Favoriter 2021: MCU-debuter

 

Om det är en sak år 2021 bjudit på så är det en massa MCU. Fyra filmer och fem tv-serier, och därmed även en hel drös nya karaktärer, varav många lär bli långtidsspelare i franchisen. Det allra bästa är att de flesta har varit riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter bland årets debutanter:

*Kate Bishop: Vi kan ju börja med Kate eftersom hon är på bild här ovan. Kate (spelad av den fantastiska Hailee Steinfeld, känd från True Grit och Bumblebee) debuterade i Hawkeye, där hon genom en kombination av otur, påstridighet och talang blir lärling till Clint Barton/Hawkeye. Kate sticker ut ur mängden på många vis, men främst för att hon har tydliga styrkor och tydliga svagheter. Hon begår misstag, klantar sig och är oerfaren, men kompenserar för det genom bågskyttetalang värdig Katniss Everdeen, ett självförtroende som får Jan Guillou att verka självkritisk i jämförelse och värme, vänlighet och humor. Kate Bishop känns på många vis verklighetsförankrad, vilket gör att man känner för henne mer än många andra karaktärer, och det stärker bara Hawkeyes budskap om att alla kan vara hjältar.

*Yelena Belova: Yelena (Florence Pugh) är, precis som Kate, en stark, kompetent och rolig ung kvinna, men där tar likheterna slut. Medan Kate är uppväxt som enda barn till en rik familj i New York så har Yelena ett mycket mörkare förflutet som adoptivdotter till två ryska spioner, och sedermera hjärntvättad lönnmördare. Hon dyker först upp i Black Widow, och har även en storyline i Hawkeye, och hennes humor och attityd, tillsammans med hennes något komplexa moralkompass gör henne till en unik rollfigur i MCU. 

*John Walker: Walker (Wyatt Russell) hamnar kanske inte på så mångas lista över favoritkaraktärer, men han kommer definitivt med på min. Han gör sin debut i The Falcon and the Winter Soldier, där han får det något otacksamma uppdraget att ta över som ny Captain America efter Steve Rogers pension/försvinnande/död (väldigt oklart vad som hänt med honom). Walker, som bär på bagage från sin tid som soldat i Mellanöstern ser sitt uppdrag som ett sätt att göra något gott i världen, men han inser snart att han tagit sig vatten över huvudet, och hans behov av att lyckas leder honom in på helt fel väg. John Walker är en komplicerad och tragisk figur som tolkas olika av olika personer, och den sortens karaktärer är lika välskrivna som de är ovanliga. 

*Ikaris: På tal om komplexa figurer som försöker göra rätt: Richard Maddens Ikaris, en av Marvels sorgligaste och kanske bästa karaktärer, särskilt sett till hur lite screen-time han fått jämfört med exempelvis Tony Stark, Steve Rogers eller Natasha Romanoff. Eternals, där Ikaris gör sitt första framträdande, är en av Marvels absolut mest ambitiösa filmer, en av deras mest unika, och tyvärr en av deras mest kritiserade. Jag tycker dock att filmen är fantastisk, till stor del tack vare Ikaris och de frågor som filmen utforskar med honom: rätt och fel, livets värde och mening, förlåtelse, lydnad och egen vilja. Dessutom är han Superman, fast coolare. Hur kan man inte fascineras av mannen som flyger för nära solen?

*Jack Duquesne: Jack (Tony Dalton) är definitivt den minst utvecklade karaktären på den här listan, men hans charm är oemotståndlig, och hans smått högtravande swashbucklermanér är galet underhållande. Snubben känns verkligen som om Inigo Montoya blivit en välklädd affärsmän i New York, och jag älskar det. 

*Druig: Vi avrundar listan med ännu en från Eternals, aka årets bästa Marvelfilm. Druig är på många vis en motsats till Ikaris i vad han representerar, vilket gör honom fascinerande, och skådespelet från den briljante Barry Keoghan (som även gör en minnesvärd insats i The Green Knight från tidigare i år) hjälper honom att sticka ut ännu mer. Frågan Druig ställer är främst vilket moraliskt ansvar folk med makt faktiskt har, och vad man bör vara villig att offra för att uppnå fred. Trots att han förmodligen har minst screen-time utav alla karaktärer på den här listan så är han en av de mest intressanta, vilket säger mycket om hur stark han är som figur.

Star Wars möter Gudfadern

 

The Book of Boba Fett har äntligen haft premiär, och efter första avsnittet är den lovande. Den känns som Star Wars med tydliga gangstervibbar, och förhoppningsvis kan detta vara den djupdykning ner i Star Wars undre värld som The Mandalorian aldrig riktigt blev. Mitt enda klagomål är att det var för mycket flashbacks till Bobas tid som övergiven i Tatooines öken. Eftersom vi vet hur den biten slutar, och det heller inte finns särskilt många karaktärer för Boba att interagera med där, så blir den delen lite väl ointressant, särskilt jämfört med avsnittets andra storyline, där Boba och Fennec i nutid försöker fylla det maktvakuum som lämnats efter Jabbas tragiska frånfälle i Return of the Jedi. 

Nu ser vi fram emot fortsättningen nästa onsdag!

Rasputins fantastiska stridsteknik

 

The Kings Man (svindålig titel) kommer ju äntligen till Sverige nästa vecka, trots att den redan haft sin USA-premiär. Iochmed att den första filmen är fantastisk och den andra är bra så ser jag oerhört mycket fram emot den galna kombon av action och historierevisionism som filmen verkar bjuda på, särskilt då det görs alldeles för få filmer med Första Världskriget som setting. Rasputin, spelad av Rhys Ifans, har varit ett ständigt inslag i filmens marknadsföring, och ett klipp ur hans hypade fightscen ligger uppe på Fox Youtube-kanal. Få människor gör action som Matthew Vaughn, och Rasputin-sekvensen verkar uppåt väggarna galen på bästa möjliga vis. Klipp:

https://www.youtube.com/watch?v=DExdIzS1B0M

Vila i frid, tidigare Batmanfilmer...

 ...för Matt Reeves nya Batman-rulle som kommer i mars 2022 ser bara bättre och bättre ut för varje trailer som släpps. Robert Pattinson ser ut att vara förträfflig som Bruce Wayne och som Batman, Andy Serkis är lovande som Alfred, och Paul Danos Riddler verkar vara en obehaglig och nyanserad skurk. I den nya trailern är det dock Zoe Kravitz som Selina Kyle/Catwoman som skiner starkast. Har aldrig varit ett stort fan av Catwoman, men den här tolkningen ser oerhört kul ut, och Zoe Kravitz är en grym skådespelerska. Hoppas hon får mycket material i Batman, efter att senaste Fantastic Beasts vaskade henne. 

Nya trailern ligger här: https://youtu.be/u34gHaRiBIU

Don't Look Up är både lyckad och misslyckad

 

Don't Look Up får väl ändå betraktas som Netflix huvudsakliga Oscarssatsning i år. Man har anställt mer eller mindre varenda Awards-magnet i Hollywood till rollistan och sedan sätter man Adam McKay (regissören bakom Vice, Big Short och även involverad i Succession) som regissör och manusförfattare. Själva filmen är en allegori över klimatkrisen, en kritik mot Trump-populism, och en sågning av sociala medier och enorma techbolag. Det borde, enligt all logik, vara en enorm dunderhit bland både kritiker, tittare och de dammigaste medlemmarna av Oscarsakademien.

Men filmen är trots all talang en ganska blandad kompott. Visst, som politiskt hyfsat konservativ är jag kanske ingen målgrupp, men å andra sidan kan jag uppskatta smart satir, särskilt av amerikansk höger som jag definitivt inte är ett fan av. Det är dock inte filmens politiska budskap som stör mig. Faktum är den var betydligt mindre in-your-face i sin kritik av högern än jag trodde den skulle vara, och, bortsett från att Meryl Streeps president och hennes supporters är en uppenbar karikatyr av Trump och hans MAGA-rörelse så är den inte särskilt färgad av amerikansk partipolitik. Så nej, filmen är inte särskilt osympatisk i sin satir. Den är bara allmänt orealistisk. 

Storyn (två astronomer, Mindy och Kate, spelade av Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence, försöker varna världen om en enorm meteor som med all säkerhet kommer att göra köttfärs av Jorden inom ett halvår, men ingen lyssnar) är kul på pappret, men svår att genomföra i praktiken, vilket snabbt blir ganska tydligt. Filmen får göra ett antal logiska vinkelvolter för att de fiktiva beslutsfattarna ska ignorera meteoren till förmån för diverse världsliga lockelser. Meryl Streeps president tänker på opinionssiffrorna, Mark Rylances tech-biljonär är fokuserad på metaller, och Cate Blanchetts och Tyler Perrys mediepersonligheter vill bara göra ytliga tv-program. Don't Look Up missar dock faktumet att folk rent generellt vill överleva. Det dödsförakt som många av filmens karaktärer uppvisar är ingenting som mäktiga världsledare skulle komma undan med i verkligheten. Inte heller skulle internationella stormakter som Ryssland, Kina, eller FN för den delen sitta tysta och vänta medan USA klantar bort jordklotet. 

Filmen gör även ett par mindre missar med enskilda plot-points, som att Meryl Streep först inte vill låta nyheten om kometen komma ut för att det kan påverka hennes opinionssiffror inför ett stundande val. Historiskt vet vi dock att plötsliga hot utifrån ofta gynnar sittande makthavare, som då får en chans att agera landsfader och allmän beskyddare. Inte heller skulle USAs president vaska ett gyllene opinionsläge och biljontals kronor i en handvändning för att en av hennes polare bad henne, vilket sker senare i filmen. För att vara en film som handlar om att man ska lita på vetenskap är Don't Look Up förvånansvärt ologisk. 

Filmens meriter hittas istället på ett mer moraliskt och samhällskritiskt plan. För om Don't Look Up missar målet hejvilt som politisk satir så lyckas den med råge att med att kritisera människans tanklösa livsstil, materialism och egocentrism, samt vår ständiga oförmåga att vara nöjda med vad vi har, och vår allmänna tanklöshet och brist på konsekvenstänk. Filmens bästa stunder är när den utforskar vilka vändningar astronomernas liv tar när de plötsligt blir föremål för enorm global mediauppmärksamhet och allt som kommer med den, och allt kulminerar i tio överraskande religiösa sista minuter som verkligen fungerar som ett mäktigt, minnesvärt och brutalt slut.

Så se inte Don't Look Up för att få en välskriven satir över dagens politiska klimat, för filmen begriper sig knappt på politik alls. Se den istället för att begrunda vad vi prioriterar i våra liv, och vad det är som gör livet värt att leva i första hand. 

Geralt har äntligen hittat en röd tråd i The Witcher

Alla streamingjättar behöver en galet dyr fantasy-franchise. HBO har Game of Thrones. Amazon har Wheel of Time (och snart Sagan om Ringen). Disney har Star Wars. Och Netflix har The Witcher, vars andra säsong släpptes härom veckan, till... well, inte riktigt applåder kanske, men defenitivt någon form av värme. Personligen tycker jag att The Witcher säsong 2 definitivt förtjänar både applåder och värme, för det rör sig om överlag riktigt stark fantasyunderhållning (spoilers för säsong 2 följer):

Det största problemet med säsong 1 av The Witcher var att den var rörigare än studentfest på Systembolaget. Serieskaparen Lauren Hissrich hade bestämt att narrativet skulle bestå av tre separata tidslinjer, en var för de tre huvudkaraktärerna: witchern Geralt (en bister Henry Cavill med stor peruk och litet ordförråd), magikern Yennefer (Anya Chalotra, med fler outfits än Gina Dirawi i Melodifestivalen) och den unga prinsessan Ciri (Freya Allan, som springer och skriker sig genom seriens första åtta avsnitt). Utöver dessa tidslinjer så skulle det dessutom introduceras en uppsjö av karaktärer, kungariken, monster och en magiskola som får tillochmed Dumbledore att verka ansvarstagande i jämförelse. Det var inte helt lätt att hitta en röd tråd eller en fast grund i allt detta. 

Säsong 2 har tack och lov bestämt sig för att en tidslinje räcker gott och väl. När säsongen börjar har Geralt tagit Ciri under sitt beskydd och försöker agera fadersfigur, medan Yennefer måste hantera en fientlig före detta klasskamrat och en uppsjö av marginaliserade alver på vägen tillbaka till sina magikerkollegor efter slaget vid Sodden där hon besegrade det expansionistiska imperiet Nilfgaard. Storyn utvecklas snabbt, och snart har serien både fler storylines, fler karaktärer och fler platser än vad säsong 1 hade, med den livsviktiga skillnaden att det nu finns en röd tråd. 

Inte för att säsong 2 av The Witcher inte har andra problem, för det har den. Man är fortfarande hyfsat dåliga på att utveckla de dussintals karaktärer som inte heter Geralt, Ciri eller Yennefer, vilket särskilt märks på skurksidan. Att Renfri (Emma Appleton), som dog i seriens allra första avsnitt, fortfarande är seriens mest intressanta och nyanserade bad guy är ett problem. Den nya säsongen försöker använda en skum ande i en studsande stuga (yep, seriöst) som huvudskurk, men hon saknar både personlighet, motiv och koppling till huvudkaraktärer, vilket gör att hon blir mer av ett problem som ska lösas av Geralt än en faktisk skurk att konfrontera. Den surmulne Cahir (Eamon Farren) och Yennefers kappvändande klasskamrat Fringilla, som agerade antagonister i den första säsongen får snarare egna storylines här, och har därmed inte tid att ställa till särskilt mycket bekymmer för någon annan än sig själva. 

Men vad gör The Witcher bra då? Jo, det mesta, visar det sig. Säsong 2 är vansinnigt snygg, det märks att Netflix närmast skjutit pengar med kanon på serieskaparna, och de har utnyttjat varje krona. Barden Jaskier (Joey Batey), en medeltida hitmaker som i säsong 1 låg bakom den fantastiska låten "Toss a Coin to Your Witcher" har skrivit nya låtar i samma höga klass som förut. Och även om Geralt, Yennefer och Ciri får det mesta av utrymmet så lyckas man ändå åstadkomma lite med några andra rollfigurer: Jaskier får inte bara nya låtar, utan även en helt ny roll som räddare åt förföljda alver. Cahir får genom ett samarbete med Yennefer visa sig vara mer än bara en svartklädd jakthund som spårar Ciri. Magikern Triss Merigold, en fanfavorit från TV-spelen, här spelad av Harry Potter-skådisen Anna Shaffer, får betydligt mer utrymme, och Shaffer gör verkligen intryck den här gången, något hon inte riktigt hade förutsättning att göra första säsongen. Mer eller mindre allt är ett snäpp bättre än den första säsongen, och dessutom går storyn att följa utan tillgång till Google och anteckningsblock. Säsong 2 av The Witcher är super, och serien är definitivt en av mina favoriter 2021. 

Hjulet snurrar men hamstern är halt i Wheel of Time

 

Nu har alla åtta avsnitt av Amazons supersatsning Wheel of Time äntligen släppts. Serien är baserad på Robert Jordans ännu superigare fjorton (femton, om man räknar prequelboken) böcker långa fantasysvit med samma namn, och jag har självklart sett oerhört mycket fram emot adaptionen, och följt produktionen med intresse. Jag har också en uppsjö av tankar om de åtta avsnitt som säsong 1 består av (spoilers för hela säsong 1 följer):

Till att börja med så är castingen utmärkt. Rosamund Pike som Moiraine är en fast och stabil grund för serien att stå på. Daniel Henney som Lan Mandragoran visar på bättre skådespel än någon som varit med i X-Men Origins: Wolverine har rätt till. Bland de fem unga lantisarna från Two Rivers är Barney Harris (tyvärr nu recastad inför säsong 2 av okänd anledning) som Mat Cauthon den som är klart bäst, och även den som har mest att arbeta med, men samtliga är bra. Birollsmässigt är La Casa de Papel-spanjoren Alvaro Morté briljant som den falske draken Logain, Johann Myers Padan Fain är underbart creepy, finske Vikings-skådisen Peter Franzén fortsätter visa hur otroligt underskattad han är, den här gången som  en Warder vid namn Stepin, och både Abdul Salis och Kate Fleetwood är härligt lömska som de antagonistiska Valda respektive Liandrin. Man har helt enkelt lyckats sätta rätt folk i rätt roller. 

Värre är det med manuset, främst i seriens andra halva, och allra mest i det sista avsnittet. Att fem otränade (varav tre är svaga) kvinnor lyckas radarslakta en hel armé på egen hand är ganska dumt. Att Padan Fain får hjärnsläpp och inte dödar eller kidnappar Perrin när han har tillfälle är också ganska dumt. Att Nynaeve behöver lära Lan, som vanligtvis är Aragorn på steroider, hur man spårar kvinnan Lan känner lika väl som han känner sig själv? Jajemän, ganska dumt. Och så vidare. Världsbygget, som man i säsongens första halvan gör ett bra jobb med (inte minst tack vare att man verkligen tar till sig "show-don't-tell"-principen och använder karaktärer som Logain eller Stepin för att highlighta diverse företeelser som kommer bli viktiga för storyn i framtiden) blir i de sista avsnitten närmast ignorerad, och fenomen som The Ways, ogier, the Blight, Dark Ones fängelse eller krigarnationen Shienar får knappt någon förklaring alls. Det är klantigt, helt enkelt. 

Det har även klagats om att serien avviker mycket från böckerna, och jag kan förstå vad man menar. Karaktärer dyker upp tidigare än i böckerna, folk som överlever hela serien dör i säsong 1, man har kapat stora sekvenser, framförallt då Rands äventyr i Caemlyn. Men strukturen är fortfarande densamma, karaktärerna är ganska lika, och säsongen slutar med en setup som tydligt leder in i storylines från bok två och tre. Att i en adaption ta en annan väg för att nå samma resultat som källmaterialet är inte dåligt, tvärt om. Olika medier kräver olika saker, och många av de val och ändringar man gjort i säsong 1 kanske blir mer logiska för oss som är bekanta med böckerna först om ett par säsonger. 

Och än finns det hopp! Skådespelarna är som sagt bra, serien är för det mesta ganska snygg (det är till exempel inte i närheten av det effekthaveri som Shannara-serien visade upp för några år sedan), karaktärerna är relativt välskrivna och man närmar sig de mer storslagna bitarna av böckerna med intriger, olika karaktärer i olika ändar av världen, arméer, generaler, kungar och krig, etc, vilket ju är vad showrunnern Rafe Judkins verkligen ser fram emot. Dessutom var introduktionen av Seanchan i säsongsavslutningens sista scen väldigt stark, och säsong 2 ser ut att blanda storylines från bok 2 och 3, vilka bägge har mer potential än den i bok 1. Förhoppningsvis kan Rafe ta till sig av kritiken (och av de råd han får av Brandon Sanderson vid sidlinjen) och bygga på de bra saker han har, och få till en säsong 2 som är starkare än den första. 

Och vilket betyg landar Wheel of Time då på? Jag ger den nog en 7a, av 10, trots allt, mycket på grund av det fina skådespeleriet och säsonngens första halva. Samt att jag blir glad bara jag får påkostad fantasy på tv överhuvudtaget (tyckte ju rätt bra om Shannara också, trots att effekterna var lika övertygande som en förskoleteater).

Välkommen till Trollkarlar och Trams!

 

Välkommen!

 Hallå! 

Jag heter Alexander, och är en ung student som gillar att ha och förmedla åsikter om populärkultur, politik och samhället i allmänhet. Jag gillar egentligen inte ordet blogg, känns alldeles för Instagram-influenceraktigt, men formatet är utmärkt för att skriva ner halvgenomtänkta uppfattningar och kommentarer i. I den här bloggen kommer man därmed kunna läsa mina tankar om allt möjligt. Hoppas det kan vara åtminstone en smula underhållande att följa. 

Tydligen ska man namnge sin blogg också, så den här kommer heta Trollkarlar och Trams. Trollkarlar för att det lär bli en hel del fantasysnack här, och Trams för att… well, det är ett utmärkt samlingsbegrepp för det mesta. 

Så, välkommen till Trollkarlar och Trams!