Star Wars-fans är en arbetsmiljöfara

 

Star Wars officiella Twitterkonto har idag gått ut och påmint alla fans om att rasism inte är okej. En självklarhet kan man tycka, men samtidigt är det en påminnelse som fyller ett syfte. Moses Ingram, som spelar Reva/Third Sister i Obi-Wan Kenobi, har sedan fredagens premiär utsatts för diverse rasistiska (och även en del rent allmänna) påhopp på sociala medier, vilket är förbannat tråkigt, men tyvärr allt annat än oväntat. Star Wars har i alla tider haft problem med fans som känt sig berättigade att ge sig på skådespelare, och Moses Ingram är bara den senaste i en lång rad. Att respektfullt kritisera Reva som karaktär eller Moses Ingrams skådespeleri är självklart okej, men det substanslösa hat som riktas mot henne är bisarrt och vidrigt. 

Sabine Wren är officiellt castad!

Vi har ju vetat rätt länge att Lucasfilm gett Natasha Liu Bordizzo rollen som den färgsprakande mandaloriern Sabine Wren i kommande Ahsoka-serien på Disney+, men det är alltid kul när det blir officiellt, vilket det nu är. Lucasfilm passade på att bekräfta det hela under Star Wars Celebration, och Natasha fick ge lite intervjuer och hälsa på fans. Jag är ett stort fan av Sabine i Rebels, och tror att Natasha är ett utmärkt val för live-action-versionen av henne. 

För övrigt en shout-out till Tiya Sircar, som gjort Sabines röst i de animerade projekten: hon är awesome, och jag hoppas att Lucasfilm ringer henne om Sabine någonsin återvänder till animerade serier. 

 

Rachel Zegler måste ha världens bästa agent

 West Side Story. Shazam: Fury of the Gods. Disneys live-action Snövit. Och nu även The Ballad of Songbirds and Snakes, Hunger Games-prequelfilmen. Någon i Hollywood har bestämt att Rachel Zegler ska bli ett känt namn, och sällan har jag sett en så ung skådespelerska boka in så många stora jobb på så kort tid. Det är ju självklart väldigt kul för henne, även om jag har lite svårt för henne som person baserat på hennes extremt aktivistiska och helt ärligt dumma Twitteraktivitet (som det hade snackats betydligt mer om ifall hon vart höger...). 

Hursom så blir det kul att se hur Ballad of Songbirds and Snakes står sig jämte Hunger Games-filmerna.

Bad Batch säsong 2 får en trailer

 Star Wars Celebration har nådde sitt slut i förrgår, och en av de sista sakerna som hände var att Lucasfilm släppte en kort men spännande trailer för säsong 2 av den animerade Clone Wars-uppföljaren The Bad Batch. Serien följer elitklonerna (kallade The Bad Batch) på deras flykt undan Imperiet efter Order 66. Den första säsongen hade sina toppar och dalar, och led enligt min uppfattning av för mycket filler, för lite karaktärsutveckling, och en plotline som känns alldeles för lik den i The Mandalorian. Trots det så är jag taggad på säsong 2, inte minst för att ett av mina önskemål tycks ha uppfyllts: Cody verkar återvända! Obi-Wans vanligtvis lojale second-in-command skymtar förbi jämte imperielojalisten Crosshair. Andra överraskningar är ubergullige wookie-padawanen Gungi och (till synes) kommandosoldaten Scorch, som även hade en cameo i säsong 1. Premiären är satt till hösten. 

Fantasyäventyr på Disney+

 Märkligt nog så var Star Wars inte det enda som firades på gårdagens Star Wars Celebration. Lucasfilm passade även på att visa upp den första trailern för den kommande fantasyserien Willow, baserad på den gamla filmen med samma namn. Warwick Davis återvänder från filmen för att spela samma karaktär, och får sällskap av bland andra Erin Kellyman (The Falcon and the Winter Soldier), Tony Revolori (Spider-Man: No Way Home) och Rosabell Laurenti-Sellers (Game of Thrones). Trailern ser härlig ut, som en mer påkostad och långt mysigare version av den misslyckade Shannara-serien med Austin Butler och Ivana Baquero. Detta kan nog bli bra!

This is where the fun begins!

Spoilers för avsnitt 1 & 2 av Obi-Wan Kenobi!!!! 

Äntligen är den här!!! De två första avsnitten av Obi-Wan Kenobi finns nu att streama på Disney+!! Och vilka avsnitt! Särskilt det första är riktigt starkt. Serien börjar med en recap av prequeltrilogin, och följer raskt upp med en sketsnygg scen som visar hur en jedi försöker skydda en grupp younglings under Darth Vaders anfall mot Jeditemplet under Order 66. Sedan hoppar vi framåt tio år, och berättelsen börjar. Ett skepp lastat med tre ondingar landar på Tatooine. Det rör sig om fifunklonen Fifth Brother (Sung Kang), aggressiva och arga Reva/Third Sister (Moses Ingram) och deras pratglade chef, the Grand Inquisitor (Rupert Friend), som är ute och letar efter Jediriddare. De hittar snabbt den de söker, en ung men hoppfull Jedi, som lyckas undkomma inkvisitörerna. Samtidigt så hänger Obi-Wan en bit bort, och försörjer sig med att hacka någon form av kött. Sin lediga tid spenderar han med att rida runt på en ökentapir och köpa leksaker till tioårige Luke från en skamlös jawa. 

Serien visar rätt fort att Obi-Wan är bär på ärren från prequelfilmerna. Han drömmer mardrömmar om Anakin, han förebrår sig själv för Padmés död, och han är allmänt rätt uppgiven. Det är helt rätt riktning att ta karaktären i, och Ewan McGregor spelar fruktansvärt bra. Man kan se att den heroiske och one-liner-sprutande Jedimästaren som besegrade Maul och Grievous finns kvar därinne, bakom sorgen, skammen och rädslan, men att han varken kan eller får komma fram. Kenobi låter sig mobbas av sin arbetsgivare, gömmer sig för Reva medan Owen Lars (en underbart stabil Joel Edgerton) nästan får sätta livet till, och vägrar hjälpa den unga jedin som flyr ut i öknen i jakt på räddning från inkvisitionen. Det enda Kenobi bryr sig om är att hålla sig själv och Luke gömda. Det är det enda han har kvar. Därmed blir det himla segt för honom att Bail Organa (härlige Jimmy Smitts) dyker upp för att be Obi-Wan att rädda tioåriga Leia, som kidnappats av en prisjägare som ser ut som Sting och i hemlighet är anlitad av Reva. Obi-Wan går motvilligt med på det hela efter lite övertalning, och ger sig av till en Blade Runner-liknande planet där avsnitt två utspelar sig. 

Avsnitt 2 ger oss mer action, men är inte riktigt lika mörkt och känslomässigt drabbande som ettan. Det är dock fortfarande av väldigt hög kvalitet. Vi får se Obi-Wan och Leia lära känna varandra medan de försöker fly undan diverse prisjägare och Reva, som har en mystisk besatthet av att fånga Obi-Wan. Moses Ingram gör en bra roll, även om Rupert Friends Grand Inquisitor är den överlägset mest underhållande skurken. Friend gör en utmärkt rolltolkning, och är en värdig ersättare för Jason Isaacs. Sung Kang är också bra som Fifth Brother, även om hans karaktär såhär långt känns som ett femte hjul. Jag kan inte heller komma ifrån hans look. Han ser verkligen ut som en plufsig fifun, vilket verkligen inte matchar utseendet i Rebels. Serien är också bra på att visa inkvisitorernas styrkor och svagheter. De är genuint bra på att hitta Jedis, men ännu bättre på att bråka på varandra. Allt Reva gör sker bakom ryggen på Grand Inquisitor, som blir mer och mer irriterad på henne för varje scen som går, till den graden att han tar ut sin ilska på rymd-Sting (RIP), och sedan konfronterar henne när hon nästan fått tag i Obi-Wan. Bråket mellan de två inkvisitorerna leder dels till att Kenobi kommer undan, och dels till att Grand Inquisitor till synes dödas av en arg Reva. Med tanke på att karaktären är skurken i säsong 1 av Rebels, som utspelar sig typ åtta år efter Obi-Wan Kenobi så är det nog hyfsat säkert att satsa krediter på att Grand Inquisitor inte är död, men exakt vilka följder Revas impulsiva aggression får återstår att se. 

Avsnitt två introducerar även krokodil med en blasterkanon (som Obi-Wan skjuter ihjäl) och Kumail Nanjiani som Haja, en lurendrejare med hjärta av... kanske inte guld, men brons, åtminstone. Å ena sidan är det kul med en karaktär som låtsas vara en jedi för att tjäna pengar, men å andra sidan är jag inte hundra på att jag köper Kumail Nanjiani som något annat än Kumail Nanjiani. Men han var absolut inte dålig. Ytterligare en sak som introduceras i avsnitt 2 är fler mentala problem för Obi-Wan, som får reda på att Anakin lever, vilket knappast gör saker och ting lättare för honom. Avsnittet slutar med en kort sneak peek på the man, the myth, the legend himself, Darth Vader, i en bactatank. Shits about to go down, och nästa onsdag kommer avsnitt 3. Såhär långt är det en riktigt, riktigt bra serie. 

Star Wars-universumet expanderar på TV-fronten

 Första dagen av Star Wars Celebration 2022 är avklarad, och Lucasfilm öppnade starkt med nyheter kring live-action-serierna på Disney+. Mest fokus får väl sägas ha legat på Andor, som nu fått både en trailer och ett releasedatum (31 augusti). Trailern är super, och lyckas sätta en hyfsat mörk ton för Andor, och hintar även om att den är något av en ensembleserie, men en hel drös karaktärer. Det är välkommet, dels eftersom ensembleberättelser i min ödmjuka uppfattning har enorm potential, och dels då Lucasfilms tre live-action-Star Wars-serier såhär långt alla varit smalare i fokus, och följt en karaktär snarare än många. 

Huvudrollen i Andor tillhör dock Diego Luna, som återvänder som Cassian Andor från Rogue One. Han var, med möjligt undantag för Krennic, den mest intressanta och komplexa karaktären i den filmen, och serien verkar av allt att döma fortsätta utforska hans minst sagt tveksamma moralkänsla. Andor verkar dessutom också ha en politisk dimension, då Mon Mothma (Genevieve O'Reilly) är en av huvudrollerna. Sedan är även Sverige representerat i galaxen långt, långt borta, i form av Stellan Skarsgård som en ruffig rebell (?) vid namn Luthen. Även Kyle Soller och Adria Arjona dyker upp i trailern, och det hela ser verkligen lovande ut. 

Andor var dock inte den enda serien som fick ta plats på scenen i Anaheim. The Mandalorian återvänder med en tredje säsong i februari, och då blir det bland annat ett besök på Mandalore, mandalorianernas hemplanet. Katee Sackhoff dök också upp och lät informera om att hon kommer återvända som Bo-Katan Kryze, om det nu var någon som tvivlade på det. En trailer exklusiv för Celebration-besökarna (som dock verkar ha läckt ut på nätet) avslöjar att även Carl Weathers kommer tillbaka, återigen som prisjägargillesledaren/borgmästaren/Grogus adoptivfarfar Greef Karga. 

När Dave Filoni och Jon Favreau ändå var på plats passade man på att dessutom avslöja en ny serie som ska hänga ihop med The Mandalorian. Den heter Star Wars: Skeleton Crew, och har Spider-Man-regissören Jon Watts med som producent, och antagligen även regissör, åtminstone bitvis. Storyn handlar om ett gäng barn som försöker hitta hem i den stora och farliga galaxen, och huvudrollen spelas av ingen mindre än Jude Law. Förmodligen spelar han inte ett av barnen (det hade varit väldigt skum casting). Serien kommer hursom att ha premiär 2023 tillsammans med The Mandalorian och Ahsoka. Framtiden för Star Wars ser med andra ord ljus ut på TV-fronten.

Aloy hänger med Geralt och Kratos bor hos Bezos

 MovieZine rapporterar att serie-rättigheterna till spelserien Horizon införskaffats av Netflix, som väl antagligen därmed tänker göra en live-action-adaption. Det låter superkul, tycker jag. Jag har bara spelat Horizon: Zero Dawn (Forbidden West ligger på listan över spel jag definitivt vill ge mig på snarast möjligt), men jag tyckte att världen som Guerilla Games byggde, med robotdinosaurier som jagar, och emellanåt även jagas av människor, är gräsligt cool. Protagonisten Aloy är dessutom en av mina favoritkaraktärer från spelvärlden. Hon är typ en mix mellan Ygritte och Paul Atreides, och fungerar fantastiskt bra. Det kan bli en dunderbra tv-serie helt enkelt. Lär dock krävas en hygglig budget, men om Netflix nu införskaffat rättigheterna antar jag att det är en satsning de är villiga att göra. Deras hypade adaption av ikoniska animen Cowboy Bebop gick trots allt käpprätt åt skogen, och Stranger Things börjar närma sig sitt slut. Netflix inser nog att Geralt av Rivia och hans Witcher-kompisar inte kan bära storbudget-delen av Netflix ensamma, inte när Amazon och Disney spottar ur sig nördserier med budget nog att köpa Oregon för stup i kvarten. Kan Horizon bli en ny superhit (vilket Netflix onekligen behöver)? Tiden får utvisa det, men jag tror definitivt att potentialen finns. 

I MovieZine-artikeln nämns också att två andra spelserier ska göras om till TV. Dels så har Amazon köpt rättigheterna till att adaptera God of War, och dels så har ospecificerad streamingtjänst av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att göra serie av racingfranchisen Gran Turismo. Att Jeff Bezos köper God of War begriper jag: det känns som ett säkert kort i samma arena som The Witcher, och dessutom har Kratos samma frisyr (eller snarare brist på frisyr) som Bezos själv. Men att någon bränt pengar på att ta Gran Turismo till streaming är obegripligt. Vill man göra en serie om bilar behöver man väl inte spendera dyra licenspengar på Gran Turismo? Då kan man lika gärna köpa rättigheterna till Farming Simulator, eller nåt. Men å andra sidan så har det ju gjorts en Emoji-film, så en Gran Turismo-serie är väl på sätt och vis ganska väntat...

Disney, ge oss en Imperie-spinoff!!

 Imorgon har Obi-Wan Kenobi premiär (FUCK YEAH!!!) och Hayden Christensens PR-turné rullar fortfarande på. Det känns som att han har gjort mer intervjuer för serien än Ewan McGregor själv, för att vara helt ärlig. Nu fick han iallafall frågan om huruvida han skulle vara intresserad av en spinoff som fokuserar på Vader, och hans svar var ett rungande ja. Och det låter som en jättebra idé. En serie fokuserad på Imperiet, med Vader som centralfigur hade kunnat vara riktigt, riktigt bra. Ring Ian McDiarmid (Palpatine), Ben Mendelsohn (Krennic) och Rupert Friend (Grand Inquisitor), och släng in vem som nu kommer spela Thrawn i live-action (förmodligen Lars Mikkelsen) också for good measure. Man hade tillochmed kunnat ta in Boba Fett, Iden Versio och Moff Gideon. Eller göra Starkiller canon. Möjligheterna är oändliga. Make it happen, Disney!

Gray Man ser stabil ut

 Hollywood har tydligen bestämt sig för att dundra ut trailers i högre hastighet än Lewis Hamilton kör bil. Igår kom Mission Impossible, i natt släpptes Thor, och nu har Netflix hypade actionfilm The Gray Man också fått en trailer. Filmen regisseras av Russo-bröderna, kända för att ha spelat in ca 30% av MCUs sammanlagda biointäkter, och har Ryan Gosling och Chris Evans i huvudrollerna. Gosling spelar en snäll agent, Evans spelar en elak agent, och saker exploderar. Det ser välgjort ut, men kanske även lite för generiskt. Om The Gray Man ska funka bortom tillfällig popcornunderhållning så krävs det nog att storyn är välskriven och att fiendskapen mellan de två agenterna får hyfsat djup. Utöver Gosling och Evans så har filmen även namn som Ana de Armas, Regé-Jean Page, Jessica Henwick, Wagner Moura och Billy Bob Thornton i rollistan. Netflix har lagt ut stora summor på detta, med andra ord, och floppar det blir de nog rätt ledsna, särskilt med tanke på att antalet prenumeranter ju dippat på sistone. 

Gorr ser rätt läbbig ut

 Nu är den här! Den ordentliga trailern för Thor: Love and Thunder har slagit ner som en blixt på nätet, och visar betydligt mer än teaser-trailern som släpptes för någon månad sedan. Främst så får vi nu äntligen se Christian Bale som Gorr the God-Butcher, och han ser faktiskt väldigt, väldigt bra ut. Definitivt ett av de obehagligaste utseendena för en skurk i Marvels filmer, även om man (om man vill vara elak) skulle kunna säga att han ser ut som om Jeff Bezos tagit ett bad i blekmedel. Jag tror också att Bale är perfekt för rollen som psykotisk intergalaktisk seriemördare med hybris och hämndbegär nog att ge sig på gudar. Om Taika Waititi spelar sina kort rätt kan han nog få till en av MCUs bästa skurkar här. 

Trailerns andra stora "reveal" är Russell Crowe som Zeus. Att han är med i filmen har Marvel själva inte skyltat med, men det har Russell gjort själv, så med andra ord är det ingen överraskning, iallafall inte om man följt nyheter om filmens produktion. Zeus kommer förmodligen överleva i sisådär fem minuter innan Gorr fimpar honom, men det är kul att han är med, och att Crowe axlat rollen. Vi får också se mer av Valkyrie (Tessa Thompson) och Jane Foster/Mighty Thor (Natalie Portman), men desto mindre av Guardians of the Galaxy, som jag misstänker inte är med i filmen särskilt mycket (det faktum att varken de eller deras namn syns på den nya postern pekar mot det). 

Thor: Love and Thunder har hursom premiär i juli, och är därmed lite mer än en månad bort. Det kommer bli oerhört spännande att se exakt vad Waititi och kompani knåpat ihop. 

Mission Impossible verkar galet häftig

 Trailern för nästa Mission Impossible-film (med den usla titeln Dead Reckoning - Part 1) läckte under helgen. Nu är den släppt officiellt och knedtroll vad coolt det ser ut. Fallout var en grym actionfilm, en av de bättre jag sett, och Dead Reckoning ser ut att sikta på att inte bara matcha den, utan tillochmed toppa den. Det bjuds på tågklättring, svärdsfäktning, Rebecca Fergusson med ögonlapp, och Tom Cruise som kör en motorcykel ut för en klippkant i vad som kan vara en av de mer hisnande saker jag sett på en skärm. Spektakulärt är bara förnamnet. 

Cancelkulturen når nya nivåer av dumhet

För någon dag sedan deltog fantasyförfattaren Mercedes Lackey (vars böcker jag inte läst) på ett panelsamtal om fantasy och sci-fi, där hon bland annat berömde en mörkhyad författare som inte var närvarande. När Lackey pratade om denne så använde hon ordet "colored" istället för "black". En ung kvinnlig författare som var närvarande under panelsamtalet kände sig kränkt och sårad över Lackeys ordval, men sade ingenting. Det gjorde ingen annan heller. Efteråt, när alla gått hem, så drog den unga kvinnan ut på Twitter och beskrev hur fruktansvärt det varit att höra ordet "colored". Och vips så blev Mercedes Lackey i toleransens namn portad från kommande Nebula Awards-galan, där hon skulle fått ett stort pris. 

Var ska man ens börja med detta? Hela grejen känns som att det borde vara lika mycket fiktion som Lackeys fantasyberättelser är, men tyvärr är det på riktigt. Kontext och avsikt spelar ingen roll, utan allt som krävs för att bli svartlistad är fel ord inom hörhåll för fel person. Sedan är Twittermobben igång och pratar om att Lackey alltid varit problematisk, att hennes böcker minsann har rasistiska undertoner, och kolla, hon har uttalat sig tveksamt om transpersoner också! Allt det goda som en veteran inom genren gjort under sin karriär spolas ner i toaletten av en hord fanatiker som bara vill hata i godhetens namn. Vidrigt, är vad det är. 

Och tyvärr så är det hitåt fantasycommunityn varit påväg på sistone. Det talas mer och mer om inklusivitet, tolerans och respekt, på ett vis som leder till exklusivitet, intolerans och respektlöshet. Efter varje namn finns ett pronomen, vid varje profilbild en Prideflagga, i varje bio ett kungörande om sexualitet, nationalitet och mental ohälsa. Det finns tusen sätt att kränka på, och bara ett sätt att inte göra det. Ingen kan förlåta, ingen kan förstå, ingen kan se nyanser eller komplexitet. Att identitetspolitik och kränkthetskultur fått ta ett så hårt grepp om fantasycommunityn är sorgligt. 

Musikaliske Måns

 Måns Zelmerlöw har äntligen släppt ny musik! Det var inte igår, precis. Den nya singeln heter What You Were Made For, och har en lite mer dansant och lättsam känsla än hans senaste album. Refrängen är stabil, och Måns sjunger som alltid utmärkt. Han marknadsför själv låten som början på en ny era för hans karriär, och det ska bli väldigt spännande att följa. Jag gillar låten, och ser fram emot att höra Måns andra alster. 

They fly now!

 De första avsnitten av Obi-Wan Kenobi är bara en vecka bort, och Lucasfilm har därmed skickat ut seriens skådespelare för att bygga hype, visa upp sig och göra PR för inför den stundande premiären. Främst är det Ewan McGregor, Hayden Christensen och nytillskottet Moses Ingram (som spelar Reva) som fått åta sig rollen som vandrande reklampelare, men även Rupert Friend, som spelar live-action-versionen av the Grand Inquisitor har nu snackat med media om sin roll. Det är en bra intervju, och den visar definitivt att Friend är ordentligt insatt i Grand Inquisitor, vilket är gött. Den hintar också om att vi i Obi-Wan Kenobi kommer få se en live-action-tolkning av ett av Star Wars: Rebels dummare fenomen, nämligen det faktum att inkvisitorerna kan flyga. 

Yep. 

I den animerade serien så använder Fifth Brother, Seventh Sister och Eighth Brother sina roterande ljussablar som helikopterpropellrar, vilket dels känns som något som borde bryta mot åtminstone ett par av fysikens lagar, och dels ser fantastiskt fånigt ut. Grand Inquisitor ses aldrig göra det, men Friend nämner ändå i intervjun att han kan använda sin ljussabel för att flyga. Min tolkning är att vi därmed kommer få se Grand Inquisitor ge sig upp bland molnen som en mänsklig helikopter under sin jakt på Kenobi. Det kommer, om inte annat, garanterat bli minnesvärt.

Underskattad Skådis: Mike O'Malley

 

En av mina favoritkaraktärer i Snowpiercer är Sam Roache, chef för tågpolisen, och eminent spelad av amerikanske Mike O'Malley. Roache blir i hans händer en en mysig pelare för serien, som med sin torra humor och hyfsat pragmatiska livssyn lyfter varje scen han visar sig i. Ännu bättre blir det av att O'Malley i rollen har det bästa tomteskägget sen Balin i The Hobbit. 

Det är kanske i säsong 3 som O'Malley dock får visa allra mest av sitt skådespeleri. Roache faller ner i depression efter att hans hustru dött, och försöker mörda Wilford, som han (helt rättmätigt) beskyller för frugans död. Ett misslyckat mordförsök senare tvingas Roache att kämpa sig upp ur sorgens avgrund för att ta hand om sin tonåriga dotter, i vad som är några av de mest hjärtvärmande scener jag sett. Mycket är det tack vare O'Malley, som inte bara visar sin förmåga att spela en man som förlorat allt, utan också ger ifrån sig en otrolig värme och oerhörd faderskärlek. Grym skådis, och grym karaktär.

Marvel, vad tusan ska det här föreställa????

 Trailern för She-Hulk har landat, (eller She-Hulk: Attorney at Law som den nu heter) komplett med bland det värsta jag sett i CGI-väg i modern film/tv. Av någon anledning har man bestämt sig för att She-Hulk bör vara en CGI-karaktär, trots att hon mer eller mindre bara ser ut som en ovanligt stor kvinna med grön hy. Man hade med andra ord bara kunnat måla Tatiana Maslany grön och använda lite filmmagi för att förstora henne. Istället väljer man att göra henne helt CGIad, trots att man helt uppenbart saknar både tid och pengar för att få det att se åtminstone hyfsat ut. Som det är nu ser hon ut som en förrendering till en Pixarfilm från 2006, och det håller inte. Att ingen sagt stopp och belägg är helt obegripligt. Förhoppningsvis hinner de fixa det hela innan seriens premiärdatum den 19 augusti, men om inte så föreslår jag att de skjuter upp serien. Du kan inte ha en huvudkaraktär som ser ut att komma från ett tidigt Xbox-spel. 

Tyvärr är CGIn inte det enda i trailern som inte imponerar. Jag medger villigt att She-Hulk aldrig intresserat mig, och att serien (tillsammans med Miss Marvel) på förhand varit den jag sett minst fram emot från Marvel. Visst, det blir kul med ett rättegångsdrama för superhjältar, och jag ser fram emot att se vad Marvel har för planer för Emil Blonsky/Abomination (återigen spelad av Tim Roth). Att man dessutom slängt in Frog Man höjer också intressenivån ett snäpp. Men annars såg det mer ut som Sex and the City än MCU, och det är jag begränsat taggad på. She-Hulks releasedatum innebär att den kommer få tävla med HBOs House of the Dragon och Amazons Rings of Power om uppmärksamhet, och som den ser ut just nu tvivlar jag starkt på att det är en strid den kommer att vinna. 

Marvel + Mordo = Inte sant

 Spoilers för Doctor Strange in the Multiverse of Madness!

Jag nämnde mitt missnöje med Mordo i min recension av Doctor Strange in the Multiverse of Madness, men tänkte utveckla det lite. I min mening är Mordo nämligen en av de mest misskötta karaktärerna i MCU. Hans utveckling i första Doctor Strange är utmärkt: han går från hård men engagerad mentor till vapenbroder och slutligen fiende till Strange, och det fungerar utmärkt. Filmen slutar med att han ger sig ut på korståg för att utrota magiker, vilket man ju självklart förväntar sig att få se mer av i en framti... nähä, det fick vi inte. För sen kommer Infinity War och Endgame, och därefter Multiverse-storyn, och plötsligt finns det ingen synbar plats för gamle Mordo. Originalversionen av honom nämns, men dyker aldrig upp i Multiverse of Madness, fast rykten säger att en öppningsscen där han blir slaktad av Wanda kapades ur filmen. Om man gjorde det för att man inte ville inleda med Wanda eller för att man ville behålla Mordo är oklart.

Jag tycker dock att det är himla synd att han blivit sidelinead. Det är ju uppenbart att Marvel ursprungligen hade planer för Mordo: man castade Chiwetel Ejiofor i rollen, och den första Doctor Strange fungerade som en origin-story för hans skurkkarriär. Tanken kan inte ha varit att ignorera honom efter det. 

Inte blir det bättre av Multiverse of Madness ignorerar allt det som gjorde Mordo intressant i Doctor Strange. När Stephen pratar med Illuminati-Mordo så får han det att låta som att OG-Mordo drevs av själviskhet och avundsjuka, vilket förvisso är fallet i serietidningarna, men inte alls varit fallet i MCU. Filmen implicerar också att Illuminati-Mordo är en skitstövel. Med andra ord verkar man inte bara ha slängt Mordo åt sidan utan eventuellt också retconnat hans personlighet och motiv. Det är grymt trist, och jag hoppas verkligen att vi får se 616-Mordo snart igen, och att han då är sig lik. Den set-up han fick i Doctor Strange förtjänar att utvecklas till något. 

JA till NATO

 Helgen har inte bara bjudit på ukrainsk folkhiphop och ovanligt långhåriga britter, utan också på en historisk omsvängning i skandinavisk säkerhetspolitik. Finlands regering har gått ut med att de tänker ansöka om NATO-medlemskap, och de svenska Socialdemokraterna har nu tillkännagivit att de avser följa efter. Sverige och Finland kommer således ansöka till NATO med anledning av "det försämrade säkerhetsläget", och för min del är det mycket välkommet. Alla som intalar sig att Sverige hittills varit neutrala är ute och cyklar. Ja, på pappret har vi varit det, men i praktiken är vi fast cementerade i västblocket. Man kan tycka vad man vill om amerikansk hegemoni och imperialism, men det är så världen ser ut. Att inte erkänna det, baserat på ideologiska skygglappar, och därmed riskera Sveriges långsiktiga framtid som ett fritt och tryggt demokratiskt västland är i min mening galet och oansvarigt. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet trots allt valt den linjen är förbluffande dumt. Från deras håll pratas det om folkmomröstningar, och om att saker och ting gått för fort. Men Sverige är inte Schweiz. Vi tillämpar representativ demokrati, och gillar generellt inte folkomröstningar. Att en eventuell omröstning om NATO hade utsatts för ryska påverkansoperationer är dessutom något som alla med en halv hjärncell bör inse. Och angående att NATO-beslutet skulle ha gått för fort så ser jag hellre att vi fattar våra säkerhetsbeslut för tidigt än för sent. Det är dags för NATO nu.

Eurovision Song Contest 2022

 Då har Eurovision Song Contest 2022 avgjorts. Efter två semifinaler och en final står det klart att Ukrainas Kalush Orchestra tar hem segern, vilket väl var ungefär lika överraskande som att Anders Lindberg skrivit ännu en ledare om Ebba Busch. Kalushs låt Stefania (nej, den handlar inte om Greklands artist från förra året) var stark, och dessutom var det säkerligen många européer som ville visa sitt stöd för Ukraina givet Rysslands fruktansvärda invasion. Jag är normalt sett inte något fan av att politik avgör vem som segrar i Eurovision, men när det rör sig om regelrätta anfallskrig mot oskyldiga demokratiska stater så kan jag se värdet i att Eurovisionresultatet speglar den solidaritet som världen vill visa gentemot Ukraina. Och låten är dessutom bra, och hade nog fått en stark placering även under vanliga omständigheter. 

Annars då? Vår egen Cornelia Jakobs kom fyra, bara några poäng bakom Spaniens Chanel, som tävlade utan byxor med en medioker låt men fantastisk scenshow. Cornelia å sin sida hade både en stark låt, en stark show, och byxor, men det räckte tydligen inte för att klå spanjorerna. Tvåa kom Storbritanniens Sam Ryder, som sjöng fantastiskt och verkade vara en riktigt go gubbe rent allmänt. Extra kul är det ju iochmed att britterna inte kunnat se seger med kikare på evigheter. Förhoppningsvis är detta början på en era av brittisk framgång i Eurovision. Deras musikindustri är ju trots allt förmodligen världens mest framgångsrika. 

När det kommer till våra grannländer gick det väl hyfsat. Finland ställde sin vana trogen upp med en rocklåt, dock en riktigt bra sådan. Jezebel med The Rasmus förtjänade en mycket högre placering än den fick. Norges banangula vargar förtjänade å sin sida en lägre placering. Visst, de var roliga, särskilt när de kramade programledaren i greenroom, men musikmässigt var det en gimmick snarare än en bra låt. Islands sjungande systertrio var lika minnesvärda som snabbmakaroner, men lyckades ändå ta sig till finalen. Danskarna lyckades inte lika bra och blev kvar i sin semi, vilket väl inte var någon skandal precis. The Show var inte en särskilt stark låt. Det var däremot Irlands Thats Rich, med Brooke Scullion, som ändå delade samma öde som Danmark. Det var en kul, kaxig poplåt som definitivt funkat i det balladtunga startfält som finalen trots allt blev. Andra höjdpunkter för egen del var Nederländernas De Diepte med S10 och Greklands Die Together med Amanda Tenfjord. Att satsa på unga halvgrekiska sångerskor verkar för övrigt vara en skaplig strategi från grekernas sida. Stefania förra året, och Amanda i år. Ska bli skoj att se vilken nationalitet deras nästa artist har. 

Eurovision Song Contest 2022 var sammanfattningsvis stabilt, trots (eller tack vare) att det var färgat av världsläget. Jag är nöjd med Kalush som vinnare, jag är nöjd med Sam Ryder som tvåa, Sverige gjorde bra ifrån sig och danskarna åkte ut tidigt. Finns inte så jättemycket att klaga på, med andra ord.

Rymdsmurfarnas återkomst

 James Camerons Avatar är ett unikt populärkulturellt fenomen. Den var visuellt banbrytande när den släpptes 2009, och spelade in mer pengar än något någonsin gjort förr. Alla snackade om den. Sedan dess har den överträffats visuellt i takt med att tekniken utvecklats. Den har överträffats ekonomiskt (ish) av Avengers: Endgame (tror jag). Och framförallt har den blivit något av ett skämt. Dels för att James Cameron har tagit ungefär lika lång tid på sig att göra uppföljaren som George RR Martin tar för att skriva nästa ASOIAF-bok. Dels för att filmens story är plankad från Pocahontas. Och dels för att världen Cameron byggde är så udda. Unik, ja. Ambitiös, ja. Men trots allt udda. 

Men nu, efter åratal av hype-skapande uttalanden från Cameron så får vi äntligen en titt på uppföljaren, Avatar: The Way of Water. Sam Worthington och Zoe Saldana återvänder som kärlekskranka rymdsmurfarna Jake och Neytiri, som i den här filmen fått ett gäng barn och verkar ha blivit idoga badfantaster. Det är vatten överallt (de borde haft Robert Brobergs "Vatten" som trailer-låt), och vi får se navi'er (ingen aning om det är den korrekta pluralformen) som simmar, slåss och utforskar. Exakt hur storyn kommer se ut vet vi inte, men det blir spännande att se. För trots att första filmen blivit något av ett meme så är Avatar en ambitiös sci-fi-epic, och sådana får vi för få av i filmformat. 

Vad jag tycker om själva trailern vet jag dock inte riktigt. Faran med att filmen tagit så lång tid på sig (tretton år, om jag inte räknar fel) är ett problem. Tekniken har utvecklats, och det har hunnit komma fler storslagna rymdäventyr. Kan Avatar sticka ut, och locka till sig publiken i ett klimat som domineras av Star Wars, Marvel och snordyra tv-serier? Och kan James Cameron återigen överraska världen med nästa generations CGI-teknik? Den första frågan får vi svaret på i december, när filmen släpps. Men fråga två är enklare att gissa sig till redan baserat på trailern, och där är svaret för egen del än så länge ett "nej". Det är mycket svårare att imponera idag än för tretton år sedan, och jag tyckte att trailern var visuellt stabil, men den var långt ifrån att golva mig. 

Hursom så blir det spännande att se exakt hur bra och hur framgångsrik Avatar: The Way of Water blir. Den släpps som sagt i december, och utöver Worthington och Saldana så återvänder även (bland andra) Sigourney Weaver, Stephen Lang och Giovanni Ribisi. Nya tillskott till casten är Oona Chaplin, Michelle Yeoh, Cliff Curtis, och självaste Kate Winslet.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness bjuder på platt story och djupa karaktärer

 

Spoilers för Doctor Strange in the Multiverse of Madness!!

Doctor Strange återvänder till biograferna fem månader efter att han bidragit till den på många vis banbrytande dunderhiten som är Spider-Man: No Way Home. Återigen får han försöka hjälpa en vilsen tonåring, den här gången MCU-debutanten America Chavez (Xochitl Gomez), som kan öppna portaler mellan olika universum när hon känner sig hotad. Tyvärr är det just hotad hon är: en mörk kraft, som rätt kvickt visar sig vara Scarlet Witch/Wanda Maximoff, är ute efter henne för att kunna stjäla hennes kraft och ge sig in och tvångsadoptera ett av hennes parallella jags barn, och på så vis äntligen finna frid efter händelserna i WandaVision.

Tyvärr blir själva storyn aldrig djupare än så, och filmen känns mest som en två timmar lång jaktsekvens. Wanda fångar nästan America, America flyr genom en portal, Strange hänger på, repeat. En nackdel med det är det egentligen inte händer jättemycket, trots ett högt tempo. En annan nackdel är att America Chavez blir en plot-device snarare än en karaktär, även om filmen slänger in en sorglig backstory åt henne for good measure.

Trots platt story lyckas filmen dock med att göra karaktärsmässigt intressanta saker med både Stephen Strange och Wanda Maximoff. Med Strange utforskas hans något utilitaristiska moralsyn, hans benägenhet att vända sig till det onda för att kunna åstadkomma det goda. Filmen försöker också utveckla hans kärlek till Christine Palmer (Rachel McAdams), vilket inte går riktigt lika bra. Det är inte en romans som kändes jättestark i den första Doctor Strange-filmen, och sedan inte nämnts alls förrän nu (bortsett från i What If...?). Det blir svårt att köpa att Strange skulle gå hur långt som helst för att behålla Christine eftersom vi knappt sett henne på fem år. Wandas moderskänslor fungerar däremot mycket bättre: de etablerades tydligt i WandaVision, och the Darkhold (en bokversion av Frostmourne) är ett smidigt narrativt instrument för att förklara varför Wanda blivit helt bonkers i sin jakt på personlig frid. I både Wandas och Stranges fall visar filmen faran med att ha för mycket makt, och vilka lockelser det kan leda till, både när det gäller det allmänna goda (Strange) eller personliga begär (Wanda). 

Tyvärr är Strange och Wanda dock de enda karaktärerna som får ett djup att tala om. America Chavez är som sagt en plot-device med två ben. Wong är SAOLs definition av en sidekick. Christine är antingen en glorifierad cameo eller en Wong utan magi, beroende på vilken version av henne man pratar om. Och sedan har vi då The Illuminati, som hypats upp som sjutton de senaste månaderna. Exakt vilka karaktärer vi skulle få se har det spekulerats om bortom rim och reson. Rykten och gissningar har nämnt Tom Cruise som en alternativ Iron Man, Bruce Campbell som asaguden Balder, någon form av cameo från någon version av Magneto, Skalman (okej, kanske inte) och så vidare. Det finns kort sagt inte en enda comics-karaktär som inte ryktats vara med i filmens uppsättning av supersamfundet Illuminati, men filmen håller sig till sex karaktärer: Charles Xavier (Patrick Stewart), Captain Carter (Hayley Atwell), Mr Fantastic (John Krasinski), Captain Marvel (Lashana Lynch), Mordo (Chiwetel Ejiofor) och Black Bolt (Anson Mount). Atwell, Lynch och Ejiofor spelar alla versioner av sina etablerade MCU-karaktärer (Peggy Carter, Maria Rambeau och Karl Mordo). Anson Mount gör tekniskt sett också en alternativ variant av Black Bolt, även om bara Kevin Feige vet hur canon Inhumans-haveriet han först medverkade i är i nuläget. Stewart upprepar som alla vet sin roll från Fox X-Men-rullar, som, åtminstone än så länge, inte är canon i MCU. När det kommer till John Krasinski så är han den enda som aldrig spelat sin karaktär förut i någon form. Han är istället ett populärt fan-castingval för rollen som Reed Richards/Mr. Fantastic. Det faktum att man tog in honom istället för att ringa upp Ioan Gruffud eller Miles Teller som gjort rollen tidigare talar dock för att han kommer vara MCUs officiella version av karaktären. Det bästa med Illuminati är dock deras brutala dödsscener, som verkligen pushar åldersgränsen. En nedblodad Wanda gör upp med gänget, och ROFL-stompar dem fullständigt. Black Bolt får sitt huvud punkterat, Mr. Fantastic blir strimlad, Captain Carter joinar Darth Maul-klubben för benlösa individer, Captain Rambeau blir pankaka och stackars Charles dör för typ sjuttiofjärde gången. Den enda som klarar sig är Mordo, som väljer att slåss med Doctor Strange istället, och blir lämnad i ett litet hål. Någon på Marvel måste ha en beef med Chiwetel Ejiofor, för han är gravt underanvänd i filmen (och i MCU i stort). 

Doctor Strange in the Multiverse of Madness är överlag en bra film. Den tar risker, den pushar åldersgränsen, den är visuellt imponerande, och förvaltar både Strange och Wanda väl. På minuskontot har vi att storyn är plattare än Maria Rambeau efter Illuminati-fighten, att karaktärsutvecklingen för alla som inte heter Stephen eller Wanda är obefintlig, och att första halvan känns något rushad. Men det är definitivt en speciell film, och jag gillar den. Cliff-hangern, med att Strange får ett extra öga och träffar Charlize Theron är ju inte heller så dålig. 

Matt Smith ser ut som en lömsk Legolas

Igår bestämde sig HBO för att lite plötsligt ge folket en ny titt på House of the Dragon, spinoff-prequel-serien till Game of Thrones. Det ger vibbar av Game of Thrones tidigare säsonger, som hade större fokus på intrigerande politiker och bråk om successionsordningen än seriens senare och mindre älskade säsonger, där fokuset snarare låg på actionscener, Arya Stark och zombies. Personligen är jag glad över att House of the Dragon verkar välja att vara ett mer jordnära politiskt drama än en actionserie, även om vi säkerligen kommer få se gott om huvuden flyga och fara när kalaset väl drar igång i augusti. 

Det som kanske imponerar mest på mig är dock Matt Smith i rollen som Daemon Targaryen. Jag har sedan dag ett tyckt att Smith känns som ett klockrent val för att spela den hänsynslöse drakryttarprinsen, och förstod aldrig de klagomål som folk hade kring det. På den nysläppta postern ovan ser han ut som Legolas ondskefulla bror, men det är bara kul. Förr eller senare kommer de dock behöva ha en korthårig Targaryen. Det blir lite löjligt att allesammans ska se ut som om de precis kommit tillbaka från frisörsalongen i Midgård. 

Jag tror hursomhelst på House of the Dragon. George RR Martin verkar nöjd, casten är stark (förutom Matt Smith får vi se bland andra Rhys Ifans, Olivia Cooke, Graham McTavish, Emma D'Arcy, Paddy Considine och Steve Toussaint), och tonen verkar sitta stenhårt. Bring it, HBO!

 

Stefania hänger i efter Eurovision

 Grekisk-nederländska sångerskan Stefania hade förra årets starkaste Eurovision-låt, utan tvekan. Last Dance hette den, och i en rättvis värld hade den vunnit tävlingen, istället för att landa på en tionde plats. Få låtar har lyckats kombinera upptempo med storslagenhet så väl som den gör. 

Många Eurovision-artister, särskilt de som inte vinner, faller i glömska efter sin medverkan, men det gör inte Stefania, eller det borde hon inte göra iallafall. Hon har fortsatt släppa musik, och mer eller mindre varenda låt har varit grym. Hon har landat i ett sound som åtminstone jag tycker sticker ut. Det är pop, men känns lite fingammalt, om det nu är ett ord. Det låter elegant, helt enkelt. Som om någon hade kombinerat modern pop med högborgerlig dansmusik från typ 60-talet eller nåt. Jag vet inte, jag kan ingenting om musik, egentligen. Men Stefania är bra, och nya singeln You lost me är väl värd att lyssna på. 

Underskattad Skådis: Carl Lumbly

 Carl Lumbly är ett namn jag inte kände till förrän förra våren, när The Falcon and the Winter Soldier hade premiär. Han dyker upp där i rollen som Isaiah Bradley, en svart supersoldat och Captain America som experimenterades på och gömdes undan av amerikanska staten på klassiskt CIA-manér. Det var en oväntad karaktär, och en oväntad storyline, som Lumbly verkligen lyckades göra något med. Han gör Bradley till en tragisk figur, skadad och uppgiven efter den behandling staten utsatt honom för, men övertygar också i scenen när Bradley äntligen får sitt vältjänta tack och sin ursäkt från staten. Lumbly gjorde något väldigt minnesvärt med väldigt lite screen-time, och det ska han ha eloge för. 

Moon Knight visar hur Marvelserier ska avslutas

 

Spoilers för avsnitt 6 av Moon Knight (inklusive post-credits-scenen)!

Avslutningar har inte riktigt varit Marvelseriernas starka sida såhär långt. WandaVision slutade visserligen sorgligt, men ändå i nivå med resten av serien. The Falcon and the Winter Soldier hade behövt minst ett avsnitt till. Hawkeye missade målet rörande sina sidokaraktärer, och Loki var mest en set-up. Men Moon Knight lyckas avsluta sin berättelse med en snygg twist, ge oss bra action, och köra lite set-up inför framtida äventyr, allt på ca 35 minuter. Inte illa, alls. Visst, det är inte perfekt. CGIn är fortfarande rätt svajig. Ammit var något av ett antiklimax, Harrow kom aldrig helt till sin rätt som karaktär, trots att Ethan Hawke spelade skiten ur sitt manus, och storyn med Laylas far gick egentligen inte någonvart. Men allt kan förlåtas, förmodligen för att serien ända från början varit tydligt fokuserad på Marc och Steven, och deras arc fulländas här på ett visuellt och berättelsemässigt snyggt sätt. Tanken om att Marc aldrig behöver vara ensam då han alltid har Steven (och vice versa) är väldigt fin.

Jag gillade också den avslutande fighten i vilken Marc och Layla gjorde upp med Harrow. Att ge Layla superkrafter var en superbra idé, och låter henne vara fortsatt badass och aktiv även när hon måste ge sig i kast med en magisk Ethan Hawke. Visst, blink-and-you-miss-it-scenen där en liten flicka storögt frågar om hon är en egyptisk superhjälte kändes något påtvingad, men det är inget stort problem. 

Det bästa med avsnittet är dock post-credits-scenen, som på något vis lyckas vara både tillfredsställande och en cliffhanger. En tredje persona av Marc, Jake Lockley visar sig ha opererat som Khonshus Moon Knight i hemlighet, och mördar kallblodigt en försvarslös Harrow på Khonshus order. Det är en twist som fungerar klockrent med tanke på Marcs splittrade psyke, och ger ett isande svar på frågan om vem som tagit över alla gånger när varken Marc eller Steven vetat vad som hänt. Det är också en hint om att varken vi, Marvel eller Oscar Isaac är färdiga med Moon Knight: hans resa är inte över. Jag gissar på en säsong 2, även om det kanske tar Feige och kompani ett tag att gå ut med det. 

Nobody expects the imperial inquisition...

 För att fira Star Wars-dagen (May the 4th be with you!) så har Lucasfilm släppt en ny trailer för Obi-Wan Kenobi. Det är fortfarande grymt oklart vad storyn är, bortsett från att Vaders inkvisition verkar vara på jakt efter gamle Kenobster, som får försöka försvara sig bäst han kan. Vi får även se mer av Reva, den nyintroducerade inkvisitorn, som hänger med Grand Inquisitor och Fifth Brother. Även Owen Lars får lite tid i rampljuset, och Joel Edgerton verkar förmedla precis samma "fuck off"-känsla gentemot allt som har med Jedis att göra som den ursprunglige skådisen Phil Brown från originalfilmen 1977 lyckades med. Kumail Nanjiani skymtar också förbi, och ser ovanligt deppig ut. Visuellt verkar det svinsnyggt, påkostat och välgjort, precis som Mandalorian och The Book of Boba Fett, och en mörkare story med en Obi-Wan på flykt känns som ett säkert men spännande kort. 

Det enda som stör mig är Inkvisitionen. Jag har alltid tyckt att de är ett jättecoolt koncept, och funnit deras lore intressant. Tack och lov så ser Rupert Friend bättre och bättre ut som Grand Inquisitor, och hans look är inte alls lika goofy som det först verkade. Visst, han borde ha tydligare ansiktsmarkeringar, men men, whatever. Reva ser lite tråkig ut, mest bara en kvinna i svart. Hon borde, precis som alla andra Inquisitors, ha en rolig hatt. Fifth Brother däremot, ser ärligt talat ut som en rätt sunkig fifun från Tillbaka till Vintergatan. Jag har inget emot Sung Kang, han är bra i Fast & Furious, men utseendemässigt passar han inte som Fifth Brother. De hade behövt någon med smalare ansiktsform, och de borde också gett honom samma gråaktiga färg som han har i Rebels. Förhoppningsvis kan Kang övertyga mig när serien släpps om ett par veckor. 

Legion of Flame bjuder på en mix av Arkham City, kommunistsatir och drakaction

 Jag recenserade ju The Waking Fire, del ett i Anthony Ryans Draconis Memoria-trilogi för ett tag sedan. Nu har jag äntligen läst klart bok 2, The Legion of Flame, och det känns som mer av samma, på ett för det mesta positivt sätt. Det är fortfarande en actiontyngd bladvändare, med kvick pacing som hjälps av korta kapitel och skiftande viewpoints (de tre POV-karaktärerna Lizanne, Clay och Hilemore får sällskap av en fjärde, Sirus). Det är fortfarande en himla massa drakar. Och det är fortfarande genremässigt en glad mix mellan typ Indiana Jones och James Bond, fast i fantasyformat. 

Den bästa delen av boken står utan tvekan Lizanne för. Hon är den klart mest färgstarka figuren, och har den klart roligaste delen av storyn, i vilken hon tvingas infiltrera en Arkham City-liknande fängelsestad, och dessutom tvingas hantera revolutionära fanatiker vars upptåg och inbördes konflikter för tankarna till verkliga vänsterrörelser och deras organisationsproblem. Den betydligt tråkigare Clay får en betydligt tråkigare men ungefär lika sidkrävande storyline (som dras ut i en halv evighet, Ryan hade lätt kunnat kapa ett kapitel eller två från Clay, utan problem). Hilemore blir bokens third-wheel lite som i ettan, men framstår fortfarande som en sympatisk och stabil militär. Han får dessutom stöd i form av smugglaren Scrimshine som agerar comic relief, fast Zenida Okanas, den ensamstående piratmamman, får tyvärr mindre tid än i bok ett. När det kommer till Sirus så är hans storyline en stor spoiler, men den ger oss definitivt ett nytt perspektiv på saker och ting. 

Storymässigt är boken minst lika snyggt outlinead och planerad som ettan: allt hänger ihop, och det blir ett flertal plot-twists som fördjupar världsbygget och utvecklar bokens centrala konflikt. Det sker tyvärr ibland på bekostnad av intressanta sidokaraktärer, som Ryan har en tråkig tendens att introducera och sedan göra sig av med i rätt högt tempo. Men överlag så är Legion of Flame definitivt bra: spännande, actionfylld och välskriven. Är taggad på att börja läsa bok 3.