sina fel och brister så är She-Hulk fortfarande underhållande att glo på, så något rätt görs det ju. Ta snälla bara inte med Megan Thee Stallion igen. Hennes inhopp i avsnitt 3, med en post-credits-scen där hon skakar rumpa och räcker ut tungan, var pinsam nog att få mig att vilja köra ner skallen i närmsta brödrost. Dumma kändiscameos är något som MCU verkligen aldrig behövt, och att börja med det nu känns både omotiverat och korkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar