Disney ger Eragon en andra chans

 Goda nyheter för alla fans av Alagaesia! Inheritance-cykeln blir tv-serie hos Disney+! Variety var först med nyheten, och Eragon-författaren Christopher Paolini har nu mer eller mindre bekräftat det hela på Twitter. Det verkar alltså som att sociala medie-kampanjen som Paolini med fans förde för något år sedan har fått effekt. Paolini ska tydligen också vara involverad, både som manusförfattare och co-showrunner (??). Stora skor att fylla, och spännande att Disney ändå är villiga att satsa så mycket på en man som är helt oprövad inom TV och film. Särskilt med tanke på att senaste försöket att filmatisera Eragon gick käpprätt åt skogen på alla tänkbara vis (utom castingen av Jeremy Irons som Brom, kan vi få honom igen?). Det blir väldigt spännande att följa hur detta utvecklar sig, särskilt då jag länge hoppats på att Disney+ ska börja satsa på andra spännande serier och IPs bortom Star Wars och Marvel. 

Feiges spretiga master-plan

 Igårnatt klev Kevin Feige upp på scenen i San Diego Comic-Con, och lät alla veta att Marvel Studios kommer fortsätta att dominera underhållningsindustrin ett bra tag till, tack så mycket. Centralt är att Marvels nuvarande fas (fas 4) tillsammans med kommande faser 5 och 6 alla ingår i vad som går under benämningen "The Multiverse Saga". Spännande. En hel drös projekt tillkännagavs och presenterades närmare. Jag går igenom dem snabbt en efter en här nedan:

She-Hulk: Attorney at Law
She-Hulk fick visa upp sin marginellt förbättrade CGI-kropp i en ny trailer, som även utlovar en James Gunn-värdig uppställning av C-list-skurkar och ett inhopp från Charlie Cox Daredevil. Premiär i augusti. 

Black Panther: Wakanda Forever
Årets sista Marvelfilm för oss tillbaka till Wakanda, precis i tid för ett Aquaman-inspirerat krig mot Namor (Tenoch Huerta) och hans Atlantis. Allt detta visste vi förvisso redan, men nu är det officiellt! Tjoho! Och det finns en trailer också! För övrigt kommer filmen avsluta Marvels fas 4, så härefter tar fas 5 vid. Premiär i november. 

Secret Invasion
Nästa års första MCU-serie blir ett spiondrama med alieninvasion. Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Talos (Ben Mendelsohn) återvänder. En mässexklusiv trailer visades upp, och den bekräftade att även Rhodey/War Machine (Don Cheadle) dyker upp. Premiären är officiellt förlagd till början av 2023. 

Ant-Man and the Wasp: Quantumania
Filmmässigt inleder Marvel 2023 med Peyton Reeds tredje film om myror och superhjältar. Paul Rudd, Evangeline Lilly och Michael Douglas återvänder, och Kathryn Newton tar över rollen som Cassie Lang från Emma Fuhrman. Allt detta visste vi redan, men en mässexklusiv trailer visades upp, och gav de närvarande en första titt på Kang (Jonathan Majors) som kommer vara filmens skurk. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3
Efter sitt korta inhopp i Thor: Love and Thunder återvänder James Gunns färgglada galaxväktare på heltid i maj 2023. Nyheten här är att skurken nu officiellt bekräftats: Chukwudi Iwuji (Peacemaker) spelar The High Evolutionary, som är känd för att experimentera på diverse livsformer, och förmodligen har ett finger med i spelet rörande Rocket Raccoons existens. High Evolutionarys look visades också upp, då Iwuji var vänlig nog att dyka upp in-costume. I övrigt så kommer Cosmo the Space-Dog att göra sitt första ordentliga framträdande, fast i MCU är det en hon, och rösten görs av Maria Bakalova (Borat: Subsequent Moviefilm). 

Echo
Hawkeye-spinoff-serien Echo med Alaqua Cox fick sitt premiärfönster bekräftat. Sommaren 2023 är det som gäller. Annars inget nytt under solen. 

The Marvels
Ingenting nytt här, annat än att den fortfarande kommer i juli 2023. 

Loki (säsong 2)
Loki återvänder i en andra säsong under sommaren nästa år. 

Ironheart
TV-serien om Riri Williams/Ironheart (Dominique Thorne) landar på Disney+ under hösten 2023. I övrigt sade Feige ingenting om den, men Riri kan skymtas i trailern för Wakanda Forever, för de nyfikna. 

Blade
Att Mahershala Ali skulle spela Blade har vi vetat sedan Comic-Con 2019, men nu har hans film äntligen fått ett premiärdatum. November 2023 är det som gäller. 

Agatha: Coven of Chaos
Att Kathryn Hahn skulle återvända som Agatha Harkness i en egen serie har vi vetat länge. Men den verkar ha bytt titel. Projektet gick tidigare under namnet Agatha: House of Harkness, men har nu ändrats till det mer Multiverse-doftande Coven of Chaos. Premiären är satt till årsskiftet 2023/2024, och en gissning är att det kommer vankas viktig setup för framtida Avengers-filmer i den här. 

Daredevil: Born Again
En arton (!!!) avsnitt lång första säsong av en ny Daredevil-serie är nu bekräftad. Måste vara skönt för Charlie Cox att äntligen kunna prata om sin status i MCU. Kingpin kommer också medverka. Premiär våren 2024. 

Captain America: New World Order
Captain America 4 har ryktats vara på gång ända sedan The Falcon and the Winter Soldier sände sitt sista avsnitt. Och nu är det officiellt. Anthony Mackie återvänder som Sam Wilson/Captain America i maj 2024. Övriga detaljer får vänta till en annan presentation. 

Thunderbolts
ÄNTLIGEN!!!! GIVE ME ZEMO!!! Nej, men på allvar, det här har jag sett fram emot länge, och det är så kul att det äntligen bekräftas. Tunderbolts är på ingång, och landar på biograferna om nästan exakt två år, juli 2024, och blir avslutningen på fas 5. Vilka skurkar som får äran att leka hjältar är ännu oklart, men heta tips är Zemo (Daniel Bruhl), Yelena (Florence Pugh), US Agent (Wyatt Russell) och Ghost (Hannah John-Kamen). 

Fantastic Four
Den första filmen i Marvels sjätte fas blir den hett efterlängtade Fantastic Four. Casting och regissör vet vi fortfarande ingenting om, men premiären är satt till november 2024. 

Avengers: Dynasty of Kang
Yup, Avengers nummer 5 är på ingång, och av allt att döma kommer den fokusera på Multiversumet. Jag tänker också drämma i med en vild gissning om att Kang (Jonathan Majors) kommer visa upp sig även här. Premiär i maj 2025. 

Avengers: Secret Wars
Yup, en till Avengers-film! Och när har den premiär? November 2025! Två Avengers-rullar på samma år? Damn. Feige har verkligen självförtroende. 

Det där var nog allt, tror jag. Mycket på gång, och allt är alltså en del av The Multiverse Saga, som gissningsvis knyts ihop i Secret Wars. Hur allt hänger ihop har jag ingen aning om, men planen börjar långsamt bli tydligare. Att följa hur detta utvecklar sig under kommande år kommer bli väldigt, väldigt spännande.

She-Hulk ser bättre ut

 Man får ge Marvel detta: de har fått mig lite taggad på She-Hulk. 

När projektet först utlovades kunde jag inte bry mig mindre. Karaktären Jennifer Walters/She-Hulk har aldrig intresserat mig nämnvärt. Och när första trailern kom så såg CGIn helt gräslig ut. Och just den biten ser svajig ut även i trailern som Kevin Feige presenterade i San Diego igårnatt. Inte lika illa som i trailer nummer 1, men inte bra heller, åtminstone inte hos She-Hulk själv. Jag vidhåller att det smartaste hade varit att bara måla henne grön. Med färg. Som man gjort med Yondu, Vision, Gamora, och så vidare. Det hade blivit bättre. 

I övrigt då? Jo, serien verkar faktiskt ganska kul. En courtroom-serie med diverse obskyra skurkar känns som ett lovande koncept, och att se Tim Roth återvända som Emil Blonsky bli skoj. Särskilt spännande blir det också att se hur Wong passar in i serien, särskilt med tanke på att nuvarande fas i MCU ingår i "The Multiverse Saga", vilket Feige lät kunngöra i San Diego. Kan She-Hulk: Attorney at Law bli serien som börjar knyta ihop de för tillfället ganska spretiga delarna av MCU? Jag hoppas det. 

Black Panther goes Aquaman

 Den är här! Trailern till Black Panther: Wakanda Forever har nått internet efter en debut under Marvels presentation vid San Diego Comic-Con. Och det ser underbart ut. Vansinnigt snyggt, vansinnigt intressant, vansinnigt stämningsfullt. Ryan Coogler har verkligen lyckats ge Wakanda en unik känsla och identitet, både visuellt och musikaliskt. Ingen utom möjligen James Gunn har gjort något liknande i MCU. 

Själva filmen verkar handla om konflikt mellan Wakanda och havsriket Atlantis. Vem som leder Wakanda är oklart, men tydligt är att T'Challa är borta. Han dog med Chadwick Boseman, vilket är sorgligt men någonstans ändå rätt beslut. Och det känns verkligen som att hans frånvaro hänger över trailern, och märks i varje bildruta. Att både Boseman och T'Challa kommer hedras i filmen är det inget som helst tvivel om. 

Atlantis å sin sida styrs av Namor. Karaktären är väletablerad i serietidningarna, och kommer gestaltas av Tenoch Huerta i MCU. Han visas inte riktigt upp ordentligt i trailern, men hans rygg finns att beskåda ovan. Bitarna med Atlantis för självfallet tankarna till Aquaman, men verkar samtidigt ha en egen stil och känsla. Återigen: Ryan Coogler vet vad han gör. Hittills har Marvelåret 2022 varit ganska svagt. Låt oss hoppas att Black Panther: Wakanda Forever ändrar på det. 

Warner Bros kan bättre än såhär

 Igår var Den Stora Dagen på årets upplaga av San Diego Comic-Con. Warner Bros och Marvel Studios hade varsin panel i Hall H, och förväntningarna var skyhöga. Warner var först ut, vilket i efterhand var lika väl, för de hade inte särskilt mycket att komma med. Shazam: Fury of the Gods fick en första trailer, Black Adam fick en andra trailer, och de som var närvarande fick se Dwayne Johnson spexa runt i full antihjältemundering. Sen gick alla hem. Jaha. 

Visst, Black Adam ser rätt cool ut, det får man ge Warner. Det blir nog ett biobesök i oktober, absolut. Att se The Rock multa diverse obskyra DC-karaktärer i sandbrun miljö kan definitivt ha viss behållning, och snyggt verkar det vara. Shazam: Fury of the Gods ser väl inte riktigt lika lockande ut, iallafall inte för min del. Verkar ganska "been there, done that" på hela grejen, och jag är dessutom inget enormt fan av Helen Mirren. 

Hela Warner-panelen illustreras kanske allra bäst av att den största nyheten inte rörde något som hände under panelen, utan snarare, vad som INTE hände under panelen, nämligen Henry Cavill. Rykten spreds under veckan om att han skulle skutta ut i Hall H och tillkännage sin återkomst som Superman. Ingenting sådant hände. Henry Cavill var inte ens i San Diego, såvitt jag vet, och absolut inte i Hall H. Men ryktet, som jag väl var en smula tveksam till, skadade helt klart Warners presentationer, som överskuggades av förväntningar som inte uppfylldes. 

Frånvaron av Superman är dock inte det som jag personligen kände mig besviken över. Snarare är det frånvaron av allt annat som stör mig. För Warner har ju en hel drös projekt på gång utöver Shazam: Fury of the Gods och Black Adam. Jason Momoa kommer simma tillbaka in på biodukarna i Aquaman: The Lost Kingdom tidigt nästa år. Batgirl med Leslie Grace i titelrollen och Brendan Fraser som skurken Firefly ligger också förmodligen mindre än ett år bort. Dessutom sitter James Gunn och filar på vem vet hur många DC-serier åt HBO Max, en film om Black Canary verkar av allt döma vara på gång, Blue Beetle avslutade just sin inspelning och Matt Reeves jobbar på en uppföljare till The Batman. Någonting borde man kunna ha visat upp. Bilder, casting, premiärdatum, exklusiva teasers, behind-the-scenes, något. Men det blev ingenting. Kontrasten mot Marvels presentation senare under dagen (eller natten, för oss svenskar) är enorm. Warner Bros kan bättre.

Marvel presenterar sina animationssatsningar

 Jag är inget jättefan av animerat, överlag. Avatar, BoJack Horseman, Rick and Morty, diverse animeserier, osv, osv, är inget för mig. Jag gav What If...? en chans när den kom, men har bara sett fem avsnitt. Visserligen berodde det inte på animationsformatet utan mer på att hela konceptet kändes ointressant och menlöst. Under Comic-Con har Marvel nu uppdaterat alla nyfikna på statusen för deras MCU-kopplade animerade projekt, av vilka endast ett intresserar mig: Marvel Zombies. Det var nämligen det enda avsnittet av What If...? som för min del verkligen gav mersmak. Att korsa den annars trötta zombiegenren med diverse etablerade Marvelkaraktärer, och dessutom slänga in superkrafter som extra variabel, är en rätt kul idé. Att Marvel nu bekräftar att Marvel Zombies kommer följa bland andra Kate Bishop, Yelena Belova, Shang-Chi, Red Guardian och Death Dealer (??!!) av alla karaktärer gör bara att hypemätaren ökar. Hoppas att de får Hailee Steinfeld, Simu Liu, och resten av live-action-skådisarna att göra rösterna. 

De övriga animerade projekten intresserar mig inte särskilt. What If...? säsong 2 kommer nästa år. I Am Groot, en serie kortfilmer om Baby Groot, kommer den 10 augusti, och har fått en trailer som jag känner förstärker min instinkt att skippa serien. Spider-Man: Freshman Year verkar visserligen ha en intressant cast av karaktärer (Doctor Octopus, Daredevil, far och son Osborn och Doctor Strange, för att nämna några), men känns i övrigt inte särskilt spännande den heller. Jag vet inte vad det är, men de animerade projekten från Marvel Studios känns bara inte lika givande eller intressanta som de som finns i Star Wars-universumet. 

Amazon frossar i trailers från Midgård

 Att släppa två fullånga trailers för samma projekt på mindre än en vecka är ingen vanlig marknadsföringsstrategi, men Amazon kör på det ändå, så att ingen i västvärlden kan missa att Midgård från och med september kommer att gå till streaming, exklusivt på Prime Video. I den nya trailern, direkt från Comic-Con, så får vi se förvånansvärt mycket nytt. En hel del orcher, till att börja med, och de är ungefär lika orchaktigt fula som vanligt. Ett gott tecken. Även en balrog dyker upp, vilket tyder på att vi kanske får se exakt hur det gick till när Morias dvärgar grävde "too deep and too greedily". En tredje gammal favorit som tittar fram är ingen mindre än Sauron (tror jag). En blek tjomme som ser redigt elak ut, vilket passar in rätt bra på gamle eldöga. Här är jag något tveksam. Skådespelaren, vars namn jag inte har koll på, kan säkerligen göra en utmärkt insats, men han ser lite för mycket ut som en snobbig Örgryteunge för att kännas Sauron-aktig. Visst är det canon att Sauron, innan han blev ett stort öga, var blond och bildskön, men han bör också kännas auktoritär och hotfull, inte ge emovibbar. Jag tänker någon som Lee Pace, typ (nej, jag vet att Lee Pace själv inte funkar eftersom han redan spelar Thranduil i The Hobbit, men någon liknande). Men, men vi har bara sett några sekunder av Sauron (?) än så länge, och jag ska inte döma honom innan själva serien kommit. 

The Gray Man är bättre än sitt rykte

 Från regissörerna bakom Avengers: Infinity War, på en budget stor nog att köpa Danmark, och med en rollista som innehåller bland andra Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton kommer The Gray Man, en actionrökare som borde ha alla förutsättningar i världen att bli en succé. Ekonomiskt kan det mycket väl bli så, men det kritiska mottagandet har varit allt annat än jublande. The Gray Man har kritiserats hårt, framförallt för en bristande story. Jag kollade igenom filmen nu på eftermiddagen, och kan inte annat än att inte hålla med.

Eller jo, visst, för all del, storyn är platt som en pannkaka på Autobahn. Ryan Goslings Agent Six upptäcker att det försiggår skumraskaffärer inom CIA, flyr med bevismaterialet, och blir jagad av en mustaschprydd Chris Evans som mer eller mindre spelar en barnvänlig Ramsay Bolton. Det finns några (ytterst generiska) försök att fördjupa Six, som jag inte tänker spoila (annat än att säga att både Peacemaker och The Mandalorian gör det bättre), men de faller platt. Det liv som finns i Six kommer enkom från att Ryan Gosling är karismatisk och skicklig skådespelare, som är så bra man överhuvudtaget kan vara i en platt roll. 

Varför är filmen då bra, om storyn är så intetsägande? Jo, för att en film som The Gray Man inte är till för sin story, iallafall inte i första hand. Det är en actionfilm, och de bitarna görs för det mesta suveränt. Actionscenerna är kreativa och oerhört snygga. En sekvens i början som involverar fyrverkerier är ögonmumma, och en något senare scen ombord på ett flygplan är nästan lika häftig. Även en lång actionscen som involverar en spårvagn och väldigt tunga vapen fastnar på näthinnan, trots att den kanske är lite väl Fast & Furious rent logikmässigt. Om en actionfilm har så bra action som The Gray Man har, och väldigt sällan tråkar ut, så krävs det egentligen bara att storyn håller ihop någorlunda för att godkänna filmen, i mina ögon. 

Skådespeleriet funkar också. Ingen av de involverade kommer vinna en Oscar för filmen, men det är ju, återigen, knappast det som är poängen. Visst, alla karaktärer (utom möjligen Evans psykopatskurk) är stapelvaror. Ana de Armas spelar en tuff och rättskaffens kvinna, Regé-Jean Page är slemmig och makthungrig, Jessica Henwick är stressad men klipsk mellanchef, och Billy Bob Thornton spelar fadersfigur/mentor. Ingen av karaktärerna blir mer än sin stereotyp, men de håller. När det gäller Evans är det en annan femma. Hans färgglada sociopat Lloyd Hansen är kanske inte revolutionerande han heller, men Evans har helt uppenbart sjukt kul med materialet, och det märks. Bortsett från actionscenerna är han helt klart filmens stora behållning, vilket åtminstone delvis beror på att filmen iallafall försöker göra något kreativt med karaktären. 

Är The Gray Man ett cinematiskt mästerverk? En odödlig klassiker? Årets film? Absolut inte. Är det en kompetent spelad, habilt skriven och oerhört snyggt gjord actionrökare? Jajemen. Och mer än så behöver den heller inte vara.  

Säsong 3 av Wheel of Time är bekräftad

 Jeff Bezos har tryggat Rafe Judkins jobbsäkerhet ett tag till, för Amazon har beställt säsong 3 av Wheel of Time, vilket man lät tillkännage under en annars dämpad Comic-Con-panel i San Diego igår. Det faktum att man bekräftar säsong 3 innan säsong 2 haft premiär, eller ens fått en ordentlig trailer, visar att man har fortsatt tro på serien, trots att den ju varken verkar stannat i folks medvetande på samma sätt som Game of Thrones gjorde, eller fick ett särskilt muntert mottagande av fans av böckerna. Jag tyckte ju personligen att serien gjorde mycket rätt, men att det också finns en hel problem att fixa i säsong 2. Men casten är bra, showrunnern Rafe verkar taggad, och serien har absolut potential. Att även Amazon verkar tycka det bådar gott för seriens framtid. 

DnD-filmen ger DnD-känsla

 Jag har inte spelat vansinnigt mycket Dungeons and Dragons i min dar, men lite har det blivit, och av den erfarenheten att döma ser trailer nummer 1 till kommande filmen Dungeons and Dragons: Honor Among Thieves rätt härlig ut. Filmen hade en panel på Comic-Con i San Diego igårkväll, och samma lekfullhet som finns när man sätter sig ner med en bunt polare och leker sig igenom fantasyäventyr verkar finnas i den här filmen. Hela trailern osar charm, och det hjälper självklart att Chris Pine, ett av Hollywoods topp 3 charmtroll, är filmens huvudrollsinnehavare, i form av en bard som även står för planerandet av gruppens äventyr. Övriga karaktärer gestaltas av Regé-Jean Page (en paladin), Michelle Rodriguez (en barbar), Justice Smith (en magiker) och Sophia Lillis (en druid som shapeshiftar till en owlbear). Hugh Grant dyker också upp som en rogueliknande filur. Visst, CGIn ser emellanåt ut som om den vore gjord av en bakfull grävling på ett sunkigt GameBoy, men om filmen har lika mycket karisma som den verkar ha så är det förlåtet. 

Rhaenyra står i fokus i House of the Dragon

 House of the Dragon släppte sin huvudtrailer i förrgår, lagom i tid för Comic-Con i San Diego, och det går inte att säga annat än att det ser oerhört lovande ut. Fokus verkar läggas på Rhaenyra Targaryen (Emma D'Arcy som vuxen och Milly Alcock som tonåring), och hennes anspråk på tronen. Själva storyn lär bli smalare och mer fokuserad än den i föregångaren Game of Thrones, men det är absolut inte dåligt. Mer karaktärsfokus, mer politiskt spel, och en himla massa drakar. Ramin Djawadis musik verkar inte göra någon besviken heller: låten som spelas i trailern är dunderbra. Nu behöver vi bara vänta en ynka månad till innan kampen om Järntronen drar igång igen.

Fem MCU-karaktärer som INTE behöver en spinoff

 Marvel Cinematic Universe breddar sig ständigt. Filmer och tv-serier släpps i rasande fart, och högsta hönset Kevin Feige verkar inte planera på att sakta ner. Det är helt okej för mig, sålänge kvalitén inte dippar och storyn fortsätter vara lika bra och sammanhängande som den var i fas 1-3. Men allt och alla behöver inte en spinoff, och vissa karaktärer varken kan eller bör bära en egen story. Nu när Comic-Con i San Diego är runt hörnet, och nya projekt förmodligen kommer börja visas upp, så tänker jag ta tillfället i akt och gå igenom fem karaktärer som INTE bör få en egen film/tv-serie. Listan är utan inbördes ordning:

1. Korg

Korg, som spelas av Taika Waititi, debuterade i Thor: Ragnarok och fungerar som comic-relief och BFF åt Thor. Han är, som det mesta signerat Taika Waititi, oerhört rolig, men fungerar också bäst i begränsade mängder. Humorn med honom kommer ofta från hans udda observationer, ständigt avslappnade förhållande till tillvaron, och kontrasten mellan hans utseende och hans röst. Alla är roliga, men det är också det Korg är: rolig. Han är skolboksexemplet på en comic-relief-figur, och varken har eller behöver en egen story. Som alla andra comic-relief-karaktärer fungerar han tvärtom bättre som sidekick, och det är i den rollen han bör stanna. Dessutom så behöver Taika Waititi, som redan har Star Wars, Thor-filmerna, Our Flag Means Death och diverse egna indieprojekt på schemat, knappast mer att göra. 

2. Rocket Raccoon

Jag älskar Rocket. Han är en av mina favoritkaraktärer i MCU, och hans story såhär långt är underbar. Men med det sagt så tvivlar jag på att han kan bära ett soloprojekt. Rocket fungerar så bra som han gör för att han är en del av en ensemble. Rollen som titelkaraktär känns inte som något för honom, särskilt med tanke på att serietidningsäventyren med bara honom och Groot känns högst udda, på ett dåligt vis. Låt honom stanna i team-up-projekten. 

3. Valkyrie

Valkyrie har potential att bära ett soloprojekt, det erkänner jag. Men här är det bara jag som rent subjektivt inte är särskilt taggad på henne. Dels är jag inget jättefan av Tessa Thompson, och dels så är Valkyrie en hyfsat platt figur som jag bara inte har särskilt stort intresse för. 

4. Hank Pym

Här har vi återigen en mer subjektiv uppfattning, för på pappret kan Hank Pym absolut bära upp en film eller TV-serie: karaktären har gott om historia, gott om konflikter, och Michael Douglas är en utmärkt skådespelare. Men med det sagt så känns Hank Pyms äventyr som Ant-Man under Kalla Kriget (för det är det uppenbara storyupplägget) mer som en bra backstory än något som MCU, som redan är rätt spretigt, bör lägga ner tid och pengar på. Hank fungerar bra som en mentor och birollsfigur i Ant-Man-filmerna, och det känns egentligen inte som att det finns ett behov av att göra mer än så med honom. 

5. Bruce Banner/The Hulk

Här har vi väl den riktigt kontroversiella uppfattningen, men jag är rätt otaggad på soloprojekt med Hulken. Visst, Mark Ruffalo förtjänar väl inte att vara den ende av de ursprungliga sex Avengers-hjältarna som inte har varit titelkaraktär i ett eget projekt, men samtidigt så har jag svårt att intressera mig särskilt mycket för Hulken. Han har aldrig varit en karaktär som appellerar till mig, och jag är inte heller överförtjust i Mark Ruffalos rolltolkning, särskilt inte efter att ha sett Troy Bakers utmärkta tolkning i The Avengers-spelet.

Underskattad Skådis: Sean Bean

 Sean Bean är förvisso mer välkänd än de flesta jag skriver "Underskattad Skådis"-inlägg om, men det förändrar inte det faktum att karln är grymt underskattad. Han gör en av de absolut bästa insatserna i Sagan om Ringen-trilogin som Boromir, och säljer karaktärens desperation och girighet men också hans godhet och mod. I Snowpiercer är han istället oerhört elak, obehaglig, faktiskt skrämmande, men lyser också av karisma och charm. I Game of Thrones spelar han den hederlige Ned Stark, och fungerar som ett ankare för publiken, som någon man kan och vill heja på. Och det är bara toppen av isberget. GoldenEye, Troy, Sharpe, The Martian och National Treasure är bara några av de andra projekt han medverkat i. Trots alla hans fantastiska prestationer uppmärksammas han sällan i den mån han borde, och han har varken Emmy eller Oscarnomineringar att skryta med, trots att han förtjänar bägge. Sean Bean är trots sin framgång ständigt underskattad, och förtjänar mer hyllningar än han får. 

The Princess känns som ett kul TV-spel

 Jag kikade på Hulu-filmen The Princess för några dagar sedan (finns på Disney+), och känner att den var överraskande bra. Absolut inget mästerverk, såklart, men en bra, välgjord actionfilm. 

The Princess handlar, förutsägbart nog, om en prinsessa, spelad av Joey King, som vaknar upp fastkedjad högt uppe i sitt torn. Det visar sig snabbt att slottet hon och hennes familj bor i blivit erövrat av Dominic Cooper, som är sur över att ha blivit lämnat vid altaret. Prinsessan bestämmer sig raskt för att ge sig ner och rädda sin familj, slå ihjäl sin otrevlige fästman och återta sitt hem. Vad som följer är massvis med våld med gott om feministiska undertoner. 

The Princess bjuder alltså inte på en särskilt djup story, eller särskilt komplexa karaktärer. Prinsessan (hon förblir namnlös) är ivrig att visa sig värdig sitt kungarike, intresserad av att kunna försvara de hon bryr sig om, och fast besluten att vandra sin egen väg i livet. Dominic Coopers skurk (som inte förblir namnlös, han heter Julius) är en ohederlig mansbaby som är grym, sexistisk och maktgalen. Vill man ha nyanser får man kolla på något annat, med andra ord. Men vill man ha kul actionscener så är filmen absolut sevärd. Prinsessan massakerar sig fram genom slottet som en medeltida Rambo, och slagsmålen är välkoreograferade och snyggt filmade. Lite Matthew Vaughn-känsla. Bitvis känns det som ett tv-spel: prinsessan kommer in i ett nytt rum (bana), möter en ny unik fiende (boss), och måste besegra honom på ett kreativt sätt. Det appellerar säkert inte till alla, men jag tyckte det kändes som en kul homage till dungeon-crawling-genren. 

Det är när folk inte bankar skiten ur varandra som filmen inte funkar lika bra, mest för att karaktärerna egentligen är vandrande klichéer, och för att storyn tror att den kan föra fram female-empowerment-feminism på ett intressant sätt (det kan den inte). Dialogerna är ofta tråkiga, emellanåt rakt uppochner dåliga, men som tur är så är det i regel mer rövsparkande än snackande i filmen, så det går att förlåta. Skådespelarmässigt är det, trots manuset, faktiskt inte så tokigt. Joey King är utmärkt som prinsessan, särskilt i actionscenerna, där hon lyckas använda minspel och kroppsspråk för att ge långt mer personlighet åt sin karaktär än manuset kräver. Dominic Cooper spelar över lite väl mycket i vissa scener, men särskilt mot slutet av filmen lägger han sig på precis rätt nivå av douchebag, och gör Julius hyfsat underhållande. Birollsmässigt är det sämre: Olga Kurylenko gör en stabil men hyfsat lättglömd insats som Julius högra hand, och stackars Ed Stoppard slösas bort helt och hållet som prinsessans far.

Till syvende och sist är The Princess definitivt sevärd om man gillar snygg action i fantasymiljö, alternativt älskar strukturen i dungeon-crawler-spel. Om man vill ha djup så får man leta någonannanstans. Men å andra sidan så förväntar man sig kanske knappast någon hög grad av komplexitet från en film som marknadsförs med en video där Joey King beskriver olika sätt att spöa upp fantasysoldater på. 

Storbritannien vs spelindustrin

 Gamereactor rapporterar att brittiska regeringen går ut hårt mot loot boxes i tv-spel, och varnar för att lagstiftning mycket väl kan bli aktuellt gentemot dem. Man anser att de är alltför lika gambling, och att de är olämpliga för barn, och jag kan inte annat än att hålla med. Loot boxes är ett tarvligt sätt att försöka lura folk, kanske särskilt barn med dåligt konsekvenstänk, till att spendera mängder med pengar. Jag hade definitivt inte haft något emot lagstiftning i frågan, varken i Storbritannien eller här i Sverige. 

Den kompletta Immortal Empires-kartan (typ)

 Nu har vi äntligen fått startpositioner för alla existerande faktioner och raser i Warhammer 3-spelläget Immortal Empires (som för övrigt också fått ett releasedatum, tagga 23 augusti!). Det enda som saknas är de fyra DLC-lorderna som vi vet är påväg. Förhoppningsvis får vi information om dem snart. Till dess så finns det ett par skojiga positioner att lyfta:

*Allas vår favoritpirat (suck it, Vampire Coast) Lokhir Fellheart har flyttat till östra Cathay. Det visste vi iochförsig redan, iochmed att Creative Assembly redan för ett par veckor sedan lät tillkännage att Lokhir skulle besöka Cathay. Ändå kul att se hans exakta position. 

*På tal om svartalver så har man genomfört den rotation som många verkar ha hoppats på. Malus har lämnat den sydöstra delen av kartan till förmån för norra Chaos Wastes. Rakarth flyttas i sin tur ner från norden och hamnar i betydligt varmare klimat i Lustria. Och Lokhir fyller Malus roll som dark elf-representanten i öster. 

*Tyvärr flyttade de inte Durthu :-( Hade hoppats på det, eftersom han och Orion startar på mer eller mindre samma ställe. Men men, man kan inte få allt. 

*Vampyrerna har fått spännande positioner. Mannfred Von Carstein har gjort en Volkmar, och lämnat the Empire till förmån för the Badlands, där Skarbrand, Settra, Eltharion, Thorek och Repanse kan tävla om att få banka skiten ur honom. Budget-Mannfred, också känd som Helman Ghorst, har gjort en mer hälsosammare flytt, och har tagit sig österut. Visserligen sitter han i en spännande rävsax mellan Imrik och Ku'gath, men det är inte lika illa som för stackars Mannfred. 

*Warriors of Chaos har spridits ut en smula. Sigvald börjar hyfsat nära Naggaroth, medan Archaon the Everchosen gör sig redo att massakera Boris Ursus norr om Kislev. Och herr Suneater verkar bli Orkeater, då han startar två centimeter bort från Grimgor. 

*Racet mot Karak-Eight-Peaks verkar bli mer spännande. Queek och Skarsnik har flyttats närmre det omtvistade berget, och Belegar Ironhammer har visserligen knappt rört på sig, men har fått en enklare marschväg: han behöver inte gå förbi Grimgor längre. 

Nu ser vi fram emot DLC-lorderna, och framförallt den 23 augusti!

Nintendo ger sig in i filmbranschen

 Nintendo har tydligen köpt en filmstudio.

Det är väl iochförsig ganska väntat. Film och TV-branschen är galet lukrativ, och Nintendo har tillgång till några av spelvärldens främsta IPs. Super Mario. The Legend of Zelda. Pokémon. Fire Emblem. Metroid. Och så vidare, och så vidare. Det var bara en tidsfråga innan någon på Nintendo kom på att filmutveckling är en naturlig utveckling av affärsidén. 

Hur kommer Nintendos filmer/TV-serier bli då? Ingen aning, helt ärligt, men spännande blir det. Kommer de produceras som japanska filmer, eller med en mer västerländsk touch? Blir det live-action eller animering? Hur kommer de distribueras? Ska Nintendo starta en egen streamingtjänst (snälla, nej, don't do that...)? Många intressanta frågor, än så länge få svar. 

Personligen ser jag mest fram emot en potentiell filmatisering av det eminenta Fire Emblem: Three Houses. Det hade varit svinfett. Storyn är ju en mix av typ Harry Potter och Game of Thrones, så det är som bäddat för allmän publiksuccé. Sedan hoppas jag självfallet att se min drömcasting Arnold Schwarzenegger som Kirby bli verklighet. 

Brandon i Hollywood?

 Världens bäste författare Brandon Sanderson har tyvärr skjutit upp Stormlight 5 till 2024. Trist, men fullt rimligt med tanke på hur galet mycket grejer han jonglerar. Ett flertal böcker samtidigt, skrivarkurser, podcasts, faninteraktioner, familjeliv, rådgivare åt Amazons Wheel of Time-serie, och förmodligen tusen andra saker. Och nu har tydligen Hollywood lagts till på listan över saker som behöver Brandons tid och energi. För inte bara nog med att Brandon som sagt kommer med goda råd och glada tillrop till Rafe Judkins i produktionen av Wheel of Time, utan nu är även Brandons egna böcker efterfrågade. 

Exakt vilka serier som Hollywood är intresserade av är oklart, men gissningsvis rör det sig allra främst om The Cosmere, och främst utav dem är Mistborn och The Stormlight Archives. Netflix är ett av företagen som nämnts, men jag kan tänka mig att även Amazon, som ju redan har lite av ett samarbete med Brandon är med i leken. Kanske även Apple? De har ju ingen stor fantasyserie på sin streamingtjänst, ingenting som konkurrerar med Star Wars, The Witcher, The Rings of Power eller House of the Dragon. Och vem vet, Disney kanske också känner ett behov av fler IPs, med tanke på att majoriteten av deras storsatsningar ligger inom ramen för MCU, eller utspelar sig i en galax långt, långt borta. 

Det viktigaste är hursom att världen får upp ögonen för den briljans som är Brandon Sanderson och hans böcker. Förhoppningsvis lyckas Brandon förhandla till sig gott om kreativt inflytande, så att hans magnifika berättelser inte slaktas av en pengakåt kostymtomte eller en överdrivet liberal aktivist med filmkamera. För om Brandons verk adapteras så som de förtjänar, så kommer de bli odödliga supersuccéer. Allt annat vore galet. 

Miss Marvel blev en miss

 Spoilers för hela Ms Marvel!

Jag vet inte om jag någonsin varit med om en tv-serie som börjat så lovande och sedan tappat så mycket som Ms Marvel. Inledningen var kanon. Svinmysig, jätterolig, härlig, jordnära, färgstark och genuint bra. Men sen föll hela grejen ihop i andra halvan, när dåliga skurkar, fett skumma tidsresor, och annat mög kastades in och skapade en virrig röra. 

Mycket av min kritik har jag ju tagit upp i mina inlägg om de enskilda avsnitten, men för att ändå sammanfatta lite, så har serien (enligt mig) följande problem:

*ClanDestines. De är de värsta skurkar i MCU. Sämre än Whiplash. Sämre än Malekith. Sämre än Taskmaster. Sämre än hela högen. Serien verkar inte ha någon aning om vad för typ av roll de ska vara: först presenteras de som astrevliga, och framställs mest som en kul familj, men sedan så gör manuset en U-sväng, all personlighet försvinner, och de blir mordiska plot-devices för hela slanten. Att de dör ganska hastigt gör faktiskt inte saken bättre heller.

*Noor. ClanDestines skumma hemdimension, som, till skillnad från MCUs andra timey wimey stuff knappt förklaras eller byggs ut. Precis som ClanDestines känns det mest som utfyllnad/plot-device. Att Kamala dessutom hoppar bak i tiden och folk skickar superkrafter till varandra över halva jorden sabbar dessutom den jordnära känsla som gjorde de första avsnitten så bra. 

*Samhällskritiken. Den funkar bara inte. Det blir för svartvitt. För platt. För enkelt. De nyanser som finns i verklighetens interaktioner mellan minoriteter, flyktingar och myndigheter skrotas helt och hållet till förmån för en onyanserad halmgubbe. 

*Stilen. Stilistiskt känns det som två olika serier. Avsnitt 1-3 är färgglada och, återigen, jordnära. Avsnitt 4-6 känns betydligt dystrare i ton, och betydligt mindre jordnära. 

I korthet så borde Ms Marvel ha fokuserat på the basics. Kamala och hennes familj. Hennes vänner. Damage Control, porträtterad med bredare penseldrag. Som det är nu så blir Ms Marvel  tyvärr mest en besvikelse, och en miss, trots starka skådespelarinsatser och tre fantastiska avsnitt. 

Jag tror på Rings of Power

 Äntligen har Amazon släppt en redig trailer för The Rings of Power, och vad ska man säga? Det ser strålande ut, i min mening. Visuellt är det vackert som tusan, och ger samma vibbar som Jacksons filmer eller böckernas illustrationer av John Howe och Alan Lee. Storymässigt verkar den ha samma odödliga tematik som Tolkien själv hade i sina böcker: en tro på individens förmåga att göra rätt, ett fokus på band mellan personer, och en varning om att vara vaksam emot mörkrets krafter. Det lilla vi ser av skådespeleriet gör mig också hoppfull: Robert Aramayo, som jag var tveksam till tidigare, verkar mer och mer lovande som Elrond. Fick helt rätt känsla från honom i trailern. Benjamin Walker som Gil-Galad ger precis rätt alvkänsla. Svagast känns just nu Morfydd Clarke som Galadriel, men sådant ska egentligen inte bedömas förrän serien släpps. Jag är hursom mer taggad än någonsin: september kan inte komma fort nog, och det här kan bli precis hur bra som helst.

Alden Ehrenreich hoppar från Star Wars till Marvel

 Alden Ehrenreich, vars efternamn är nära nog omöjligt att stava rätt till, är mest känd för att ha spelat Han Solo i Solo, men, efter att Disney och Lucasfilm tolkade den filmens ekonomiska misslyckande som ett tecken på att ingen gillade den snarare än ett tecken på att deras marknadsföringskampanj sög dase, så har han fått leta andra roller. Nu verkar han ha hittat ett riktigt dunderprojekt: MCU. Idag rapporteras det nämligen att Alden ska spela okänd rollfigur i tv-serien Ironheart. Jag misstänker att han blir skurken. Dels för att han känns som ett lite för stort namn för att bara vara random sidekick #4, och dels för att det ryktats och spekulerats om att Zeke Stane kommer vara seriens bad guy. Zeke är son till Obadiah Stane, som spelades av Jeff Bridges i Iron Man. Karriärmässigt följer han farsans fotspår som superskurk, och åldersmässigt är han hyfsat nära Alden, och utseendemässigt inte helt olik. Bra casting, känner jag rent spontant. 

Kamala Khan leker Ensam Hemma i en medioker seriefinal

 Spoilers för avsnitt 6 av Ms Marvel!

Jag tyckte att avsnitt 4 och 5 av Ms Marvel var rätt dåliga, vilket är väldigt synd, med tanke på kvalitén i avsnitt 1-3. Lyckades sista avsnittet räta upp skutan? Tyvärr inte. Istället urartar seriens sjätte och sista avsnitt i vad som känns som Kevin Feiges försök att göra en remake på Ensam Hemma i Marveluniverset. Det funkar sådär. 

Det faktum att Kamala och hennes klasskamrater snurrar bort tränade elitsoldater medelst softballs, cyklar och brandsläckare är dock inte den stora boven i avsnittet. Det hade tvärtom kunnat funka, eller iallafall ursäktas, om storyn runtomkring var bättre. Det avsnittet faller på är istället de förbaskade ClanDestines. Trots att hela högen kolade vippen i avsnitt fyra och fem så är deras inflytande över serien fortfarande kännbart, i form av Kamran, son till ClanDestine-ledaren Najma, som, vi oklart hokus pokus, fick superkrafter i slutet av avsnitt 5. I avsnitt nummer sex pendlar han mellan att vara fett lost och försvagad, på gränsen till sjukdom eller skada, och arg och hänsynslös, närmast mordisk. Kamrans högst ojämna humör och hälsotillstånd gör inte mycket för att hjälpa det faktum att ClanDestine-storyn redan är det mest halvbakta flum som MCU någonsin hittat på. Att han i ena stunden inte kan kontrollera sina krafter, utan pratar om att de "sliter sönder honom" och i nästa ögonblick kan använda dem för att klå upp Damage Control-soldater är minst sagt tveksamt manusskriveri. 

Inte heller hjälps avsnittet av att det mesta av poängerna den försöker leverera faller hyfsat platt. Kritiken om amerikanska myndigheters överbevakning av muslimer har visserligen varit närvarande tidigare i serien, men i avsnitt 6 når det sin kokpunkt, i en sekvens där hela New Jerseys befolkning står och hejar på Kamala när hon spöar upp Damage Control. Det finns självklart en rimlighet i det: sättet som Damage Control sköter sin myndighetsverksamhet på är allt annat än rimlig, men i grund och botten hade nog de flesta ändå gärna sett någon form av polisstyrka som bevakade folk med superkrafter, om vi nu hade haft dem i verkligheten. Att Damage Controls arbete i grunden är fullt vettigt, men att de i Ms Marvel använder sina befogenheter på ett fullkomligt ansvarslöst sätt hade kunnat bli en intressant berättelse. En sån story hade också kunnat ta upp viktiga frågor om hur statens våldsmonopol bör fungera. Istället gör man det hela extremt simpelt, och gör en svartvit halmgubbe av polismyndigheter. 

Det som hindrar Ms Marvel från att kollapsa helt och hållet är de charmiga karaktärerna, och de skickliga skådespelare som porträtterar dem. Alla är jättebra, och ett par väldigt fina och roliga scener som för tankarna till avsnitt 1-3 går att hitta även i finalavsnittet. Och visst, det är spännande att man hintar om att Kamala är MCUs första mutant (oväntad twist), och att hon i post-credits-scenen råkar ut för ett teleporteringsmissöde med Carol Danvers, som hamnar i hennes sovrum. Hela Secret Invasion/The Marvels-grejen är cool, och jag ser fram emot den. Men som enskild seriefinal för Ms Marvel så är avsnitt 6 tyvärr en besvikelse. 

Obi-Wan Kenobi är en intressant fördjupningskurs i Star Wars-mytologi

 Det har ju gått ett par veckor sedan Obi-Wan Kenobi sände sitt sista avsnitt, och trots det har jag inte recenserat serien som helhet ännu. Det kommer här. Spoilervarning för hela Obi-Wan Kenobi:

Obi-Wan Kenobi är varken den bästa eller sämsta av Disneys live-action serier i galaxen långt, långt borta. Bäst är helt klart The Mandalorian, som står på egna ben och levererar en story som inte riskerar att krocka med etablerad canon. Sämst är tyvärr The Book of Boba Fett, som handlade ungefär lika mycket om Boba Fett som Obi-Wan Kenobi handlar om Grand Inquisitor. Okej, inte riktigt kanske, men ni fattar. 

De två främsta problemen som Obi-Wan Kenobi stöter på är dels hur man ska undvika att sabba etablerad canon samtidigt som man berättar en story med stor risk att krocka med just etablerad canon, och dels själva manusskriveriet. Problem nummer ett, canonkrockar, lyckas man ducka, åtminstone i tillräckligt hög grad för att serien inte ska kännas uppenbart ologisk. Någonstans förtjänar det en elogé, för det är inget lätt uppdrag. Samtidigt går det absolut att hitta saker som funkar sådär i relation till Lucas originalfilmer. Tyvärr är det nog ett problem som är svårt att undvika i en serie om Obi-Wan, som, enligt canon, mest bara satt och räknade sandkorn på Tatooine tills Luke blev gammal nog att spränga Dödsstjärnor. 

Problem nummer två, manuset, finns det inte en lika bra ursäkt för. Emellanåt är saker och ting ologiska. Varför plockas inte Obi-Wan och Leia bara upp av ett skepp från Alderaan så fort de lämnat Daiyu? Hur kommer det sig att Vader låter sig hindras av lite eld? Är det rimligt att Bail Organa undkommer frågor från Imperiet om vad hans dotter gjorde i sällskap med Most Wanted Space Hobo No. 1? Och så vidare. Man kan självfallet headcannona bort de frågorna, eller bara ignorera dem, men när de hopar sig på det vis som de emellanåt gör i Obi-Wan Kenobi så börjar man undra varför manuset inte gick igenom en eller två revisionsrundor till. 

Men bortsett från de problemen så är Obi-Wan Kenobi för det mesta en stark serie, som har många styrkor. Skådespelet är utmärkt. Ewan McGregors insats som titelfiguren är superstark, och är absolut förtjänt av nomineringar när galasäsongen väl drar igång. McGregor är i samma liga som Adam Driver här, och det är underbart att se. Hayden Christensen är bra han också, och då var jag tyvärr inte ett jättefan av hans prestation i prequeltrilogin. Här är han betydligt bättre, särskilt i kroppsspråket, och lyckas förmedla mycket med rätt lite. Scenen i sista avsnittet där han blir av med halva masken är särskilt minnesvärd. Moses Ingram, som fått mycket hat på sociala medier på sjukt korkade grunder, är bra hon också. Hennes karaktär Reva är visserligen något enkelspårig i de första avsnitten, men mot slutet, när hennes nyanser framkommer ordentligt, så blir hon en minnesvärd karaktär, och Ingram får visa på en stor bredd som skådespelerska. Även Rupert Friend som Grand Inquisitor, Joel Edgerton som Owen Lars, och Indira Varma som Tala Durith är minnesvärda och höjer serien närhelst de är i bild. 

Den kanske främsta styrkan som Obi-Wan Kenobi har är dock det djup den bidrar med. Serien är inte nödvändig att se för att förstå eller uppskatta Skywalker-sagans nio filmer, men, precis som Clone Wars, Rebels eller Rogue One så bidrar den med djup för den som är intresserad. Obi-Wan och Anakins relation utvecklas än mer, och den komplexitet som finns i deras förhållande, som sträcker sig mellan mentor-elev, broderskap, och dödsfiender byggs på än mer här. Återigen så är deras sista duell, och dialogen dem emellan när Obi-Wan kapat Anakins mask i två, en standout i sammanhanget, men serien gör överlag ett utmärkt jobb med att göra en av Star Wars mest intressanta relationer än mer intressant. Till skillnad från The Book of Boba Fett så ligger behållningen med Obi-Wan Kenobi verkligen i titelkaraktären och hans förhållande till den värld och den verklighet han lever i. När serien lyckas leverera det på ett så starkt sätt så är det mesta andra ändå sekundärt. 

Fem lorder jag vill se i Warhammer 3

 Total War: Warhammer 3 dumpar ut ny info i rasande fart i takt med att Immortal Empires-releasen kryper allt närmre. Förhoppningsvis kommer spelet få uppdateringar under flera år framöver, och därmed är det lite kul att lista de fem karaktärer jag allra helst vill se läggas till som legendary lords i spelets ständigt växande roster. Här kommer de, i ingen särskild ordning:

Tullaris Dreadbringer (Dark Elves)

Dark Elves har visserligen vansinnigt många lorder redan (sex stycken, om jag inte räknar helt knasigt), men en sjunde hade inte varit fel. Min förhoppning är att det blir Tullaris Dreadbringer, Chosen of Khaine och ledare för the Har Ganeth Executioners. Snubben har inte exakt en överflödande mängd lore, men Executioners är svincoola, och deras ledare hade varit ett coolt tillägg till spelet. På kartan hade han kunnat placeras lite överallt, men jag hade gärna sett honom på plundringståg i Norsca för att ersätta Rakarth, som jag misstänker kommer flyttas till Lustria i Immortal Empires. 

Neferata (Vampire Counts)

Neferata är förmodligen en av de mest efterfrågade karaktärerna från communityns håll, och jag är närmast hundra procents säker på att hon kommer läggas till, förr eller senare. Att inte slänga in Neferata, ihop med en allmän uppdatering av Vampire Counts mechanics hade varit galenskap. Neferata är en av de absolut mäktigaste vampyrerna i världen, och har historia med Tomb Kings och kopplingar till nekromantmästaren Nagash. Förslagsvis startar hon någonstans i södra delen av Old World, så att hon kan bråka med Tomb Kings. 

Apophas (Tomb Kings)

När man talar om trollen, Tomb Kings! De är en av de visuellt coolaste raserna i spelet, och förtjänar absolut mer content. Främst i raden av potentiella Tomb Kings-lorder borde Apophas vara. Snubben är en odöd kombo av skelett och skalbagge, vilket är svincoolt, och väldigt unikt. Startposition skulle kunna vara i Lustria, faktiskt. Kanske inte så korrekt rent loremässigt, men det börjar bli fullt i öknen, och det har funnits Tomb Kings där i krokarna tidigare. 

Yin-Yin (Grand Cathay)

Grand Cathay är även de en av spelets visuellt coolaste raser, och de behöver definitivt fler lorder, med tanke på att de i nuläget bara har två. Precis som i fallet Neferata är Yin-Yin nog en tidsfråga, men jag ser inte mindre fram emot henne för det. Yin-Yin är beskyddare för östra delen av Cathay, och nationens amiral. Hon är dessutom intresserad av resten av världen. Jag tycker generellt sett att havet är oerhört fascinerande rent militärt, och ser gärna mer fokus på det i Warhammer. Dessutom är Yin-Yins expansiva ambitioner en kul kontrast till hennes syskon, som mest vill sitta hemma och vakta murar a la Nights Watch. När vi väl får Yin-Yin känns det rimligt att antingen låta henne starta i östra Cathay, eller, mer troligt, och mer spännande, i västra Lustria, där hon kan inleda sin expansion. Turtle Islands, kanske?

Aislinn the Sea-Lord (High Elves)

Sist ut är Aislinn, och vi fortsätter på havstemat. Aislinn är alvernas främste amiral, hyllas som välsignad av havsguden Mathlann, och har ett fientligt förhållande till Lokhir Fellheart. Precis som med Yin-Yin är konceptet med havet lockande. High Elves har dessutom gott om kolonier och utposter rent lore-mässigt, och den biten av deras historia fylls för tillfället inte riktigt av någon av deras lorder. Aislinn hade därmed fyllt en lucka i deras roster. Han skulle kunna starta lite överallt, så länge han är nära havet, men förslagsvis långt österut, så att han dels kan passa in som representant för high elves koloniala ambitioner, och dels fortsätta sin konflikt med Lokhir, som med största sannolikhet kommer starta nära Cathay. 

Ms Marvel går vilse bland magi och släkthistoria

 Spoilers för avsnitt 4 och 5 av Ms Marvel!

På grund av diverse semesterresor får jag täcka både avsnitt 4 och 5 i samma blogginlägg, vilket iochförsig kanske är lika bra, då de två avsnitten känns väldigt tight sammankopplade. Bägge utspelar sig i Karachi, och femman fortsätter exakt där fyran slutar. Mycket känns annorlunda. Majoriteten av karaktärerna från de tre första avsnitten är frånvarande. Yusuf Khan, Nakia, Bruno, Aamir, Stewy från Succession, osv, är alla frånvarande. Endast Kamala, Muneeba och (tyvärr) ClanDestine-gänget är närvarande. Miljöerna är också annorlunda, och många av de roliga stilistiska valen från de tre första avsnitten är närmast bortblåsta här, till förmån för ganska standard action och en raskt berättad story. Det känns emellanåt som en annan serie, och är tyvärr mycket sämre än de tidigare avsnitten. 

Höjdpunkten är utan tvekan Kareem/Red Dagger (Aramis Knight), som lyser upp sina scener genom att vara härligt cool och kaxig utan att bli för mycket. Visst, hans organisation kommer väldigt mycket från ingenstans, och försvinner lika hastigt som de dyker upp, men som enskild karaktär fungerar han. Även Kamala och Muneeba är fortsatt bra och välspelade, och bitvis kommer man åt den värme och humor som gjorde avsnitt 1-3 så bra. Men tyvärr så fokuserar man mestadels på Kamalas släkthistoria och ClanDestine.

ClanDestine var redan i avsnitt 3 det överlägset sämsta med Ms Marvel, och de lyckas inte bli mycket bättre i avsnitt 4 eller 5. De känns hopplöst enformiga, och serien verkar inte ens försöka göra dem minnesvärda. Kanske är det för att de ändå ska dö. Ett par av dem stryker med redan i avsnitt 4, och resterande två, inklusive ledaren Najma, dör i avsnitt 5 när de försöker interagera med Noor-dimensionen. Najma offrar sig för att stänga den, och ger i samma veva superkrafter till Kamran, som lämnats kvar i New Jersey. 

När det kommer till Kamalas släkthistoria blir det både för mycket och för snurrigt. Jag förstår att serien vill ta tillfället i akt och utforska historiska händelser som inte dominerar skolböckerna i västvärlden, men delningen av Indien känns mer som ett set-piece för övernaturligt mumbo-jumbo än ett faktiskt utforskande av en mänsklig tragedi. Kamalas gammelmorföräldrar är visserligen välspelade, och scenerna är för det mesta snygga. I slutändan räcker det dock inte, särskilt inte när serien kör på någon form av Back to the Future-twist och låter Kamala tidsresa för att rädda sin egen mormor, vilket säkrar hennes egen existens i nuet... typ. Jag vet inte. För att vara en serie som verkligen omfamnade sin grundade och verklighetsnära natur så har Ms Marvel gått alldeles för mycket all-in på skumma äventyr mellan tid och rum. Det hade kanske funkat med Doctor Strange, men det lyfter inte med Kamala Khan. 

Avsnitt 5 slutar med att ClanDestine-problemet har lösts och Kamalas släkthistoria rätats ut, samtidigt som Kamran och Bruno får problem med Damage Control hemma i Jersey. Förhoppningsvis kan seriens sista avsnitt återgå till det som gjorde den bra i första hand, och ge Kamala Khans första MCU-äventyr ett värdigt avslut. 

Underskattad Skådis: Ella Purnell

En av världens främsta animerade serier heter Arcane, och baseras på League of Legends. Och ett av de främsta framträdandena i Arcane görs av Ella Purnell, som spelar Jinx, den galna men vilsna unga kvinnan som långsamt men säkert blir en av de farligaste individerna i serien. Jinx hade lätt kunnat bli en slö kopia av Harley Quinn, men varken manuset eller Ella går den vägen. Istället görs Jinx till en karaktär med egen identitet, ett tufft, kaxigt, oförutsägbart emellanåt obehagligt yttre som döljer den djupt skadade flickan som gömmer sig långt under all galenskap. Ella Purnells röstskådespeleri sitter som handen i handsken, och är starkt bidragande till att tittaren känner både sympati och rädsla för Jinx, och inte bara avfärdar henne som en Harley-klon. Och Ella Purnell begränsar sig inte bara till röstskådespeleri, utan spelade också Dave Bautistas dotter i Army of the Dead, där hon gör en stabil insats. 

 

Spännande startpositioner i Immortal Empires

 Augusti närmar sig med stormsteg, och med augusti kommer Immortal Empires-kampanjen till Total War: Warhammer III. Creative Assembly har avslöjat kampanjkartan (maffig som sjutton) och avslöjar nu startpositioner via sociala medier varje dag. En ras per dag, och i skrivande stund har vi hunnit se vart lorderna från Empire, Lizardmen, Norsca, Kislev, High Elves, Bretonnia, Grand Cathay, Skaven, Greenskins och Chaos kommer inleda sina krigståg. Och so far so good. Många av positionerna är knappast överraskande (absolut ingen blev väl chockad över att Karl Franz startar i Altdorf, som han ska), men det finns en bunt intressanta saker att notera:

*Nakai the Wanderer, den enorma krokodilen från Lizardmen, har vandrat långt österut, ända bort till södra Cathay, där han... letar efter Khuresh-DLCn som aldrig kommer? Vetetusan, men han är i fantasy-Kina iallafall. Inte mig emot, det blir spännande att se hur draksyskonen hanterar en tre meter lång krokodil.

*Tretch Craventail, allas minst omtyckta Skaven-lord har äntligen fått flytta till Crookback Mountain, som är hans loreriktiga hem. Gött mos, och bra med lite utfyllnad i det området av kartan. 

*The Badlands har nu blivit "bad" på riktigt. Skarbrand, Teclis, Volkmar, Kroq'Gar, Eltharion, Queek och Kairos kommer leka herren på täppan där i vad som lär bli en vansinnigt våldsam get-together av episka proportioner. Grimgor är iallafall inte där längre...

*...för han har flyttat österut! Förmodligen gör han sig redo för att mosa Chaos Dwarfs, när de nu kommer. 

*The Badlands verkar som sagt bli Warhammer III-versionen av "Lustriabowl" från spel två. Och än så länge är Lustria inte svinpackat, men helt utan förändringar är det inte. Fransmännen har bestämt sig för att kolonisera skiten, så Alberic de Bordeleaux från Bretonnia har dragit dit. Förmodligen blir han uppäten av en carnosaur. 

*N'Kari har flyttat till Ulthuan, förmodligen för att ge extra krydda åt Tyrions tillvaro. 

*Alith Anar har till synes ockuperat en av Dark Elves viktigaste städer, Karond Kar. Lorefantaster är upprörda. Men å andra sidan, om någon kan sno en miljonstad rakt under näsan på världens mest sadistiska pirattyranner så är det väl Alith. 

*Boris Ursus verkar ha bestämt sig för att dö ärofullt, och invaderar Chaos Wastes. I övrigt så är Kislevs, Grand Cathays och Norscas startpositioner gravt förutsägbara. 

Startavslöjandena fortsätter de kommande dagarna. Imorgon är det dags för Ogre Kingdoms, och sedan pågår det hela i ytterligare åtta dagar, och avslutas med the Warriors of Chaos. Tagga!

Thor: Love and Thunder slösar bort sin potential

 Spoilers för Thor: Love and Thunder!!!!

Efter att Taika Waititi återupplivade publikens (och Chris Hemsworths) intresse för Thor som karaktär med Thor: Ragnarok så var det väl ingen som överraskades av att Waititi fick förtroendet att göra ytterligare en Thor-film. Att Thor skulle få fyra solofilmer före karaktärer som Captain America och Iron Man var det säkert få som hade tippat på ca 2013, men när Kevin Feige offentliggjorde Thor: Love and Thunder på Comic-Con 2019 så var ingen förvånad. 

Det som möjligen överraskade folk var att Natalie Portman bekräftades återvända som Jane Foster, och dessutom svinga Mjölnir under namnet The Mighty Thor. Jane har nämligen drabbats av allvarlig cancer, och när både vetenskapen och Stellan Skarsgård misslyckas med att bota henne vänder hon sig till magin i Asgard, och innan hon vet ordet av så har hon både rustning, åska och hammare. Portmans återkomst är kul att se, och filmens främsta fokus är utan tvivel på relationen mellan henne och Thor, men kärlekshistorien lyckades inte riktigt greppa mig, kanske till stor del för att den, fokus till trots, inte får tid nog att växa organiskt. Det har trots allt varit nära tio år sedan vi senast såg Thor och Jane ihop, och inte ens Taika Waititis komiska flashbacks kan göra särskilt mycket åt detta. Portman gör ett bra jobb med att balansera mellan Janes glädjeyra över att vara en superhjälte och hennes fruktan inför stundande död, men hon får för lite tid att utforska den dynamiken fullt ut. Och att få för lite tid är hon långt ifrån ensam om. 

Thor: Love and Thunder sänks nämligen allra mest av att den misslyckas med att ge tillräckligt mycket tid åt det mesta. Oavsett om det rör Jane Fosters dödsångest, Thors rädsla för relationer, eller vad Valkyries arc nu ska vara, så lyckas filmen aldrig ge tillräckligt mycket utveckling åt sina diverse trådar. Mest av allt illustreras det av Christian Bales skurk, Gorr the God-Butcher, som är filmens absolut bästa element, när han är med. Och det är förvånansvärt sällan. Det känns som att Gorr har fler scener på golvet av klippningsrummet än i själva filmen, vilket är synd, för som skurk är han vansinnigt cool, och med stor potential. Han är en religiös man som tappat all tro på gudar och söker hämnd för sin dotters död. Christian Bale spelar honom med inlevelse både när han är en vildögd och desperat gudsman och när han är en helt whack seriemördare. Människor som känner sig övergivna av högre makter är alltid intressanta, och vissa författare (Brandon Sanderson!) vet verkligen hur sådana karaktärer ska skrivas. Kanske vet Waititi det också, för Gorr har absolut sina stunder, och sättet hans berättelse slutar på är en av filmens höjdpunkter (slutet är i allmänhet filmens starkaste stund), men det går inte att inte känna sig en smula besviken över hur bortslösad han, och Bale, är. 

Vad lägger Taika Waititi fokus på istället för karaktärerna, kan man ju nu undra. Tyvärr tror jag faktiskt att det är humorn. Det finns en hel drös scener som mest bara känns som ursäkter för att trycka in skämt. Till Waititis credit ska sägas att skämten i sig oftast fungerar. Filmen är onekligen väldigt rolig. Men humorn ska inte komma på bekostnad av karaktärer, story och substans. Taika Waititi har visat många gånger tidigare, i exempelvis Thor: Ragnarok, Jojo Rabbit och Hunt for the Wilderpeople att han är en mästare på att balansera komedi med hjärta, djup och tragedi. Tyvärr lyckas han inte här. Varför vet jag inte, men kanske har han helt enkelt haft för många upplägg för skämt och för få idéer kring resten av filmen. En annan tidstjuv i filmen är actionscenerna. Det finns gott om dem, och de är visserligen bland de snyggare Marvel bjudit på, men tyvärr så tappar även de en del av sin lyster när substansen saknas. 

Thor: Love and Thunder är ingen dålig film. Det är en bra actionkomedi. Bra popcornfilm. Stabil superhjältefilm. Men jag har sett det mesta som både Marvel och Taika Waititi producerat, och kan säkert säga att det kunde varit mycket, mycket mer.