Halo-serien verkar inte leva upp till spelen

 

Paramount har släppt en ordentlig trailer till sin påkostade Halo-serie, baserad på den ordentligt populära tv-spels-franchisen av samma namn. Halo, som följer rymdspartanen Master Chief och hans A.I.-kompis/crush Cortana i deras konflikt mot alienkollektivet The Covenant är en av världens mest populära spelserier, och agerar ofta flagskepp för Microsofts konsoler. TV-serien, som, om jag inte misstar mig, är Paramounts första storhypade scifi/fantasy-satsning för streaming, har premiär i mars, med Pablo Schrieber som Master Chief. 

Tyvärr så såg trailern rätt B ut, måste jag säga. Jag är inget stort Halo-fan (gillar spelen, har noll koll på storyn bortom det jag skrev ovan), så ur ett fanperspektiv kan jag inte uttala mig, men som allmän nörd tyckte jag att det såg rätt blekt ut. Produktionsvärdet verkar inte vara där, bitvis gav det intrycket av att vara en fan-film snarare än ett påkostat superprojekt. Jag kan självklart ha jättefel, men trailern, och den allmänna bristen på både stora namn i rollistan (Witcher har Henry Cavill, Wheel of Time har Rosamund Pike, Carnival Row har Orlando Bloom, Game of Thrones första säsong hade Sean Bean, etc), och hype för serien (den släpps i mars, och jag hade glömt att den kom fram till i dag), samt det faktum att Paramounts streamingtjänst inte är stor i övrigt, får mig att misstänka att det här tyvärr inte blir en hit. 

Förhoppningsvis har jag fel. Trailern finns här: https://www.youtube.com/watch?v=ctV-IRWbRms

Underskattad Skådis: Michael Beach

 

Spoilers för säsong 3 av The 100:

Michael Beach har haft en lång karriär, och bland annat medverkat i Sons of Anarchy, Aquaman och The 100. Hans insats i den sistnämnda var skälet till att jag fick upp ögonen för honom och hans talang. 

I The 100 spelar Beach Charles Pike, och dyker först upp i seriens tredje säsong. Pike är ledare för en grupp "Sky People" som stött på och blivit angripna av Grounders, vilket fött en avsky och misstänksamhet hos Pike. Han driver en hård och våldsam policy mot Grounders, och inför ett fascistliknande styre bland the Sky People för att kunna säkra deras överlevnad, och är kort och gott huvudantagonisten i säsongens första halva. Beach ger Pike både karisma, styrka och auktoritet, men förmedlar samtidigt det trauma som driver Pike. 

Senare i säsongen kommer dock en av mina favorit-twists i The 100: på Arken, rymdstationen där Sky People levt innan de återvände till Jorden, så var Pike en lärare. Han brydde sig genuint om varenda en av sina elever, och får det otacksamma uppdraget att förbereda de ungdomar som (ovetandes) ska skickas ner på ett förmodat självmordsuppdrag till Jorden. Beach porträtterar Pikes frustration över omöjligheten i uppdraget, och över det omänskliga i att skicka iväg tonåringar till deras död. Beach porträtt av Charles Pike som en å ena sidan brutal, auktoritär och rasistisk diktator, men å andra sidan som en karismatisk, hederlig och självuppoffrande man är fantastiskt, och tack vare honom är Pike en av The 100s allra bästa karaktärer. 

Hjältinnor mot vaccinpass

 

Evangeline Lilly, skådespelerskan känd för att spela Janet van Dyne i Marvels Ant-Man-filmer, och även för rollen som alven Tauriel i Hobbit-filmerna, har ådragit sig en smärre kontrovers efter att ha deltagit i en demonstration mot vaccinationskrav. Hon är inte heller den första av Marvels skådespelerskor att hamna i fel rampljus på grund av Coronaregler. Även Letitia Wright som spelar T'Challas lillasyster Shuri i Black Panther har fått kritik för sina ställningstagande till vaccin. På nätet får skådespelerskorna nu ta emot alltifrån kritik till hatkommentarer och krav på recasting. 

Personligen håller jag inte med Wright i hennes kritik mot vaccinet, och förstår bägge sidorna i debatten om vaccinpass som Lilly gett sig in i, men vad man tycker i sakfrågan bör vara irrelevant för hur man behandlar Wright och Lilly. De har bägge två lagstadgad rätt att säga vad de tycker, att delta i demonstrationer och dela saker på Twitter. Vissa skulle hävda att de inte har rätt att undvika konsekvenserna för sina uttalanden och ställningstaganden, och jag kan förstå vad de menar. Samtidigt så undrar jag om det verkligen råder yttrandefrihet om en nätmobb reser sig för att kräva att skådespelerskor avskedas för att de kommer med kontroversiella åsikter. 

Sen så är debatten om vaccinpass intressant ur ett frihetsperspektiv, särskilt då de som förespråkar vaccinpassen ofta är samma som förespråkar laglig abort med argumentet att folk bör få bestämma över sina egna kroppar. Vaccinpass är förvisso inte ett direkt ingrepp i någons kropp, men i praktiken så innebär det ett val mellan vaccinering eller ostracering. Det är den utgångspunkten Evangeline Lilly verkar ha; man kan inte vara pro-choice i en fråga men inte i en annan. Tyvärr är många inte alls så konsekventa i sin syn på saker och ting. 

Chanserna att Disney/Marvel skulle avskeda Lilly baserat på detta är ju självklart astronomiskt små. Letitia Wright, vars kommentarer var långt mer kontroversiella (och dummare) än något Lilly sagt, är trots allt fortfarande kvar som Shuri. Evangeline Lilly har dessutom just spelat in nästa Ant-Man, och att avskeda henne nu hade bara lett till en logistisk mardröm som jag tvivlar på att någon på Marvel vill ta i. Förhoppningsvis fortsätter man på spåret att ignorera nätmobben, och behålla skådespelare i sina roller även om de motsatt sig dagens populära åsikt. Trots allt jobbar Kevin Feige ju uttryckligen för mer mångfald i Marvels filmer, och jag skulle hävda att en mångfald av åsikter, uppfattningar och världsåskådningar är minst lika viktigt som en mångfald hudfärger. 

Motorsågar, svensk rock och ryskt artilleri

 

Spoilers för avsnitt 5 av Peacemaker:

Medan The Book of Boba Fett stapplar fram i något otydlig riktning så går Peacemaker från klarhet till klarhet. I dagens nya avsnitt ger sig teamet ut för att leta upp fabriken som producerar mat åt the Butterflies. Allt går självklart käpprätt åt skogen så fort de kommer fram, och det hela urartar i en galen sekvens som involverar röntgensyn, ryska bomber, en motorsåg och en talande gorilla. Trots absurditeten (som fungerar - avsnittet är svinroligt) så porträtterar avsnittet på ett fint sätt den växande vänskapen mellan medlemmarna i gruppen, och det är där dess verkliga styrka ligger. Det hela känns ännu mer äkta då varje karaktär agerar och reagerar på sina egna unika vis. Peacemakers bro-iga humor, som tidigare i avsnittet används för att mobba John Economos, används i slutet istället för att lyfta upp honom. Harcourts kyla ersätts med tysta leenden och en oväntad gruppchatt. Vigilantes absurda påhitt går från irriterande till uppskattande, och Leota ger Peacemaker både relationsråd och allmänna livsråd.

Sedan har vi då Murn, som vi sedan avsnitt fyra vet är en Butterfly. I nya avsnittets sista scen upptäcker Leota det av misstag när hon leker med Peacemakers röntgensynshjälm, och vi slutar på en cliffhanger där en upprörd Murn står över en panikslagen Leota. Att se fortsättningen på det blir spännande. 

För övrigt måste jag bara återigen påpeka hur fantastisk Vigilante är. Han får avsevärt mindre tid här än i förra avsnittet, i vilket han mer eller mindre var stjärnan, men han är fortfarande klockren. Jag förväntade mig en mindre meta Deadpool, men istället har Gunn gett oss en karaktär med starkt rättspatos och ett barns mentala konsekvensanalys och empatiförmåga. Resultatet är en tragisk figur som vill väl men vet att han är annorlunda, vilket blir tydligt i dagens avsnitt när han själv säger att han inte blev ledsen av att bli retad av Peacemaker som barn eftersom "han inte känner saker som alla andra". Jag hoppas verkligen att Vigilante får fortsätta in i nästa säsong (om HBO beställer en säsong till, men det har de ju alla skäl att göra). Karaktären är en av Gunns bästa, och om Freddie Stroma inte drunknar i roller efter den här serien så är det något seriöst fel på världen. 

Underskattad Skådis: Ivana Baquero

 

Spanska Ivana Baquero har skådespelat sedan barnsben, och hade en hyllad huvudrollsdebut i Guillermo del Toros Pans Labyrint när hon var endast 11 år gammal. Sedan dess har hon bland annat dykt upp i huvudroller i Netflix High Seas, och den rätt B-aktiga men ändå hyfsat underhållande fantasyserien The Shannara Chronicles. 

Hennes insats i Shannara är den jag sett mest av. Där gör hon rollen som Eretria, en ung tjuv och lurendrejare som växt upp med ett band av allmänt tveksamma typer ute i skogen. Baquero står för seriens mest minnesvärda skådespelarinsats, och ger Eretria både attityd, cynism och sårbarhet, och ger lite allmänna Han Solo-vibbar genom hela första säsongen. Som kontrast får hon i High Seas spela naivt snäll och hjälpsam istället, så hon kan göra mer än en typ av karaktär, och är ständigt övertygande i sina roller. Dessutom så vann hon skådespelarpris som 11-åring. Bara en sån sak. 

Vi ska prata om Bruno

Spoilers för Encanto:

Disney/Pixar brukar göra väldigt bra filmer. Det var iochförsig ett tag sedan de klämde ur sig ett regelrätt mästerverk i samma anda som Toy Story 3 eller Wall-E, men att förvänta sig att allt de gör ska hålla samma klass som de två går inte. Det vore som att säga att alla fantasyböcker måste vara lika bra som det som skrivs av Martin och Sanderson. Alltså helt orimligt. 

Disneys senaste animerade film, Encanto, som handlar om en familj med magiska förmågor i en liten by i Sydamerika var jag inte särdeles intresserad av. Jag kollade inte på några trailers, läste inga recensioner, och hade inga planer på att se den. Men så blev det av att jag gjorde det ändå, och jag blev väldigt positivt överraskad, för Encanto är riktigt bra, en av Disneys/Pixars bästa animerade rullar på länge, mycket tack vare den underbart fina karaktären Bruno, som är en karaktär som förtjänar att gå till historien. Han är mästerligt skriven. 

Bruno har förmågan att se in i framtiden, men hans visioner är inte alltid överdrivet tydliga, och de visar inte heller alltid enkom mysigheter. I filmens bästa sångnummer, "We Don't Talk About Bruno", så sjunger mer eller mindre hela byn om allt elände som orsakats av Brunos visioner och profetior. Han ses som ett dåligt omen, eller tillochmed någon som skapar olycka och osämja. Under filmens första halva är Bruno själv dessutom inte närvarande: han är mystiskt försvunnen sedan dagen då filmens unga huvudperson Mirabel blev familjens svarta får genom att bli den första att inte få en magisk förmåga. Mystiken kring Bruno, och de få snuttar som visas av honom under diverse flashbacks får honom att framstå som en lömsk och farlig figur, och därmed fungerar det fantastiskt när det visar sig att Bruno inte bara är kvar i familjens stora levande hus, gömd i gångar bakom dess väggar (symboliskt, am I right) utan dessutom är filmens förmodligen mest välvillige och oskyldige karaktär. Bruno vill bara hjälpa sin familj, och har gömt sig för att inte skapa mer osämja och olycka. Han umgås med råttor som hämtar mat åt honom, och äter sin middag i bredvid ett litet hål i väggen, så att han kan se och höra sin familj medan de äter och har det trevligt, helt ovetande om att Bruno fortfarande är närvarande i det tysta. När saker går åt skogen senare i filmen så är Bruno där som ett stöd åt Mirabel, och försöker ta på sig skulden för problemen som hopat sig för att hon som oskyldig ska undgå familjens vrede. Dessutom är hans karaktärsdesign fantastisk: med sin huva, kappa och mustach kan han se hotfull och skurkaktig ut, vilket filmen utnyttjar till full effekt i första halvan. Utan huvan, med sina stora ögon och rufsiga frisyr påminner han istället om en borttappad hundvalp, vilket bara ökar sympatin man har för honom. 

Bruno är en vacker och sorglig figur som symboliserar både de lidanden en person kan få utstå på grund av andras rädsla, och även det hjältemod och den självuppoffring som vi alla bör visa gentemot våra medmänniskor. Dessutom är han för en gångs skull i Disneyhistorien en skum farbror till huvudkaraktären som inte alls är lömsk, vilket ger honom ett trevligt subversivt element. 

Vi bör alla helt enkelt aspirera till att vara lite mer som Bruno. 

The Book Without Boba Fett

 

Spoilers för avsnitt 5 av The Book of Boba Fett:

Det känns nästan som att Jon Favreau och Dave Filoni gör vad som helst för att undvika att berätta den storyn de marknadsfört The Book of Boba Fett som, nämligen Boba som gangsterboss. Istället har man fokuserat på Tusken Raiders, Bobas jakt på diverse borttappade ägodelar, och, i dagens avsnitt, på Din Djarin/The Mandalorian och hans försök att hitta en ny mening och ett nytt skepp efter händelserna i säsong 2 av The Mandalorian. Avsnittet känns väldigt mycket som ett avsnitt av The Mandalorian, till den grad att varken Boba Fett eller hans story är närvarande i avsnittet fram till dess sista minut, då Fennec Shand söker upp Mando för att be om hans hjälp mot Pykesyndikatet. 

Och vad pysslar Mando med, då? Mest är det en rundtur för att hälsa på gamla favoriter från hans egen serie: The Armorer (Emily Swallow) gör en välkommen återkomst för att hålla lite föreläsningar om nödvändig lore inför säsong 3 av The Mandalorian, och mekanikern Peli Motto (Amy Sedaris) får hjälpa Mando att bygga ett nytt skepp i en sekvens som för tankarna till avsnitt fem av The Falcon and the Winter Soldier som spenderade avsevärt lång tid med att visa Sam och Bucky renovera en båt. Mando lyckas också med konststycket att bli utsparkad från sin klan som straff för att han visade ansiktet för Bill Burr i säsong 2. Det är fint att få spendera tid med Mando, och se hur ihålig hans triumf i säsong 2 blev. Visst, han räddade Grogu, lämnade honom i säkert förvar hos Luke Skywalker, besegrade Gideon och vann the Darksaber, men konsekvenserna av segern är allt annat än roliga, vilket manuset tar fasta på: Mando har förlorat sitt hem, sitt skepp, sin fosterson och framstår som en naiv förrädare i ögonen på det som återstår av hans klan. 

På det hela taget är det alltså ett stabilt The Mandalorian-avsnitt, som av någon anledning hamnat i The Book of Boba Fett istället för i The Mandalorians tredje säsong. Nu blir det spännande att se om Boba Fett dyker upp i nästa veckas avsnitt, eller om återigen lägger fokuset på något annat. Jaworna har ju trots allt inte fått ett eget avsnitt ännu...

Fallen Order 2 bekräftat?

 

Lite från ingenstans gick Lucasfilm plötsligt ut och informerade om att inte ett, inte två, utan hela tre Star Wars-spel är under utveckling hos spelstudion Respawn. Ett av dessa verkar vara en uppföljare till Jedi: Fallen Order från 2019. Det spelet var bra, fångade ljussabelstrider perfekt, och expanderade Star Wars-universumet med fler Inquisitors, nya Jedikaraktärer, och mer information om hur allt står till på Dathomir. Så länge de fixar wookie-designen, som var fullkomligt förfärlig, så är jag taggad på att fortsätta bråka med Imperiet tillsammans med Cal Kestis, Nightsister Merrin, och resten av gänget. 

Vad de två andra spelen som Respawn snickrar på är för något är mer oklart, men det nämndes att ett skulle vara FPS, vilket ju osökt för tankarna till Star Wars: Battlefront. EA verkar ha bestämt sig för att den franchisen inte är lukrativ, och har bestämt sig för att förlora pengar på Battlefield istället, så är det då möjligt att Lucasfilm gett även den IPn till Respawn? De har ju levererat populära shooter-spel förut, i form av Titanfall, så utvecklarmässigt är de definitivt lämpliga. 

Vad det tredje spelet är har jag däremot ingen aning om. Jag har ju alltid velat ha en riktigt cool MOBA i Star Wars-universet, men att Respawn av alla företag skulle göra det känns ju smått otippat. Ett regelrätt RPG hade ju också varit kul. Den som lever får se, men förhoppningsvis lyckas man åstadkomma samma kvalitet som man fick till med Fallen Order. 

Underskattad Skådis: Dean Jagger

Dean Jagger, mest känd från ett kort men minnesvärt inhopp i Game of Thrones som lord Smalljon Umber, samt en betydligt större roll i Warrior som irländske arbetarnationalisten Dylan Leary, är en grym skådespelare. I Game of Thrones så var hans karaktär förvisso bara med i två avsnitt i den sjätte säsongen, men lämnade ändå ett intryck. Smalljon hade stake nog att säga precis vad han ville till superpsykot Ramsay Bolton, och Ramsay lyckades varken styra eller skrämma honom. Med tanke på att Ramsay var en av seriens mer skrämmande figurer, som hade ihjäl folk åt höger och vänster så var det oerhört imponerande, och Jagger spelade Smalljon med sådan styrka och karisma att man köpte det rakt av. 

I Warrior är Jagger återigen en stor, stark och våldsam man, men den här gången med mycket mer screen-time, då han på många vis är seriens huvudantagonist. Jagger säljer Learys komplexitet, hans hat för kineser och hans kärlek för irländarna. Leary är både hotfull och vänlig, tragisk och brutal, och Jagger förmedlar alltihop perfekt. Dessutom gör han mycket med sin fysik för att framställa Leary som ordentligt farlig i seriens många fightscener. Warrior ska få en tredje säsong, och då blir det mer Dean Jagger!

Säsong 3 av Snowpiercer öppnar helt okej

 

Spoilers för säsong 3 avsnitt 1 av Snowpiercer!

Så var det äntligen dags för säsong 3 av Snowpiercer, en dystopi om vad som skulle hända om SJ var civilisationens sista fäste. Eller ja, okej, inte riktigt kanske, men alla människor lever nu ombord på ett ständigt rullande tåg och temperaturen utomhus får Kiruna att se ut som Bahamas i jämförelse. I den nya säsongen har Layton (Daveed Diggs) tillsammans med några kompanjoner kapat loss en liten del av Snowpiercer (tåget, inte serien) och kört iväg med det för att leta efter värme. Samtidigt så styr Mr. Wilford (Sean Bean) ombord på Snowpiercer med järnhand, trots en svajig motståndsrörelse som gör halvhjärtade försök att irritera honom (de badar utan tillstånd och snattar från matproduktionen). Wilford verkar inte alltför upprörd över detta. 

Första avsnittet av nya säsongen spenderar en hel del tid på att introducera allt detta, och verkar mest förbereda brädet för kommande drag. Det händer därmed inte så mycket av vikt, men det känns fortfarande som Snowpiercer: tekniken strular, alla fryser, Wilford är en riktig skitstövel och folk överlever nära-döden scenarios med nöd och näppe. Manusmässigt är det förvisso långt ifrån det starkaste Snowpiercer (serien, inte tåget) har bjudit på, men det går att stå ut med. Spänningen är fortfarande där, rollprestationerna är starka, och Wilford är fortfarande en fruktansvärt hotfull figur så fort han är i bild. Sean "Bönan" Bean gjorde en superinsats i säsong 2, och han verkar fortsätta på samma spår i säsong 3.

Avsnittet slutar iallafall med en intressant set-up för resten av säsongen: Layton och hans team hittar förvisso inte värme, men däremot en levande kvinna som verkar ha levt ensam mitt ute i istiden. Hur hon överlevt, vem hon är och vad hon vet blir intressant, och det lär utforskas redan nästa vecka. I övrigt hoppas jag att vi får se härlige tågreparatören Boki (Aleks Paunovic) också. Snubben är underbar, men gick kanske åt i slutet av förra säsongen. Hoppas kan man dock alltid, och Snowpiercer (serien och tåget) rullar ju vidare, och fortsätter redan nästa vecka. 

Bästa Jason Isaacs!!

 

Jason Isaacs är helt uppenbart betydligt trevligare och intelligentare än sin karaktär Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna. I förra veckan blev han, precis som alla andra Potterskådisar som kommer inom tre mils avstånd från en nöjesreporter, frågad vad han tycker om JK Rowlings uttalanden om transrörelsen. Isaacs svarade som alla som inte håller med Rowling bör svara: att han inte vill fördöma henne för att ser hon ser saker på annat vis än vad han gör, samt att Rowling, precis som alla människor, är komplex. Har alltid gillat Isaacs som skådis (han är jättebra som Lucius, och dunderfantastisk som general Zhukov i den allmänt geniala filmen Death of Stalin), men nu har jag oerhörd respekt för honom även som person. Det hade definitivt varit lättare att bara fördöma Rowling, men Isaacs gör det korrekta och hederliga istället. Starkt!

Ahsoka drar äntligen igång!

 

Nu rapporterar MovieZine att Ahsoka Tanos egen serie börjar sin inspelning nu i januari (källa: Star Wars-serien "Ahsoka" börjar spelas in nu i januari | MovieZine) och det är oerhört spännande. Särskilt intressant är castingen för serien, då ett flertal karaktärer som tidigare bara synts i animerad form nu ska dyka upp i live-action. Att Rosario Dawson gör Ahsoka vet vi ju sedan länge, då hon dök upp i säsong 2 av The Mandalorian. Och Sabine Wren, den graffittiälskande mandaloriern ska spelas av Natasha Liu Bordizzo, vilket jag tror kan bli bra. Men vi vet fortfarande ingenting om vilka som ska spela Ezra Bridger (en mindre ilsken version av Anakin Skywalker) respektive Thrawn (en korsning mellan en rymdsmurf och Sun Tzu). För Ezra har det spekulerats om Aladdin-skådisen Mena Massoud, och i fallet med Thrawn är det många som hoppas och tror att Lars Mikkelsen, som gör hans röst i Rebels, även ska få äran att gestalta honom fysiskt. Only time will tell, men om inspelningen snart börjar så är det nog bara en tidsfråga innan vi får veta vem som spelar vad. Precis som MovieZine hoppas och tror jag på en premiär för serien någon gång under 2023. 

Underskattad Skådis: Peter Franzén

 

Finske Peter Franzén, känd för att ha spelat Harald Hårfager i Vikings, eller, på senare tid, Stepin i Wheel of Time, är en av mina absoluta favoritskådespelare, och helt galet underskattad. Harald ger han så många olika dimensioner: avundsjuka, våldsamhet, fanaticism, karisma, makthunger, intelligens, sorg, och glimtar av godhet någon gång emellanåt. Franzén lyckas sälja Harald som alltifrån en trevlig farbror till en vidrig person driven av avund och ambition. 

Franzéns roll som Harald kompletteras med den insats han gör som Stepin i Wheel of Time. Där står han för en av seriens bästa insatser, trots att han bara är med i två avsnitt (tre rent tekniskt, men i det tredje är det bara för en sekund som man missar om man blinkar). Som Stepin går han från go och glad, likeable och hjälteaktig till förkrossat vrak på helt naturligt vis. Peter Franzén är fantastisk, och jag hoppas få se honom i fler uppmärksammade projekt framöver. 

Har Boris festat bort regeringsmakten?

Det är uppståndelse i Storbritannien. Tydligen så har premiärminister Boris Johnson, av vissa kallad britternas Donald Trump (orättvist, tycker jag), festat. Under lockdown. Trots smittorisk. Och ja, det är ju väldigt klantigt. Han är Storbritanniens premiärminister, inte en ung LUF-student i Uppsala. Nu väntas det tydligen på en utredning som ska bedöma exakt hur dum festen var, och kanske även avgöra om Boris tid vid makten nått sin ände. Även om den inte gjort det, även om Boris klamrar sig kvar, så har Labour nu fått helfestlig ammunition att använda i nästa valrörelse. Så oavsett tippar jag på att Boris inte är brittisk boss alltför länge till. 

Jag gillar Zeri

 

League of Legends lade till en ny champion förra veckan, en ADC/marksman vid namn Zeri. Jag har tyckt att hon sett lovande ut sen hon först läckte för några veckor sedan, och jodå, hon är skoj att spela. Har kört henne i Practice och ARAM än så länge, med slutsatsen att hon känns som att hon kan behöva en buff, men att hennes gameplay är annorlunda från resten av League. Att hennes auto-attack är en ability och en ability är hennes auto-attack är mycket roligare än vad man kan tro. Dessutom har hon en dash som interagerar med miljön, och en skoj ult. Hennes passiva ability känns rätt meh, men efter Akshan och Samira behövs det kanske inte ytterligare en ny champ med en passiv som är längre än en genomsnittlig Harry Potter-bok. Jag ser fram emot att spela mer med (och mot!) Zeri. 

Underskattad Skådis: Eliza Taylor

Spoilers för The 100!

Igår började jag skriva om underskattade skådespelare, då med ett inlägg om Richard Dormer. Idag fortsätter jag, den här gången med Eliza Taylor istället. Hon är mest känd för att göra huvudrollen som Clarke Griffin i den (också extremt underskattade) dystopiserien tv-serien The 100 från CW. I seriens första säsong är skådespeleriet kanske något svajigt, men Taylor växer med serien, och gör i senare säsonger en utmärkt prestation. Allra bäst är hon i seriens sjätte säsong, där hon spelar två karaktärer samtidigt. Att hon helt kan skifta personlighet och manér på ett ögonblick mellan Clarke och Josie, två distinkta personer i samma kropp, visar på både hennes mångsidighet och hennes talang. Förhoppningsvis får hon snart fler stora roller efter The 100, det är hon väl värd. 

Favoriter 2021: Artister

 

Mitt sista inlägg med favoriter från 2021 kommer röra musik! Här tänker jag lista några av de artister som tycker släppt riktigt bra grejer under det gångna året (utan inbördes ordning):

Imagine Dragons: Imagine Dragons är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier. Deras mix mellan pop och rock, ofta bombastiska och storslagna sound, och frontmannen Dan Reynolds sångröst är helt rätt för mig. År 2021 släppte de dels ett album, Mercury - Act 1, och dels låten Enemy som släpptes i samband med hyllade Netflix-serien Arcane. Enemy är för övrigt en grym låt, trots att man slängt in en rappad vers från JID (gillar inte när rappare ska slängas in i annars bra poplåtar). Även Wrecked, en av singlarna från Mercury tåls att lyssnas på om och om igen. 

Stefania: Från världskända Imagine Dragons går vi till den inte alls lika världskända grekiska sångerskan Stefania. Hon har bara släppt ett par låtar under 2021, men av dem, hennes bidrag till Eurovision 2021 (hon tävlade alltså för Grekland), var dumt bra. Låten, Last Dance, var det absolut bästa i årets Eurovisionfinal, och om Europa haft musiksmak hade den vunnit. Nu gick ju ett gäng italienska rockare och tog hem det hela istället, men det är tyvärr inte mycket att göra åt. 

Cassadee Pope: Countrypop-sångerskan Cassadee Pope har, i likhet med Imagine Dragons, släppt en hel del låtar i år, och många av dem har varit bra. Min favorit är nog Thrive, titellåten från hennes album, eller Just a Girl, en låt från samma skiva.

Danny Saucedo: Jag är något överraskad över att placera Danny Saucedo på den här listan. Hans tidigare insatser har inte varit något jag funnit särskilt fantastiskt (bortsett från hans cover på Snacket på stan från Så Mycket Bättre för några år sedan), men hans låt i Melodifestivalen 2021, Dandi Dansa, var suverän. Lite i samma stuk som Snacket på stan för övrigt. Dessutom får Danny bonuspoäng för sina presskonferenser från årets Mello. Komedi på hög nivå.

Dotter: Om Dotter ställer upp i Melodifestivalen så har hon en grym låt. Gammalt djungelordspråk. Eller Melloordspråk. Cry från 2018 var briljant (den mest orättvist bortröstade låten sedan I Will Wait med ISA två år tidigare). Bulletproof från 2020 var briljant (borde ha vunnit). Och med 2021 års Little Tot satt Dotter återigen på tävlingens bästa låt. Om hon är med en fjärde gång så måste hon vinna, om hon så ställer upp med en diskborste. 

Joey Batey & Joseph Trapanese: Okej, ja, jag vet, låtarna är skrivna för en TV-serie, och framförs av en fiktionell bard med ett ego stort som Ryssland, men de är likväl fantastiska. The Golden One, Burn, Butcher, Burn och Whoreson Prison Blues är tre grymma låtar, skrivna för säsong 2 av The Witcher av kompositören Joseph Trapanese och skådisen Joey Batey, som även framför dem alla tre in-character som barden Jaskier. Och de är superbra. 

Elementbjörnen är runt hörnet

 

Creative Assembly är bara veckor ifrån att släppa tredje delen av sitt oerhört fruktsamma samarbete med Games Workshop: Total War: Warhammer III. Chaos olika arméer och faktioner försöker invadera världen, medan Kislev (Ryssland på magiska steroider) och Cathay (Kina på magiska steroider) försöker stätta stopp för dem. Sen springer det runt ogres lite varstans också. Den tidigare upplagan, Total War: Warhammer 2, var fenomenal, och jag ser fram emot att få spela igenom den avslutande delen av CAs krigsfantasytrilogi. Mest av allt ser jag fram emot "the Elemental Bear", en isbjörn som tagit sitt namn bokstavligt, och till stor del består av is (samt sten, gräs, och annat som finns på marken). Dessutom är den stor som ett hus. Elementbjörnen är kanske inte en klockren svensk översättning från min sida, men det skiter jag i. 

Den 17e februari är det dags, och jag är både redo och taggad. 

Underskattad Skådis: Richard Dormer

 

Tänkte skriva en liten serie texter om diverse skådespelare jag anser är underskattade. Folk som är riktigt bra, och förtjänar mer cred för sitt arbete helt enkelt. Först ut kör jag Richard Dormer, en brittisk skådespelare som förmodligen är mest känd för sin roll som Beric Dondarrion i Game of Thrones. I närtid har han också varit med i tv-serien Fortitude och BBCs smärre katastrofserie The Watch, som finns på min watchlist (pun intended). 

Dormer är hursom en grym skådespelare, vilket han visar med all önskvärd tydlighet i Game of Thrones. Beric hade kunnat bli en ganska enkel figur, mer en gimmick än en karaktär: brinnande svärd, återuppståndelse, ögonlapp, go! Men Dormers sätt att porträttera Beric som en å ena sidan trasig, trött och förvirrad man och å andra sidan troende, hoppfull och godhjärtad ger karaktären otroligt mycket nyans, och gör honom (i mitt tycke) till en av de bästa karaktärerna i Game of Thrones, trots att han är med rätt lite i förhållande till hur lång serien är. Hans förmåga att gå långt åt andra hållet och göra en betydligt mer komisk figur i The Watch stärker min bild av honom som en mångsidig skådespelare, och förhoppningsvis så får han både större roller och mer uppmärksamhet för sitt utmärkta arbete. 

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna. 

Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri. 

Christer Björkman koloniserar USA

Nu händer det faktiskt! USA gör en egen version av Eurovision Song Contest, och självklart ligger den ostoppbare schlagertomten Christer Björkman bakom det hela. Premiären är inbokad till mars, och alla USAs delstater kommer tävla, med en representant var. Nu återstår det att se vilka artister som kan ställa upp, och vilken status tävlingen får i USA. Precis som i Sverige eller Storbritannien lär riktigt stora namn inte ställa upp (britterna hade förmodligen kunnat vinna Eurovision varje år om de lade manken till), men förhoppningsvis får man ihop åtminstone ett par hyfsat etablerade namn. Flo Rida tävlade ju trots allt för San Marino i Eurovision förra året, så helt omöjligt ska det väl inte vara. Dessutom så är det bara ett år sedan italienska rockbandet Måneskin blev en dunderhit världen över efter sin Eurovision-seger, så vill man locka kända namn så är det nog rätt tidpunkt att göra det på. Drömnamn för mig är bland andra Against the Current, Zayde Wolf, Cassadee Pope eller The Federal Empire så hade det varit riktigt kul. Allra coolast hade varit Imagine Dragons, men det kommer inte hända. 

Blir detta världens bästa Star Wars-spel?

 

Lego och Star Wars har alltid varit en fenomenal kombination. Lego Star Wars II är än idag genialt i sin enkelhet, och Lego Star Wars III: The Clone Wars är också riktigt, riktigt bra. Sedan gjorde man förvisso det oinspirerade och trista The Force Awakens, men nu ser man verkligen ut att vara på rätt spår igen. En maffig trailer har släppts för kommande Lego Star Wars: The Skywalker Saga, och det ser ut att ta Legospel i allmänhet till en helt ny nivå på så många plan. Ambitionsnivån verkar helt galen, och om de levererar så kan detta nog bli världens bästa Star Wars-spel. Spelet släpps i april, så då lär vi upptäcka huruvida spelet når sin potential eller inte. 

Länk till trailern: https://youtu.be/kRHlJ3WwzDc

James Gunn bemästrar serieformatet

 

Spoilers för avsnitt 4 av Peacemaker:

Peacemaker är en fantastisk serie. Hälften av avsnitten är nu släppta (det är åtta stycken totalt) och hittills är det ett enormt styrkebevis för James Gunn som berättare, om någon nu fortfarande tvivlar på hans förmåga efter Guardians-filmerna och The Suicide Squad. Gunn avslöjar saker i precis rätt tempo, och håller mig som tittare oerhört nyfiken över de mysterier han introducerar (Vad är the Butterflies syfte? Vad hände med Peacemakers brorsa? Vad är Wallers plan?), samtidigt som han också kommer med chockerande twists, så att man hela tiden lär sig mer och mer. Nu fick vi se Auggie Smiths White Dragon-dräkt, och jodå, den var cool. Vi fick också veta att Murn är en Butterfly, och därmed inte är att lita på. 

Det som gör serien är dock karaktärerna, och Gunn bevisar återigen hur bra han är på att koppla sina absurda storylines och makabra humor till figurer man genuint bryr sig om. Peacemaker är en sympatisk karaktär, trots att han är en skitstövel. Vigilante, som på en psykopatskala från noll till tio förmodligen ligger någonstans runt elva, är samtidigt någon man tycker väldigt synd om (och shit vad bra Freddie Stroma är!!!). 

Peacemaker är alltså klockren såhär långt, och nu ser jag med spänning fram emot nästa veckas avsnitt. 

Stormlight 5 är på gång!

 Brandon Sanderson är världens bästa fantasyförfattare. George RR Martin, JK Rowling, Joe Abercrombie, Antony Ryan i all ära, men Brandon är bäst. Ingen kan nog matcha hans Cosmere i skala eller uppfinningsrikedom. Oavsett om man letar efter en story, en karaktär eller ett världsbygge så är han fenomenal. Och nu har arbetet äntligen börjat på bok fem i hans främsta serie, The Stormlight Archive. Den här gången kommer bokens huvudkaraktär vara lönnmördaren och Skybreakern Szeth, och jag är grymt taggad på att få återvända till Roshar och se uppgörelsen mellan the Knights Radiant och Odium. 

Sagan om många Ringar

 Jeff Bezos förtjusning i påkostade fantasyserier stannar inte vid Wheel of Time. Som bekant producerar Amazon en trolldyr tv-serie baserad på Tolkiens Middle-Earth (det rör sig alltså om hittils ofilmade historier i samma värld som Sagan om Ringen, och inte tv-serie remake av trilogin). Nu har man gått ut med en teaser, logga, titel och releasedatum för serien, och marknadsföringen är därmed igång. Den andra september smäller det, och seriens titel är "The Rings of Power". Jag gillar det, det är effektivt och hittar en bra balans mellan att hänvisa till Tolkiens originalverk och Jacksons filmtrilogi å ena sidan, och att göra något nytt å andra. Förhoppningsvis lyckas man överföra den mentaliteten till själva innehållet i serien också. Med tanke på responsen som Wheel of Time fick så finns det säkerligen en stor skara fans som är lika oroliga som förhoppningsfulla. Det blir upp till bevis för Amazon, och för det team av manusförfattare, skådespelare och regissörer som har fått jobbet att göra TV av en av världens mest inflytelserika bokserier och en av världens mest hyllade filmserier. No pressure. 

Fennec är stjärnan i veckans ökenvandring

 

Spoilers för avsnitt fyra av The Book of Boba Fett!

The Book of Boba Fett fortsätter vara något vacklande, särskilt jämfört med The Mandalorian, som är fantastisk. Hela serien har lite av en B-känsla, och inte riktigt på det charmiga sätt som de George Lucas gamla originalfilmer har. Hittils har serien följt en stadig struktur: Boba Fett sover i sin bactatank, drömmer sig bort till tråkigare storylines som tar 70% av avsnittets speltid i anspråk, vaknar, går ut till Garsa Fwips nattklubb för att visa upp sig, stöter på en udda figur, och går hem igen. En av de främsta förtjänsterna med veckans avsnitt, The Gathering Storm, är att den verkar markera slutet på denna struktur, och att vi nästa vecka äntligen kan röra oss i en intressantare riktning. Boba vaknar upp ur dagens flashbacksiesta helt självmant, vilket inte hänt tidigare i serien, och hans robot informerar om att han är fullt återställd. Och i tillbakablickarna ser vi hur han och Fennec kommer överens om att driva ett brottssyndikat tillsammans, och därmed har vi typ kommit fram till Bobas story i säsong 2 av The Mandalorian. 

Flashbacksen i sig var nog de intressantaste hittils i serien, så de sparade det bästa till sist. Boba och Fennec ska stjäla tillbaka Slave 1/The Firespray Gunship (suck) från Bib Fortuna. Eskapaden lider av liknande problem som Bobas ändlösa sandfolkshäng tidigare i serien (vi vet redan hur det hela slutar, så spänningen är begränsad). Men äventyret bjuder ändå på en cool actionsekvens där Fennec Shand äntligen får visa hur grym hon är, samt en General Grievous-inspirerad köksrobot, så man var i varje fall inte uttråkad. Att få lite bakgrund till relationen mellan Boba och Fennec var också trevligt. 

I den nutida storyn händer inte mycket mer än att Boba rekryterar Black Krrsantan, vilket han egentligen kunde ha gjort förra avsnittet. Det hela känns lite som i ett RPG: Boba gjorde fel dialogval när han först hade möjligheten att rekrytera Krrsantan, men om man bara går till rätt bar så kan man hitta och rekrytera honom när man vill. Avsnittet slutar med att Fennec och Boba diskuterar att hyra in legosoldater för att bekämpa Pykes, samtidigt som theme-låten från The Mandalorian spelas. Misstänker starkt att vi kommer att få se Din Djarin dyka upp på Tatooine innan säsongen är över. 

Så serien lunkar på, i ungefär lika hög takt som Bobas bantha. Manuset är fortfarande inte tillnärmelsevis lika starkt som i The Mandalorian, och sidokaraktärerna får fortfarande ingen tid alls att utvecklas. Det läggs alldeles för mycket tid på random grejer istället för på att fördjupa seriens premiss. Nu hoppas jag att nästa vecka bjuder på ett riktigt maffigt gangsteravsnitt. Det behövs. 

Vikings är tillbaka (typ)

Vikings avslutades ju för ett år sen nu, och slutade ändå helt okej, iallafall jämfört med hur katastrofala tv-slut har en tendens att bli (Game of Thrones, How I Met Your Mother, Dexter har tillochmed gjort det dåligt två gånger så vitt jag förstått). Men det verkar svårt att stoppa Michael Hirst från att producera löst historiska tolkningar av Nordeuropas historiska kungadömen, och nu är han tillbaka med spinoff-uppföljaren Vikings: Valhalla, som utspelar sig ett par hundra år efter originalserien. Det blir alltså inga fler äventyr med Ragnars söner, Harald Hårfager, Alfred den Store eller psykotiska ryska vikingar, utan nu får vi istället följa Harald Hårdråde, Leif Eriksson och en hel drös andra lagom historiska personligheter. Jag är glad, jag gillade Vikings, och Valhalla ser ut att vara mer av samma, ungefär. Skådespelarna liknar varandra, den alltid lika roliga skandinaviska dialekten är närvarande, och de Hollywoodiserade slagsmålen mellan vikingar och engelsmän verkar påkostade och fantasifulla. En ny trailer visar upp en avancerad stridssekvens på en stor bro, och det hela ser verkligen ut som en sjunde säsong av Vikings fast med nya skådespelare. Förhoppningsvis lyckas serien använda sina nya rollfigurer för att ge ny energi åt en story som emellanåt gick på tomgång de sista säsongerna, samtidigt som man behåller den härliga Vikings-känslan som den gamla serien hade.

Trailer finns här:

Vikings: Valhalla Trailer Reveals a Bloody and Epic Sequel Saga (collider.com)

Microsoft köper Activision Blizzard

 

Det här såg jag ju inte komma. 

Blizzard har ju visserligen varit en enda röra på sista tiden, med sexuella övergrepp, en giftig företagskultur och misogynism, samt det faktum att man inte ens lyckats åstadkomma särskilt mycket i spelväg heller (möjligen bortsett från Call of Duty, som jag inte har något vidare koll på). Warcrafts lore har vid det här laget kraschat, brunnit, och stampats sönder. StarCraft har ingen utom Korea brytt sig om på åratal. Heroes of the Storm har inte lyckats bli den League of Legends-mördare som man hoppades på, och lever väl mest på konstgjord andning vid det här laget. Overwatch 2 har varit under produktion länge, och i Overwatch-universumet har väl ingenting drastiskt hänt, bortsett från att Jesse McCree fått byta namn till Cole Cassidy på grund av ovan nämnda interna skandaler. Inte ens Hearthstone verkar vara särskilt stort längre, och den planerade filmserien baserat på Warcraft fick hjärtstillestånd efter att endast kineserna kollade på den första filmen (som iofs är väldigt bra). Kort sagt, Blizzard har på sistone gått från klarhet till klarhet när det gäller klanterier, men inte lyckats med mycket annat. 

Att de blir uppköpta av Microsoft är väl kanske inte jätteöverraskande, med den bakgrunden. Företaget behöver definitivt en nystart, och deras förtroendekapital är väl för tillfället på nivåer som tävlar med Miljöpartiets partilednings. Microsoft har råd att ta kortsiktiga ekonomiska smällar medan de omorganiserar Blizzard/Activision, och sedan kan de börja utnyttja de enorma IPs som företaget trots allt besitter: Warcraft, Starcraft, Call of Duty, etc. Det blir spännande att se vad man väljer att göra med företaget och dess tillgångar. Stänger man ner World of Warcraft (förmodligen inte)? Vad händer med Battle.net? Kommer Heroes of the Storm få dra sin sista suck? Bara tiden kan utvisa, antar jag.

 

Moon Knight för tankarna till Netflix

 

Vi har äntligen officiell information om Marvels nästa live-action-serie på Disney+! Som många misstänkt så blir det Moon Knight (Ms Marvel som ursprungligen verkar ha varit nästa serie efter Hawkeye har skjutits upp, gissningsvis för att hamna närmare The Marvels). Nu har Marvel släppt både en ordentlig trailer och ett releasedatum (30 mars), och jodå, det ser lovande ut. 

Oscar Isaac verkar gå all in som titelkaraktären, och ger lite samma vibbar som Joaquin Phoenix i The Joker. Trailern ger även en glimt av Ethan Hawkes skurk, som tydligen är Arthur Harrow, en rätt obskyr karaktär från serietidningarna, och som Hawke beskrivit som en kultledare i en intervju. Jag hade inte blivit överraskad om det ändå visar sig att Hawke är Dracula eller Sun King, och bara använder Arthur Harrow som alias. 

Trailern ger hursom betydligt mörkare vibbar än något Marvel producerat sedan Netflixserierna, och känns definitivt som en uppföljning på den eran, fast med större budget och i maffigare skala. På så vis har serien en naturlig plats i ett allt mer nostalgiskt MCU som älskar cameos och callbacks till gamla tider, oavsett om det är Raimis Spider-Man-filmer eller Daredevil på Netflix. 

Mitt enda klagomål på Moon Knight såhär långt är att jag är lite meh på dräkten. Jag förstår varför man gått på en mer mumieliknande version, och det känns definitivt som att det passar med seriens ton, och därmed är det säkert rätt val egentligen. Men metallmasken han har i serierna är bara så grymt cool, och något jag älskat att få se i live-action. Men men, Moon Knight lär dyka upp i mer än bara sin egen serie, så det finns nog gott om tid för honom att byta outfit. 

Länk till trailern: https://youtu.be/BNnk3AvyWF0

Wildfire blir nog en av årets bästa låtar...

 

Against the Current är ett asbra band, och deras senaste låt, Wildfire, släppt förra veckan, kan nog vara en av årets bästa, med reservation för att det fortfarande är elva och en halv månad kvar av året. Men jag har svårt att se att det släpps fem ännu bättre låtar i år, även om startfältet i Melodifestivalen ser intressant ut. Wildfire finns dessutom i två versioner, en med endast Against the Current, och en med Against the Current och League of Legends-profilerna LEC. Överraskande nog är bägge versionerna ungefär lika dunderfantastiska, och bägge ligger nu självfallet i min spellista.

Eternals är en av Marvels bästa filmer

 

Spoilers för Eternals:

Såg om Eternals igår, nu när den kommit upp på Disney+, och den står sig mycket bättre än vad Shang-Chi gjorde när jag gav den en andra titt. Eternals är lika ambitiös, snygg, välspelad och komplex som den var första gången jag såg den. Den ställer frågor på vis som ingen Marvelfilm gjort innan, och jag begriper inte hur den kan ha fått så mycket skit som den fick när den först släpptes. 

Filmens två bästa karaktärer, Ikaris och Druig, (spelade av Richard Madden och Barry Keoghan) är inte bara filmens bästa, utan även två av Marvels bästa. Ikaris representerar "den gode soldaten", som följer order till varje pris. Han är en fanatiker, en man som drivs av ett syfte och är övertygad om att meningen med hans existens är att tjäna rymdjätten som skapat honom. Druig är istället, på grund av sin förmåga att läsa folks tankar och kontrollera deras handlingar och känslor, den som är mest självständig. Han har makten att skipa fred på Jorden och stoppa allt mänskligt lidande, genom att ta ifrån människan dess fria vilja och därmed dess mänsklighet. 

Både Ikaris och Druig är filosofiskt fascinerande på ett sätt som få karaktärer i Marvels universe lyckats vara, och de kompletteras fint av de andra karaktärerna i filmen. Sersi (Gemma Chan), som hjälper människorna att bygga upp civilisationer är den som älskar människan mest, samtidigt som hon är förälskad i Ikaris. Kontrasten dem emellan, att Ikaris alltid står utanför och ser på när Sersi interagerar med människorna vittnar om hur olika de är som personer. Thena (Angelina Jolie) ställer frågor om vad som gör en person till den de är: är det minnen eller finns det en essens som alltid är densamma? Hur stor del av oss är förutbestämd, och hur stor del av oss är formad av miljön? Gilgamesh (Don Lee) är oerhört lättgillad och trevlig som hennes beskyddare. 

Filmen är även galet snygg, med några av de bästa actionscenerna Marvel producerat. Striderna mot deviants, som, givet att deviants ser ut som en blandning mellan robotar och de udda djuren i James Camerons Avatar, lätt kunde ha blivit goofy och platta är istället coola och kreativa, och sättet karaktärernas krafter porträtteras på gör det hela ännu starkare. Makkari (Lauren Ridloff) ger oss en ny visuell take på supersnabbhet, och genidraget att låta Kingo (Kumail Nanjiani) använda fingerpistoler när han trollar fram energistrålar är jättekul. Slutet, där Ikaris, som offrat sin familj för att följa sitt syfte nu står helt tomhänt och flyger in i solen är tragiskt på bästa mytologiska vis. Eternals är ambitiös och storslagen, och ställer tidlösa frågor, utan att förlita sig på fanservice eller cameos. Den vågar vara sin egen grej, och tar risker, och jag hoppas att vi snart får se fortsättningen på deras berättelse. 

Peacemaker fortsätter där Suicide Squad slutade

 

John Cenas Peacemaker var en av många standouts i James Gunns mästerverk The Suicide Squad från förra året, och idag har de tre första avsnitten av hans egen spin-off serie släppts på HBO Max, med Gunn vid rodret som både regissör och manusförfattare, och Cena tillbaka i titelrollen. Och serien håller absolut liknande nivå som filmen både i kvalitet, ton och åldersgräns. Blodet sprutar, svordomarna haglar värre än i Joe Abercrombies fantasyböcker, och det finns både naket och sexskämt. Jag kan känna att det går lite överstyr emellanåt, men i det stora hela så fungerar det väl. Serien är rolig, storyn är intressant, och Gunn är såhär långt mästerlig på att hålla igång storyn utan att avslöja för mycket för tidigt. 

John Cena är grym i huvudrollen, och ger Peacemaker (eller Christopher Smith som han egentligen heter) fler dimensioner än vad som fick plats i filmen, och Gunns förmåga och intresse av att utforska karaktärer som många andra berättare hade lämnat simpelt svartvita är guld värd, särskilt i dagens landskap där vi inte alltid är villiga att se nyanserna hos människor vi ogillar. Peacemaker som rollfigur är på många vis en karikatyr av den flaggviftande nationalisthögern i USA, vilken Gunn absolut inte tillhör. Att han ändå vill utforska Peacemaker och framställa honom som en i grunden sympatisk individ är hedervärt. Peacemakers farsa (välspelad av Robert Patrick) är å andra sidan än så länge helt nyanslös, utan är helt enkelt en bottenlöst ond figur som verkar vara både rasist och nazist, samt även mobbare gentemot sin egen son. En tredje karaktär värd att nämna är Vigilante/Adrian Chase (Freddie Stroma, som hittar rätt blanding mellan Deadpool och något nytt). Comics-fans kan säkerligen bli missnöjda med Gunns version av karaktären, som än så länge verkar ha få likheter med originalfiguren, men jag gillar honom skarpt. Scenerna med honom är bland de roligaste, och kontrasten mellan honom och Peacemaker, den ene en kallblodig mördare och den andre en man som håller på att ändra sin syn på kallblodiga mord, oavsett syftet bakom dem, är intressant. 

Så jag gillar Peacemaker skarpt såhär långt, och ser fram emot mer. Nästa avsnitt kommer nästa vecka, och är det första som inte regisseras av Gunn (han har fortfarande skrivit det dock). Blir spännande att se om och hur det märks.

(Juste, spola absolut inte förbi seriens opening credits, de är det absolut bästa jag sett på länge). 

Slave I har fått ett nytt namn, helt i onödan

 

Det har länge rapporterats om att Boba Fetts rymdskepp Slave I ska få ett nytt namn, och nu är det bekräftat av Boba Fett själv, Temuera Morrison (källa: Iconic Star Wars Ship Officially Renamed To Remove Racist Connotations - UNILAD). Tydligen ska skeppet heta Firespray istället, och visst, det är inget dåligt namn. Problemet är bara att ändringen var helt onödig. 

De flesta utgår ifrån att ändringen genomförts för att namnet "Slave I" ska ha rasistiska kopplingar, med tanke på slaveriets historia. Det är ju dock att försimpla ordet "slaveri" oerhört, för slaveri, som visserligen var hemskt på alla sätt och vis, var inte nödvändigtvis kopplat till rasism. Att vara slav innebar inte nödvändigtvis ens att man förtryckt. Tvärtom, i Osmanska Riket hade janitsjarerna, som var slavsoldater, hög status, och likaså de flesta som arbetade i palatset. I Romarriket var grekiska slavar ofta lärare. Ja, i USA hade slaveriet en väldigt stark koppling till rasism, men att låtsas som att slaveri bara förekommit i USA är något som delar av den liberala rörelsen visserligen älskar, men dessvärre inte stämmer. 

Slaveri var definitivt en vidrig företeelse på alla sätt, men det innebär inte att det är fel att döpa ett rymdskepp i Star Wars till Slave. Tvärtom så stärker det ju bara bilden av Boba Fett som en moraliskt tveksam figur, vilket bara är bra. 

Boba Fett tar två steg fram och ett steg bak

 

Spoilers för avsnitt 3 av The Book of Boba Fett!

Veckans avsnitt av The Book of Boba Fett uppfyller definitivt mitt önskemål från förra veckan om mer tid för Bobas kriminella imperium och mindre tid med intetsägande Tusken Raiders. Jon Favreau gav nämligen inte bara minimalt med tid åt sandfolket i "The Streets of Mos Espa" (avsnittets titel), utan lät dessutom ett kriminellt gäng ha ihjäl hela bunten off-screen, kanske för att hindra sig själv från att skriva en helt egen spinoff med dem. Hursomhelst så är de borta, och scenen när Boba hittar deras förstörda läger och bränner deras kroppar var välgjord och sorglig. Flashbacksen lär nog inte vara över för det: nu lär vi få se Boba hämnas på rövarna som fimpade hans nya vänner.

I present-day storyn, som fortfarande är betydligt mer intressant än flashback-storyn så får Boba Fett personaltillskott till sitt nya brottssyndikat, först i form av ett gäng ungdomsbrottslingar som leds av Drash (Sophie Thatcher) och Skad (Jordan Bolger), och sedan i form av Danny Trejo som har med sig en rancor till Boba, eftersom Luke Skywalker hade ihjäl den som Jabba hade, och Boba måste imitera Jabba på alla vis, utom då i hur han gör saker. Boba tänker härska genom respekt, inte genom rädsla, vilket alla som sett en enda trailer för serien vet mycket väl. 

Jag förstår hur serien tänker med Boba och alla paralleller till Jabba - han tar trots allt över Jabbas imperium, och dessutom är easter eggs och nostalgiska blinkningar aldrig fel. Samtidigt så finns risken att man överdriver det hela något, och gör Boba Fetts brottssyndikat till ett "gott syndikat" motsatt till Jabbas "onda". De är dock fortfarande i högsta grad brottslingar, så jag är inte hundra på den parallellen, även om Boba Fetts gäng definitivt är att föredra. 

Jag gillar hursomhelst Bobas nya ungdomsgäng. De har intressant design, och konceptet med folk som självmant gör om sig själva till cyborgs är coolt och gärna något serien får utforska mer. Dessutom var Jordan Bolger som spelar Skad med i The 100, en annan sci-fi serie jag diggar, så det är också kul. 

Men "The Streets of Mos Espa" är trots sin brist på sandfolk och introduktionen av fler spännande nya karaktärer långt ifrån perfekt. Manuset känns lite taffligt, vilket är konstigt då Favreaus grejer brukar hålla hög nivå. Vissa repliker funkar inte riktigt, och jag förstår fortfarande inte hur Black Krrsantan, som är en enorm wookie, kunde smyga in i hjärtat av Bobas palats för att överfalla honom utan att någon märkte. Visst, Boba har typ sex anställda, men ändå. 

Jag var också besviken på actionscenerna, som också kändes taffliga. Striden med Black Krrsantan i palatset var verkligen inget vidare, och alla involverade kändes mest klumpiga, vilket jag antar kan bero på att både Krrsantan och gamorreanvakterna är stuntmen i tunga kostymer, men det känns ändå som att man borde kunnat bättre. Den avslutande speederjakten var inte heller något man kommer minnas. Robert Rodriguez, som regisserade avsnittet har ju gjort bra action innan (till exempel i The Tragedy i säsong två av The Mandalorian), så återigen undrar man ju lite vad som gått fel. 

Storymässigt ser jag ändå det här som ett framsteg. Saker börjar hända i serien, och chillandet med sandfolket är officiellt över. Till nästa vecka hoppas jag på bättre manus och action, samt mer tid för att utveckla Fennec, Skad och Drash. Boba ska inte vara den enda karaktären med ett storyarc. 

Captain Boomerang behöver en spinoff-serie

 

Spoilers för The Suicide Squad!

Screen Rant rapporterar idag att James Gunn har planer för fler Suicide Squad-spinoffs på HBO Max efter Peacemaker (James Gunn Hints At More Suicide Squad Spinoff Shows After Peacemaker (screenrant.com)). Personligen hoppas jag på en serie för Captain Boomerang, Jai Courtneys galne boumerangkastande tjuv. Han är en av DCs överlägset roligaste karaktärer, och Jai Courtney är grym i rollen. Det enda problemet är väl att Boomerang för tillfället är död, strimlad av en helikopter i The Suicide Squads öppningssekvens, och att återuppliva en massa folk som dog i filmen skulle göra allt mycket billigare (Gunn återupplivade ju både Peacemaker och Weasel i filmens eftertextscen. Men Boomerang skulle ju kunna få en prequelserie, kanske?

Favoriter 2021: Filmer

 

Då ska vi äntligen gå igenom årets favoritfilmer! Jag har kollat totalt 22 nya filmer i år, och har rankat allihopa. Tyvärr har det inte blivit av att se typ House of Gucci eller The Last Duel, men det får gå ändå. Här kommer hela listan, samtliga filmer jag sett i år, både bra och dåliga, och nu börjar vi från botten (helt spoilerfritt):

22. The Harder They Fall 

Jag hade höga förhoppningar på debutregissören Jeymes Samuels westernfilm med Jonathan Majors, Idris Elba och Zazie Beetz, men bortsett från en lysande prestation från Lakeith Stanfield och en grym sekvens ombord på ett tåg så var filmen tyvärr riktigt kass. Lång, väldigt platta karaktärer, mycket stil och typ nada substans. 

21. Luca

Disneys animerade film om två italienska pojkar som hänger i en ospecificerad by över sommaren känns lite som en barnvänlig kombo av Ponyo och Call Me By Your Name (tror jag, har inte sett Call Me By Your Name...). Antingen så kan filmen inte leva upp till samma nivå som de filmerna, eller så är den inte gjord för mig. Tyckte att den var väldigt tråkig. Liksom, mattelektions-tråkig. Den enarmade fiskaren var cool, men det var väl också allt. 

20. Jungle Cruise

Jungle Cruise är en film jag trodde jag skulle gilla. På förhand såg det ut som något mittemellan Pirates of the Caribbean och Brendan Frasers Mumien-filmer. Ett kul matinéäventyr helt enkelt. Men ett starkt skäl till att bägge filmerna fungerar är att storyn i dem är välskriven och karaktärerna engagerande. I Jungle Cruise var det inte så, utan allt kändes så formulaiskt att filmen lika gärna kunnat vara skriven av Skolverket. Jesse Plemons tyske prins var lite rolig, och Emily Blunt och The Rock är charmiga nog för att kunna paddla filmen i hamn, men inte mer än så. 

19. Mortal Kombat

Mortal Kombat hade mindre story än jag trott, och då hade jag ändå inte förväntat mig särskilt mycket av den varan. Det lilla som fanns i form av manus var mest en ursäkt för att få folk att slå varandra, vilket väl är okej, med tanke på originalförlagan. Ingen går väl och glor på Mortal Kombat i hopp om något annat än cool actionkoreografi, och det fanns det. Hade filmen eller dess skådespelare haft mer charm eller en glimt i ögat hade det kunnat bli bättre, men den varan saknades av alla utom Josh Lawson, som har väldigt roligt som supersvinet Kano. 

18. The Power of the Dog

The Power of the Dog är ingen dålig film. Skådespelet är utmärkt, som pusselfilm är den intressant och som karaktärsstudie är den tragisk. Men för mig går det inte att tycka om den mer än så. The Power of the Dog är alldeles, alldeles för seg för min smak. Långa sträckor är tråkiga. Väldigt lite händer på de drygt två timmar som filmen består av. Om man har tålamod, eller större uppskattning för genren "deppiga människor mitt ute i ingenstans" så är den garanterat mycket bättre, men för mig är den inget mer än ett fint hantverk.

17. Black Widow

Hade Black Widow inte varit en MCU-film hade jag nog rankat den högre än såhär. Men nu är den det, och jag vet att Marvel Studios under Kevin Feige kan mycket bättre än såhär. Jag kommer nog skriva mer utförligt om filmen en vacker dag, men som det är nu kan jag mest bara konstatera att stora delar av filmen kändes formulaiska, underutvecklade eller bara dumma. Florence Pugh som Yelena Belova bär filmen, och det finns bra scener och kul sekvenser, men som helhet är detta definitivt en av MCUs sämsta filmer. 

16. The Green Knight

The Green Knight är, i likhet med The Power of the Dog, en välgjord film som hamnat högre upp om jag vetat något om konst. Nu gör jag tyvärr inte det, och då blir det som det blir. The Green Knight är vansinnigt snyggt gjord, väldigt välspelad, och kan plockas isär för tolkning och diskussion i evigheter. Men storyn är lite för udda för att jag ska ta till mig den, karaktärerna lite för mycket mysterium och lite för lite karaktär för att jag ska fastna för dem. 

15. A Quiet Place: Part 2

Full disclosure: jag gillar inte skräck och har inte sett ettan. Tyckte ändå att A Quiet Place var en bra film, även om den lider av typiska skräckfilmsproblem (karaktärerna får inte så mycket utrymme att sticka ut). Spännande, snyggt gjord, underhållande, välspelad. Hade nog kommit högre om jag var ett fan av A Quiet Place-serien som helhet. 

14. Zack Snyders Justice League

Den här filmen var lång, och den kändes lång. Bitvis var det bra: jag tittar hellre på fyra välgjorda timmar film än två timmar värdelöst fiasko (begriper fortfarande inte hur Joss Whedon klantat sig så). Bitvis var det inte så bra: jag kommer nog aldrig orka se om den. Zack Snyders Justice League är Snyderig på mesta möjliga vis, och det mesta som inte funkade i Joss Whedons miljöpartistiskt dåliga film fungerar ganska bra här. Framförallt ligger skillnaden i karaktärerna: framförallt Cyborg får en riktigt stark story, och jag begriper verkligen varför Ray Fisher är så sur på Whedons massaker av Snyders ursprungliga plan. 

13. Free Guy

Free Guy var kul. Skojig idé, skojigt genomförande. Jodie Comer är på alla vis filmens MVP, men Ryan Reynolds är förvånansvärt tråkig. Han fungerar bättre när han inte ska driva filmens story (såvida det inte handlar om Deadpool, då är han bra oavsett). Även Taika Waititi var oväntat nedtonad, men sen var hans skurk ganska platt överlag. Det roligaste med Free Guy är att den kommer bli mycket sämre om (när?) den får en uppföljare, vilket helt skulle underminera budskapet med filmen.

12. Don't Look Up

Här kan jag ju passa på och förtydliga: trots min kritik mot Don't Look Up så tycker jag inte illa om filmen. Den är bra. Bitvis utomordentligt bra. På alla sätt välgjord, och de delar som rör människans besatthet vid det jordiska och det ytliga är riktigt, riktigt välgjorda. Det jag ogillar, och det som sänker filmen ett par snäpp, är den rakt igenom usla politiska satiren som filmen (och många tittare) verkar övertygade om att den lyckas med, trots att den inte gör det. 

11. Raya and the Last Dragon

Raya and the Last Dragon är en film som börjar ganska dåligt, och blir bättre och bättre hela tiden. I sista akten är den briljant, och hur den porträtterar karaktärerna Raya och Namaari är en stor del av behållningen. Röstskådespelet, allra främst från Kelly Marie Tran, är top-notch, och den förvuxna armadillon, eller vad det nu är för djur, är supergullig. Bitvis väldigt snygg action också.

10. Army of Thieves

Army of Thieves var en bra film. Välspelad, fin, rolig, välgjord. Den saknade kanske det där lilla extra som fick mig att verkligen fastna för den, men på det hela taget en väl godkänd film. Shoutout till Hans Zimmers underbara musik. 

9. Red Notice

Jag trodde att den här skulle vara rätt dålig (de trailers jag såg hade kunnat säljas på Apoteket som sömnmedel) men ack så fel jag hade. Red Notice var en kul, underhållande film, med en twist jag faktiskt inte såg komma. Jag är kanske lite lätt korkad, eller bara lättroad, men det här var en bra actionkomedi, och filmens tre största utgifter (lönecheckarna till Dwayne Johnson, Ryan Reynolds och Gal Gadot) är väl spenderade. 

8. The King's Man

Jag gav The King's Man ganska hård kritik igår, men jag gillar den trots allt, för de sekvenser som fungerar fungerar verkligen. Rasputin fungerar verkligen. Actionscenerna fungerar verkligen. Twisten fungerar verkligen. Karaktärerna är charmiga, Ralph Fiennes spelar bra, tillochmed huvudskurken fungerar, bättre än han borde. 

7. Shang-Chi and The Legend of the Ten Rings

Det är här det börjar bli lite tight, för alla kvarvarande filmer gillar jag verkligen. Shang-Chi var en riktigt bra origin-story-film, en av Marvels bästa. Särskilt actionscenerna stod ut, den på byggnadsställningen kan vara årets bästa. Simu Liu gör Shang-Chi till en charmig filur, Meng'er Zhang är stencool som hans något mindre genomgoda syster, och Tony Leung som Wenwu ger MCU ytterligare en stark skurk att skryta med. 

6. Spider-Man: No Way Home

Jag är inte säker på att No Way Home ska vara på plats 6. Den borde kanske vara på 5 egentligen. Men nu är den här, whatever. Spideys senaste film är den mest hyllade grejen sen tandborsten, och det finns bra skäl. En bra story för Spider-Man, många kul och intressanta cameos, och så många metareferenser att man drunknar i dem. Hade jag personligen föredragit en film med mer fokus på det man byggt upp i Homecoming och Far From Home? Ja. Tycker jag att filmen för meta? Ja. Är den lite överhypad? Ja. Men den är ändå väldigt, väldigt bra, och på några vis även historisk.

5. Army of the Dead

Army of the Dead är förmodligen årets näst mest underskattade film (vi kommer snart till årets mest underskattade film). Det kanske bara är jag som tycker det, men så får det väl vara. Jag är hursomhelst vansinnigt svag för självmordsuppdragsfilmer. Storys där ett gäng tuffingar gör något som förmodligen kommer få dem dödade, går mot alla odds, och offrar sig. Jag älskar det i Rogue One. Jag älskar det i The Alamo. Jag älskar det i Suicide Squad. Jag gillar det tillochmed i Game of Thrones-avsnittet Beyond the Wall, trots att de inte riktigt leverar på dödsaspekten av premissen (hur kan en Star Wars-film ha ihjäl fler huvudkaraktärer än ett Game of Thrones-avsnitt???). Hursom så är Army of the Dead väldigt mycket en självmordsuppdragsfilm, med charmiga om än underutvecklade karaktärer, vars dödsfall i en hel del fall sticker lite grann. Sen finns det en zombietiger också. Det är coolt.

4. The Guilty

Jake Gyllenhaal gör remake på hyllad dansk thriller, och bra blir det, särskilt eftersom man tagit bort danska filmers stora svaghet: danskan. Gyllenhaal är briljant som trasig och osympatisk polis, och röstskådespelet från Riley Keough, som spelar skiten ur sin roll trots att hon aldrig syns i bild, är värt betydligt fler hyllningar än det fått. Twisten (som man iochförsig får ge den danska originalfilmen credden för) är fullkomligt dunderawesome, och hela storyn är gripande och vansinnigt spännande.

3. Dune

Dune är en av årets mest hyllade filmer, och det är den värd, för det är verkligen en superfilm. Iochförsig ska den väl vara det. Om du gör episk mastodontfilm på en av världens mest hyllade sci-fi-böcker, låter Denis Villeneueve regissera och fyller rollistan med namn som Oscar Isaac, Timothee Chalamet, Stellan Skarsgård, Josh Brolin, Jason Momoa, Zendaya, Javier Bardem, Rebecca Fergusson och Dave Bautista så ska det vara bra, eller så ska samtliga involverade skämma ögonen ur sig. Men det här är en oerhört stark film på alla vis: visuellt slående, musikaliskt pampigt, karaktärsmässigt intressant, världsmässigt välbyggt, storymässigt välskrivet. Allt med Dune är bra (utom att två karaktärers flykt genom sandhavet i filmens sista akt är lite väl lång), och jag ser fram emot uppföljaren.

2. Eternals

Här har vi den, som utlovat: årets mest underskattade film, med råge. Eternals är en på så många plan oerhört intressant film. Den har starka karaktärer som man älskar. Druig, Dane, Ikaris och Gilgamesh var de jag föll mest för, men hela rollistan ska ha en eloge. Den är visuellt episk, och har några av Marvels coolaste actionscener. Filosofiskt är den jätteintressant, och behandlar meningen med livet, mytologi och fri vilja. Hur Eternals inte fått fler fans är helt obegripligt, för det är en fenomenal film, en av Marvels bästa. 

1. The Suicide Squad

Det krävs mycket för att slå Eternals i min bok, men filmmässigt kan James Gunn lyckas med det mesta. Som jag nämnde tidigare älskar jag filmer med självmordsuppdrag, och självmordsuppdrag är essensen av Gunns Suicide Squad. Den är vansinnigt rolig, den är fylld med välskrivna karaktärer, storyn är genial, twistarna är lika bra som de är många, och för att vara en drygt två timmar lång actionfilm lyckas den kommentera både politik och moral ganska väl. The Suicide Squad är fantastisk, och enligt mig, årets bästa film.