Game of Thrones möter Walking Dead

 Okej, jag är medveten om att "Game of Thrones möter Walking Dead" inte alls är en korrekt beskrivning av The Last of Us, varken som spelserie eller som HBO-satsning. Men när man rollsatt två Game of Thrones-skådisar i ett zombiedrama som utspelar sig i ett postapokalyptiskt USA så får man lite skylla sig själv. 

Hursom, det viktiga är väl att ovan nämnda HBO-satsning, TV-adaptionen av succéspelet The Last of Us igår släppte en första trailer, som är lika snygg som den är stämningsfull. Pedro Pascal (Oberyn Martell i Game of Thrones och The Mandalorian i, well, The Mandalorian) gör rollen som dystergöken Joel, en man som ska eskortera tonåriga Ellie (Bella Ramsey, Lyanna Mormont i Game of Thrones) genom en apokalyps fylld med monster som ser ut att ha rymt från inspelningen av Stranger Things. Att HBO har höga förhoppningar märker man i varje bildruta, och musikvalet av Hank Williams är närmast genialt. Själv har jag inte spelat spelen, men iochmed att de hyllas vitt och brett och kommit ut i remaster-versioner nästan lika ofta som GTA V så får de väl betraktas som lovande källmaterial. Releasedatumet är vagt nog satt till 2023, men med tanke på att inspelningen ändå avslutades för ett tag sedan, och att trailern kommer redan under tidig höst, så gissar jag att The Last of Us får sin premiär någon gång under första halvan av året. 

Ryan Reynolds är bäst på PR

 Jag har aldrig sett ett så genialt announcement, någonsin. Aldrig. Inte en enda grej som kan mäta sig med den elegans, humor och avslappnade ton som Ryan Reynolds hade i den Twitter-video han just lade upp där han A) bekräftar att Deadpool 3 officiellt är på gång som en del av MCU, B) att den släpps i juni 2024, och C) att Hugh Jackman återvänder till rollen som Wolverine. Det är nog för att få en Comic-Con publik att jubla taket av Hall H i San Diego, men trots det sparade man det till Reynolds Twitterflöde, vilket, helt ärligt, förmodligen var smartast. Det här kommer bli ihågkommet som ett lika oväntat som genialt marknadsföringsbeslut, och lär ta varenda nördsida med storm. Well played, Reynolds, och tagga Deadpool 3!

Underskattad Skådis: Zenobia Shroff

 Det är få skådespelare som omedelbart utstrålat sådan värme som Zenobia Shroff gör i rollen som Muneeba Khan i Ms Marvel. Som mor till titelkaraktären är det Muneebas roll att oroa sig, vara sträng och förmanande, men också älska sin dotter mer än något annat. Allt det kommer fram på ett oerhört levande sätt i Zenobia Shroffs skådespel. Hon känns oerhört trovärdig och fantastiskt kärleksfull. En underbar rollprestation från en skådespelerska som verkligen förtjänar fler stora roller.

Birollerna brinner upp i Westeros

 Spoilers för avsnitt 6 av House of the Dragon!

Jahapp, där kom den, scenen jag väntat på hela säsongen. Jag pratar självklart om branden i Harrenhal som tar livet av både lord Lyonel Strong och hans äldste son Harwin "Breakbones" Strong. Det är imponerande hur sympatiska Lyonel och Harwin har blivit trots begränsad screen-time (särskilt för Harwin). Som så ofta i Westeros så är det de hederliga och ärbara som stryker med först. RIP, och bra jobbat av Ryan Corr och Gavin Spokes, som bägge gjort utmärkta jobb i rollerna som Harwin och Lyonel. 

Far och son Strong är dock inte de enda som fattar eld i avsnittet: även Laena Velaryon brinner upp, fast för hennes del är det mer självförvållat. När hon står inför en plågsam död i barnsäng så väljer hon en drakryttares död istället, och får sin drake Vhagar till att bränna upp både henne och det ofödda barnet. När det kommer till biroller så går House of the Dragon fram som en mordisk bulldozer. 

Men vi får inte bara ta farväl av etablerade ansikten i dagens avsnitt, utan också möta nya. Dels i form av det omtalade skådespelarbytet, då Olivia Cooke och Emma D'Arcy tar över från Emily Carey och Milly Alcock i rollerna som Alicent Hightower och Rhaenyra Targaryen. Bägge två gör föga överraskande starka intryck, och särskilt Cooke imponerar som den konstant superstressade Alicent, som rent allmänt är sjukt dryg hela avsnittet igenom. Rhaenyra framställs i bättre dager, men det går inte att komma ifrån att hon knappast är ett helgon heller. Hennes generella otacksamhet mot stackars ser Laenor är minst sagt störande. 

Avsnittets sanna standout är dock varken Cooke eller D'Arcy. Inte heller Paddy Considine, Fabien Frankel eller ens Matt Smith, som är ovanligt dämpad. Istället är det i min bok Matthew Needham (Larys Strong) som stjäl showen när han haltar in i avsnittets sista tio minuter. Han har ju synts till tidigare, men här kommer han verkligen till sin rätt. Hans sätt att prata på ett närmast försynt, barnaktigt vis, hans röst, hans käpp, hela grejen, gör honom smått obehaglig, och när eftertexterna börjar rulla så har han cementerat sig som en skurkaktig manipulatör värdig en plats jämte Littlefinger och Varys. Oerhört stark skådespelare, och karaktär. 

She-Hulk känns mer och mer som ett slöseri med tid

 Spoilers för She-Hulk: Attorney at Law avsnitt 5&6!

Nä, det här är inget vidare asså. Det är det jag (tyvärr) tänker oftare och oftare ju mer jag ser av She-Hulk. Ja, Tatiana Maslany är klockren som Jennifer Walters, men det är också ungefär det enda som verkligen fungerar. Allt annat hade kunnat vara så mycket bättre. Titania, som får en hel del screen-time i avsnitt 5 och 6, utvecklas inte ens lite som figur, utan förblir en osympatisk narcissist. Hela konceptet med en influencer med superkrafter hade varit spännande att utforska, men det har serien inte lust med. Istället ska det skojas om Tinder. Idén om en värld som både kommersiellt och juridiskt tvingas anpassa sig till det faktum att det högt och lågt dyker upp personer med mer eller mindre absurda superkrafter är också intressant, men det dumpas till förmån för skämt om She-Hulks stora bröst. Och Daredevil, vars mask dyker upp i en teaser i slutet av avsnitt 5 får vackert vänta till förmån för ett metaskämt om hur jobbiga bröllop är. Ja, jo, haha, men nä, egentligen inte. 

Det är svårt att förstå exakt vad som gått fel med She-Hulk: Attorney at Law. Delvis tror jag att det är budgeten som spökar. Actionscenerna är oinspirerade, ofta direkt dåliga. Färgstarka superskurkar med visuellt intressanta krafter och utseenden prioriteras bort, och She-Hulk själv ser fortfarande ut som en copy-paste från en Skyrim-mod till PS3. Överlag känns produktionen mer som om CW gjorde Alvin och gänget och inte särskilt mycket som en MCU-serie signerad Kevin Feige. Jämför man detta med Loki, The Falcon and the Winter Soldier eller WandaVision så är det på alla plan som att jämföra ett hangarfartyg med en jolle. När säsongen om tre veckor är över får de nog sätta sig ner på Marvel och ta en funderare eller två, för det här håller inte. Marvel kan bättre.

Rings of Power blir verkligen bättre och bättre

 Spoilers för avsnitt 5 av Rings of Power!

Kvalitén i Rings of Power bara ökar och ökar, och nu i det femte avsnittet, när man ser Numenors skepp ge sig av mot Midgård, när man bevittnar Durin och Elronds fantastiskt fina relation, när man hör Poppy sjunga en riktigt go Tolkienvisa, då vet man att Payne och McKay, de två männen bakom serien, har koll på vad de gör. Rings of Power är lika respektfullt som det är påkostat, och det är inte illa. 

Avsnitt 5 kan förvisso ge intrycket av att saker och ting står och stampar, särskilt i Galadriels storyline på Numenor. Avsnitt fyra slutar med att Numenorborna bestämmer sig för att åka och spöa orcher i Midgård, och avsnitt fem slutar med att... numenorborna åker och spöar orcher i Midgård. Samtidigt gör det inte sådär jättemycket, då tiden används smart för att ge lite mer djup åt både Isildur och kanske framförallt Halbrand, som snabbt blivit en av seriens bästa karaktärer. Charlie Vickers gör en stark insats och varvar charm med patos. Det faktum att vi inte heller vet hur Halbrands story slutar gör honom bara än starkare som karaktär. Den största bristen i Numenor rent utvecklingsmässigt är stackars Eärien (Ema Horvath), som verkligen känns som ett tredje hjul. Hon är tydligen stark motståndare till att Numenor ska hänga på Galadriels Sauronspöartåg, men varför har vi ingen aning om. Karaktären har inte fått mycket utrymme, och hade verkligen behövt en scen eller två där hon får göra sitt case, särskilt då hennes motstånd verkar vara en viktig faktor för Kemen (Leon Wadham), som mer eller mindre blir inhemsk terrorist i sitt försök att hejda drottning Miriels expedition mot Midgård. Förhoppningsvis ger de Eärien mer djup i nästa avsnitt, särskilt om de ska fortsätta använda henne som en central motivationskälla för andra karaktärer. 

Avsnittet slutar hursomhelst med att Galadriel, Halbrand, Miriel, Elendil och Isildur ger sig av mot the Southlands för att sparka ut orcherna. Förmodligen innebär det en mysig meet-up med Arondir och Bronwyn, som inte heller får särskilt mycket gjort i dagens avsnitt. Efter att surgubben Waldreg tagit med sig halva byn för att svära trohet till Sauron så visar Theo upp sitt onda svärd för Arondir, som i sin tur visar det för Bronwyn, som då tappar allt hopp om överlevnad. Här måste jag säga att manuset är något oklart: det var ju inte som att oddsen såg fantastiska ut innan heller. Southlands-storyn skiner klart starkast så fort Adar är i bild. Joseph Mawle är grym i rollen, och det märks att det finns en hel del som bubblar under ytan hos den karaktären. Inte bara verkar han vara den ende i Midgård som bryr sig om orcher, han blir dessutom arg när Waldreg antar att han är Sauron. Utöver det verkar han också vara något melankolisk inför att lägga världen i mörker, vilket är något som skurkar i Midgård generellt sett snarare brukar se fram emot. Utmärkt skurk. 

På tal om skurkar så dyker ett gäng vitklädda skummisar med tydlig kultkänsla upp. De verkar spåra Meteor Man, men exakt vad de vill är högst oklart. Deras vita klädsel får en att spontant tänka på puritaner, så de kanske bara är sura över att Meteor Man ränner runt halvnaken i endast höftskynke + raggfilt, men med största sannolikhet har de ett större syfte än så. De kommer dock inte ikapp harfoots i det här avsnittet: istället får vi se Meteor Man försvara Nori från ett gäng vargar, och sedan skrämma skiten ur henne genom att oavsiktligt frysa ner hennes arm. Deras relation är en av de bästa och finaste i serien, så jag räknar med att klyftan mellan dem bara är tillfällig.

På tal om fina relationer så får vi mer Durin IV och Elrond! Yippie!!! Och ännu bättre är att Payne och McKay kommit på att Gil-galad existerar, efter att till synes ha glömt bort honom sen premiäravsnittet. Här får han rätt ordentligt med screen-time. Främst spenderar han sin tid med att avslöja för Elrond att ett magiskt alvträd håller på att dö, vilket tydligen innebär att alverna snart kommer tyna bort och dö om de inte får tag i lite av Eldars ljus. Den enda källan till sånt ljus är såklart mithril. Jag är ingen Tolkienpurist, men är högst osäker på hur förankrat i etablerad lore den twisten är. Hursom så lyckas den alltid så charmige Elrond få Durin att gå med på att dela med sig av mithril till alverna, för att på så vis säkra deras fortsatta närvaro i Midgård. 

På det hela taget känns avsnitt 5 av Rings of Power som ett set-up avsnitt inför säsongens sista tre avsnitt, där shit definitivt kommer go down. Men jag är tacksam för att man tar en timme till att låta story och karaktärer andas. Serien vinner definitivt på att ge publiken mer tid med karaktärerna, och på att ge skådespelarna ordentligt med tid att bli varma i kläderna. Nu ser jag fram emot nästa vecka, då åtminstone några av alla frågor som serien presenterat förhoppningsvis får något slags svar.

D23 Trailerdeluxe

 

D23 2022 släppte en drös trailers för ett gäng kommande projekt från Mushuset. Snabba tankar följer här:

The Mandalorian (säsong 3): Mando och Grogu återvänder för en tredje (fjärde, om man räknar Book of Boba Fett) vända. Den här gången verkar det vankas mandalorianskt inbördeskrig då Bo-Katan Kryze vill etablera sig som ledare för Mandalore samtidigt som Din försöker finna förlåtelse för att han visat nyllet för Bill Burr. Det ser precis lika snyggt, spännande och ospoileraktigt ut som jag förväntar mig från en The Mandalorian-trailer. 

Secret Invasion: Marvels nästa stora serie efter den blandade kompott som är She-Hulk: Attorney at Law fick sin första trailer. Storyn kretsar kring att Nick Fury (Samuel L. Jackson) ska försöka stoppa en alienkonspiration på jorden. Till sin hjälp har han ständige scentjuven Talos (Ben Mendelsohn), den alltid lika lojala Maria Hill (Cobie Smulders), Bilbo, och Emilia Clarke, fast utan drakar, samt Emmy-nominerade Don Cheadle, tillbaka som Rhodey. Det ser ut att bli en utmärkt superhjältethriller i samma stuk som Captain America: The Winter Soldier. 

Tales of the Jedi: Nästa animerade Star Wars-serie (dvs nästa smygrevival av Clone Wars), blir en antologi om jediriddare. Eller snarare om två jediriddare. Den ene är Dooku, innan han blev dryg, och den andra är ständigt återkommande Dave Filoni-favoriten Ahsoka. Dookus bitar ser sjukt intressanta ut, men Ahsoka hade jag gärna bytt ut mot valfri bifigursjedi. Vi kan hennes story nu. Hon ligger förmodligen i topp 3 gällande Star Wars-karaktärer med mest screen-time, och hon får en live-action-serie nästa år. Ge karaktärsutveckling till Mace Windu istället. Eller Kit Fisto. Aayla Secura. Luminara Unduli. Ki-Adi Mundi. Saeese Tiin. Yarael Poof. Plo Koon. Stass Allie. Barris Offee. Pablo Jill. Nahdar Vebb. Jag kan fortsätta räkna upp jedis hela dagen. Filoni älskar Ahsoka mer än Thor älskar sin hammare, jag fattar, men någonstans måste man ta det lite lugnt. 

Willow: Jag har inte sett filmen som serien baseras på, men välgjord fantasy säger jag inte nej till, och det är precis det Willow ser ut att vara. Dessutom välkomnar jag att Disney lägger pengar på annat än bara Star Wars och Marvel. Lite måste man ändå bredda sig. Hursom så verkar det här riktigt skoj, och casten (Warwick Davies, Tony Revolori, Erin Kellyman, Rosabell Laurenti-Sellers) är lovande. Det här kan bli riktigt bra. 

Werewolf By Night: Jury's out on this one. Werewolf By Night kan bli katastrofdålig, eller jättecharmig. Jag har absolut ingen aning. Det ser ut som en dyrare version av Halloween på Liseberg, vilket kan innebära precis vad som helst när det kommer till kvalité. Mest taggad är jag på att se utmärkta Laura Donnelly ta sig an svincoola Elsa Bloodstone. Det kommer bli kul, även om resten av filmen är träskusel.  

Where the **** är Zemo, Feige??

 D23 var förra veckan, och Marvel överöste som vanligt allt och alla med teasers, nyheter och allmänt hypemakeri. Bland de mest omtalade projekten är Thunderbolts, som följer en grupp skurkar/antihjältar på allehanda uppdrag. Teamets line-up och cast avslöjades, och består av Yelena Belova (Florence Pugh), Bucky Barnes (Sebastian Stan), John Walker (Wyatt Russell), Red Guardian (David Harbour), Taskmaster (Olga Kurylenko), Ghost (Hannah John-Kamen) och Val (Julia Louis-Dreyfuss). Jättekul och så, absolut, men VAR TUSAN ÄR ZEMO??? Han är en av Marvels bästa karaktärer, spelad av en av Marvels mest underskattade skådespelare, och har en av Marvels coolaste dräkter. Dessutom är han en av de karaktärer med absolut starkast koppling till Thunderbolts i serietidningarna. Att göra en Thunderbolts-film utan honom är kott och gott skandal. Det är som en pizza utan tomatsås, en hambrugare utan bröd eller en socialdemokrat utan regering. Vansinnigt knasigt, helt enkelt. Jag räknar kallt med att Kevin Feige av någon anledning valt att spara Zemos avslöjande till senare, för om gamle Helmut inte är med i filmen på ett eller annat vis så är det ett bevis på att Marvel blivit skogstokiga. 

Stark start på Cassians soloäventyr

 Spoilers för de tre första avsnitten av Andor!

Mer diskbänksrealistiskt än såhär blir det nog inte i galaxen långt, långt borta. Rogue One-spinoffen Andor av Tony Gilroy släppte sina tre första avsnitt idag, och de är precis det de utlovats vara: mörkare, dystrare, skitigare och mer jordnära, vilket är utmärkt. Det är mer dramathriller än actionäventyr. Visst, det passar säkert inte alla, och vill man ha en mer klassisk Star Wars-upplevelse så får man nog invänta säsong tre av The Mandalorian, men det Andor bjuder på känns både fräscht och intressant. 

Diego Luna återvänder till rollen som Cassian Andor, som han spelade för vad man antog var första och sista gången i Rogue One. Där är han en övertygad rebellsoldat, men i den här serien, som utspelar sig fem år innan filmen, är han istället en allmänt skum typ som smyger runt i Blade Runner-liknande kvarter, och stjäl, smugglar och ljuger sig fram genom tillvaron. Luna gör ett kanonjobb i rollen, och Cassian växer mer och mer som karaktär för varje avsnitt, särskilt då vi även får se hans (såklart) tragiska ungdomsår via flashbacks. Även där gör serien något nytt jämfört med resten av Star Wars-universumet: Cassian kom från en kultur som mer eller mindre verkar vara kvar i stenåldern rent teknikmässigt, och språket de pratar textas inte på varken svenska eller engelska, vilket än mer förstärker känslan av att de lever i skymundan från resten av galaxen. Även beslutet att låta huvudantagonisten Syril Karn (Kyle Soller) tillhöra något slags privat säkerhetsbolag istället för att vara direktanställd av Imperiet är nytänkande. Det märks att Tony Gilroy överlag gör sin egen grej, vilket jag på alla plan uppskattar. 

Seriens två svagheter såhär långt är dels pacing i manuset och dels Stellan Skarsgård (!!!). Gilroy är helt uppenbart inte typen som har lust att förklara allt i överdriven detalj, men samtidigt händer det under de tre första avsnitten egentligen inte jättemycket. Hade serien varit kortare/satsat på längre avsnitt, så hade 1-3 förmodligen klippts ihop till ett enda avsnitt. Och angående Sveriges stolthet Stellan så är han tyvärr inte jättebra som Luthen Rael, iallafall inte i de scener han haft än så länge. Han verkar rätt oengagerad, märkligt nog, och ger ett allmänt ointresserat intryck. Förhoppningsvis tar det sig längre fram, men hittills imponerar han inte. På den ljusa sidan så är resten av skådespelarna utmärkta. Luna är som sagt klockren som Andor, Kyle Soller spelar skiten ur den osäkre men auktoritäre Syril Karn, och Adria Arjona spelar skrothandlaren Bix Caleen med karisma och medkänsla. Nästa onsdag fortsätter äventyret, och jag är rejält taggad. 

Amazon tar oss tillbaka till Midgård

 Spoilers för de första fyra avsnitten av Rings of Power!

Rings of Power är här, och den har splittrat såväl fans som kritiker. Det är dyrt och snyggt, där är de flesta överens, men bortsett från det så är åsikterna vitt skilda. Alltifrån "Tolkien kommer hemsöka Jeff Bezos" till "en perfekt adaption av andan och känslan i böckerna" går att hitta på diverse subreddits, Facebooksidor och Youtubekanaler. Som så ofta är fallet har ingendera extrem rätt, utan sanningen ligger närmare mitten. Fyra avsnitt in är Rings of Power en klart sevärd men långtifrån fläckfri fantasysaga. 

Om man börjar med det positiva så är en styrka att serien blir bättre och bättre för varje avsnitt. Premiärepisoden är egentligen inte jättebra. Avsnitt två är bättre, och i nummer tre och fyra så ökar kvaliteten verkligen. Skådespelarna blir säkrare, manuset växer, världen expanderas. För Rings of Power så får man känslan av att större faktiskt kanske också innebär bättre. 

Serien är huvudsakligen uppdelad i fyra plotlines: 

1. Galadriel (Morfydd Clark), som envisas med att leta reda på Sauron och ge honom en omgång trots att alla andra ber henne att låta bli. I den här delen av serien lär vi även känna Halbrand (Charlie Vickers) en mystisk och rappkäftad bråkstake som eventuellt kanske möjligtvis råkar vara kung över en rätt viktig bit av Midgård. Tillsammans blir de mer eller mindre ofrivilligt gäster i Numenor, en sjöfartsnation vars arv har en stor roll i Sagan om Ringen-trilogin. 

2. Nori Brandyfoot (Markella Kavenagh), en harfoot (tidiga hobbits), som, i likhet med alla andra huvudrollshobbits någonsin, är mer sugen på att dra ut på äventyr än att göra som hon blir tillsagd. Hennes nyfikenhet tar sig form i att hon mer eller mindre adopterar "The Stranger/Meteor Man" (Daniel Weyman), en enigmatisk figur som faller ner till jorden inuti en meteor. 

3. Arondir (Ismael Cruz-Cordova), en alv som vaktar människorna i the Southlands. För evigheter sedan var de taskiga nog att alliera sig med Sauron, och alver glömmer inte i första taget. Arondir förälskar sig dock i en av människorna, en helare vid namn Bronwyn (Nazanin Boniadi). Tillsammans upptäcker de att orcher bedriver tunnelverksamhet under Southlands, och de tvingas förbereda sig på förestående invasion. Läget kompliceras ytterligare av att Bronwyns tonårige son Theo (Tyroe Muhafidin) hittat ett svart, brinnande svärd som den onde alven Adar (Joseph Mawle) verkligen vill kunna lägga vantarna på.

4. Elrond (Robert Aramayo), här en ung politiker hos alvkungen Gil-galad (Benjamin Walker), som får i uppdrag att assistera den legendariske alvsmeden Celebrimbor (Charles Edwards) i hans senaste projekt. Detta involverar att initera diplomatisk kontakt med dvärgprinsen Durin (Owain Arthur), trots att dvärgar och alver som bekant inte alltid drar jämnt. 

Det finns en hel drös ytterligare karaktärer, och serien lär förmodligen spåra ut ytterligare ett halvdussin plotlines innan allt är över, men för tillfället är det Galadriel, Nori, Arondir och Elrond som får betraktas som seriens fyra pelare. Samtliga är tack och lov ganska intressanta, och alla storylines har egna konflikter och mysterier som för det mesta fungerar bra. Skådespelet varier mellan habilt till väldigt bra, även om ingen ännu kan matcha nivån som finns borta hos HBO i House of the Dragon. Bäst tycker jag att Robert Aramayo är som Elrond. Jag var tveksam till castingen till en början, men får verkligen äta upp mina ord: Aramayo är utmärkt, och osar charm. Kavenaugh, Cruz-Cordova och Clark gör också stabila insatser, och får fin uppbackning av resterande skådespelare i den enorma ensemblen. Särskilt kul var det se Simon Merrells, som spelade brother Tancrede i underskattade Knightfall, dyka upp som alven Revion i ett par avsnitt (RIP). 

Men allt är inte frid och fröjd. Manusmässigt är serien inte alltid helt on-point. Dialogen blir emellanåt för blå, och vissa saker är lite för slappt skrivna (Saurons onda plan råkar bara ligga och samla damm i ett bibliotek på Numenor?). Men överlag gillar jag det. Det är bra high fantasy, med potential att växa och bli ännu bättre. Är Rings of Power lika bra som konkurrenten House of the Dragon, eller som Peter Jacksons fantastiska filmtrilogi? Nej och nej. Men potentialen finns där, och serien är av allt att döma både ambitiös och välvillig gentemot Tolkien. Det blir spännande att se vart storyn leder under kommande fyra veckor, och därefter att se hur serieskaparna väljer att utveckla det hela inför säsong 2. 

House of the Dragon har en strålande första halva

Spoilers för de fem första avsnitten av House of the Dragon!

 HBOs svinhypade Game of Thrones-prequel/spinoff/whatever House of the Dragon har nu sänt sina fem första avsnitt, och därmed visat upp hela sin första hälft för den draksugna allmänheten. Och är det bra? Jo tusan, det är det. Här finns inte ett spår av Benioff och Weiss hastiga Michael Bay-fantasy som kännetecknade GoTs sista säsong. Istället är berättandet lågmält, men inte desto mindre intensivt. Och trots idogt tidshoppande så lyckas man ändå hålla sig till en hyfsad röd tråd. 

För den som lever under en sten så följer serien främst huset Targaryen, som är i sina glansdagar. Järntronen är i ett säkert grepp, drakar flyger skytteltrafik över Kings Landing och, bortsett från en galen krabbfantast i rikets utkanter så är allt frid och fröjd. Men problemen hopar sig i takt med att successionsordningen blir en allt hetare fråga bland såväl Targaryens som övriga lorder och ladys i Westeros. Kung Viserys (Paddy Considine) har trots allt inte evigt liv, och när sorgens dag väl kommer så måste någon annan ta över tronen. Ska det bli den självständiga dottern Rhaenyra (i de fem första avsnitten spelad av Milly Alcock), det vandrande problemet Daemon (Matt Smith), eller kanske ett (o)lyckligt lottat spädbarn? Det är kring den allt hetare frågan som de fem första avsnitten cirklar. 

Den intrigfyllda storyn har inte ett fullt så brett karaktärsgalleri som Game of Thrones hade, utan känns på många sätt mindre i skala. Det mesta äger rum i Kings Landing, och det faktum att var och varannan Targaryen har en drake att rida på innebär att karaktärer flyttar sig snabbare. Men det är definitivt inte av ondo. House of the Dragon väljer djup före bredd, och det skadar absolut inte. Tvärtom så hjälper det serien att karva ut en egen identitet. Det känns inte som säsong 9 av Game of Thrones, även om Ramin Djawadis val av intromusik vittnar om att åtminstone han tänkte att så kanske var fallet.

Karaktärsmässigt ligger fokuset främst på fyra mer eller mindre maktgalna filurer: den allt sjukare kung Viserys, den eldiga dottern Rhaenyra, kungens bångstyriga brorsa Daemon och Rhaenyras BFF Alicent (i de första fem avsnitten spelad av Emily Carey). Samtliga får gott om tid att sticka ut och visa upp sig, men mest intressant är (i min mening) Viserys. Det är sällan fantasyberättelser låter en medelmåttig kung vara huvudroll, men här sker det. Viserys är ingen dålig person, och ingen katastrof som monark, men han saknar ändå den styrka, den karisma och den intelligens som tronen kräver. Paddy Considine gör en fantastisk prestation av en i grunden sympatisk man vars främsta styrka är en förmåga att inse sina egna brister. Särskilt en scen i avsnitt fem, där en allt svagare kung Viserys frågar sin lojale Hand, Lyonel Strong (Gavin Spokes), om hur historikerna kommer att minnas honom, sticker ut som ett ögonblick då Viserys som karaktär verkligen når nya höjder. Kontrasten med Matt Smiths Daemon, som osar bad-boy-karisma och mördar och ligger sin väg fram mot makten, är stor. 

Det går dock inte att undvika seriens två unga genombrott. Milly Alcock och Emily Carey gör enastående arbeten som Rhaenyra och Alicent, två vänner som långsamt slits isär av vuxenvärldens cynism och ödets hand. Rhaenyras mål är tronen, och hon kunde inte bry sig mindre om vad männen runtomkring henne tycker om det. Alicent är tystare, på ytan mjukare, men inte någon att räkna bort. I de kommande fem avsnitten kommer rollerna tas över av två äldre skådespelare (Emma D'Arcy som Rhaenyra och Olivia Cooke som Alicent), och det blir spännande att se hur de bygger vidare på den utmärkta grund som lagts av Milly och Emily. 

House of the Dragon gör kort sagt ett enastående jobb med att efterträda Game of Thrones. Det är inte samma serie, men det var inte heller tanken. Det är nytt och gammalt på samma gång, genialt skådespelat, välskrivet, snyggt som tusan. Westeros is back. 

She-Hulks tre första avsnitt är en blandad kompott

 Spoilers för de tre första avsnitten av She-Hulk!

Disney och Marvel har nu släppt tre avsnitt av She-Hulk, den senaste i den oändliga strömmen av MCU-projekt till Disney+. Mitt intryck är att det är kul underhållning för stunden, men absolut ingenting som fastnar. Jämför man med Loki, WandaVision eller The Falcon & The Winter Soldier så ser man rätt fort att She-Hulk känns betydligt taffligare, både när det kommer till utseende, manus, karaktär och ambition. Medan exempelvis Loki lika gärna kunnat vara en biofilm så känns She-Hulk väldigt mycket som en blandning mellan en Arrowverse-serie och typ How I Met Your Mother, fast svagare.

Allt är dock inte dåligt. Seriens starkaste kort stavas Tatiana Maslany, som är fantastiskt välcastad i rollen som Jennifer Walters/She-Hulk. Hon osar av charm och karaktär, trots att manuset inte ger henne särskilt mycket djup. Oavsett om hon ska spela nervös eller kaxig så träffar Maslany mitt i prick, och bär många scener över mållinjen på mer eller mindre egen hand. Övriga skådespelare är godkända. Mark Ruffalo och Benedict Wong kan spela sina roller i sömnen vid det här laget, och nytillskott som Ginger Gonanza och Josh Segarra funkar utan att lämna något större intryck. Tim Roth återvänder som Emil Blonsky/Abomination, och har helt uppenbart kul med rollen, även om karaktären känns som en miss. Istället för att utveckla idén om mannen som låter sig själv bli ett monster så har man gjort Blonsky till en Trevor Slattery-liknande hippiebudist. Det hade kanske kunnat funka om man gett det hela mer djup, men det gör man inte, och däri gestaltar man också She-Hulks stora problem: komplexiteten är helt frånvarande. 

Nu måste ju allt självfallet inte vara mångfacetterat och djupt, och kanske förväntar jag mig för mycket av She-Hulk, men jag kan ändå känna att det som lyft MCU i många fall varit att man tecknat intressanta porträtt av i många fall absurda figurer. Bruce Banner kämpar med sin personlighetsdelning och det faktum att han av både sig själv och sin omgivning betraktas som ett monster. Tony Stark var en lika osäker som intelligent skitstövel som lärde sig värdet av ödmjukhet. Loki växte upp på en lögn som blommade ut i avundsjuka, ensamhet och rädsla. Och så vidare. She-Hulk-avsnitten på typ 25 minuter vardera har varken tid eller intresse (?) av att bygga upp något i den stilen. Ingenting fastnar hos mig som tittare, ingenting sitter kvar eller lämnar bestående intryck. De knasiga rättsfallen och Jennifers one-liners är kul för stunden, men inte längre än så. Det känns billigt och outvecklat på ett sätt som MCU inte gjort förr.

She-Hulk har ju också, precis som allt annat nuförtiden, fått hat för att det är för politiskt korrekt. För SJW, för feministiskt, för woke. Och såhär, visst, She-Hulk har absolut ett väldigt tydligt feministiskt grundtema. Yes box, utan tvekan. Skriver den tittaren på näsan. Åh ja. Är det subtilt? Sällan. Gynnar det serien? I min uppfattning nej, iallafall inte så som det är utfört. Är det på egen hand ett skäl att såga serien, recensionsbomba den, och göra en miljon hatvideos på Youtube? Nä. 

Det ska förvisso sägas att She-Hulk ju knappast underlättar för sig själv när det kommer till woke-kritiken. Avsnitt 3 innehåller en scen där Jennifer går igenom den respons som hennes superhjälte-jag får på nätet, och parallellen till diverse woke-hatande nätpredikanter är så uppenbar att en neddrogad grävling med både syn- och hörselproblem inte kunnat missa det. Att ge sig in och dunka på näthatarna är förvisso säkert roligt som serieskapare, men varken särskilt konstruktivt eller originellt, särskilt då man med alla önskvärd tydlighet förklarar att man betraktar all deras kritik som trams. Den inställningen kommer bara bredda klyftan mellan mainstreamunderhållning och högerpubliken, och det är det sista media i stort behöver just nu. 

Men, trots alla sina fel och brister så är She-Hulk fortfarande underhållande att glo på, så något rätt görs det ju. Ta snälla bara inte med Megan Thee Stallion igen. Hennes inhopp i avsnitt 3, med en post-credits-scen där hon skakar rumpa och räcker ut tungan, var pinsam nog att få mig att vilja köra ner skallen i närmsta brödrost. Dumma kändiscameos är något som MCU verkligen aldrig behövt, och att börja med det nu känns både omotiverat och korkat.