The Boys är inte lika smart som den tror

 Jag har, sent omsider, börjat glo på The Boys, Amazons ultavåldsamma, svordomshaglande och allmänt barnförbjudna superhjältesatir, skapad av Eric Kripke baserad på serietidningen av Garth Ennis. Och fem avsnitt in i säsong ett så kan jag konstatera att det är riktigt bra underhållning, men begränsat bra satir. 

När det kommer till story, karaktärer, dialog, skådespeleri, så är det klockrent. Antony Starrs Homelander är en fruktansvärt effektiv skurk, och Karl Urban som Billy Butcher är en S-tier antihjälte. Storyn, med ett gäng vanliga snubbar som ger sig efter omoraliska superhjältar, funkar finfint, på samma sätt som de flesta andra underdog-berättelser funkar. Dialogen är rapp och i en hel del fall riktigt rolig. Seriens stora svaghet är att den satir/samhällskritik man vill föra fram är högst ojämn. 

Ja, när det rör kommersialisering av samhället i form av alltifrån film till religion så träffar The Boys mitt i prick. Man driver på ett både effektivt och lite skrämmande sätt med den besatthet av opinionssiffror och bankkontosaldon som finns i världen idag. Problemen hopar sig snarare när Eric Kripke och kompani ska ge sig på politik och religion. Första säsongens femte avsnitt utspelar sig till stor del på ett event för amerikanska högerkristna, där Jehovas Vittnen-liknande attityder blandas med med allmänna glädjerop kring Jesus och en högst kritisk inställning till såväl homosexualitet som sex rent allmänt. De ledande karaktärerna på eventet är Ezekiel, en superhjälte som utåt fördömer homosexualitet men bakom lyckta dörrar gärna deltar i samkönade orgier, och Homelander, en psykotisk massmördare med amerikanska flaggan som mantel. Bilden som förmedlas av kristna är med andra ord rätt ensidig, och rätt svartvit. Serien kontrasterar sin bild av konservativ kristendom med en betydligt otydligare och progressiv variant företrädd av Starlight, en av de få karaktärerna i serien som kan beskrivas som genuint godhjärtad. Budskapet blir tydligt, men som samhällskommentar står det sig ungefär lika bra som en låttext av Sean Banan. 

Vill man kritisera något, kommentera det, satirisera det, så måste man utgå ifrån någon form av förståelse för det valda ämnet. Det är ganska tydligt utifrån den svartvita bild som Eric Kripke och gänget presenterar av konservativa kristna att man inte brytt sig om det i The Boys. Istället går man full on halmgubbe, och snickrar ihop en osmickrande bild baserat på stereotyper, extremfall och överdrifter som man sedan hyvlar ner på sant hjältemanér. I stunden kanske det blir bra TV, men som samhällanalys är det lika slött som det är taffligt. När syftet bara är att hamra ner något så blir det sällan särskilt djupt. 

Är man pro-life bör man gå hela vägen

 Idag hände det. USAs högsta domstol rev upp Roe vs Wade, den dom som garanterat tillgång till abort i hela USA sedan 1970-talet. Istället får nu alla delstater själva besluta om egna lagstiftningar. Washington kan inte lägga sig i. 

Domen väcker självklart känslor. Konservativa profiler som Ben Shapiro jublar, tillsammans med religiösa och folk som rent allmänt ser ofödda barn som skyddsvärda. Pro-choice-sidan, hela det Demokratiska partiet, svenska folket (som involverar sig av någon anledning) och Hollywood sörjer. Det talas om att domstolen är illegitim (det är den inte), att domen förbjuder abort i USA (det gör den inte) och att republikanerna nu försöker iscensätta en real-life-tolkning av The Handmaids Tale (det gör de inte). En annan idé som lyfts är att utvidga domstolen så att man kan trycka in fler demokratiska domare och därmed tejpa ihop Roe vs Wade och återgå till status quo. 

Jag är personligen pro-life och sympatiserar med domstolens beslut. Men jag tror också att man, som pro-life, måste vara konsekvent, och det är man inte i USA. Att samma människor som vill ta bort möjligheterna till abort skriker som småbarn när folk i livets namn försöker begränsa antalet skjutvapen i landet är fullständigt orimligt. Likaså är det faktum att det på många håll i USA saknas bra stöd och hjälp till mödrar med små barn. Att rädda ett barn från en abort bara för att sedan dumpa det i social misär är inget hjältedåd. Här har USAs pro-lifers en hel del att lära. 

I övrigt så tror jag att samhället som helhet (både i USA och Sverige) behöver ändra sin syn på sex och ansvarstagande. Ja, våldtäkter är ett faktum, och ingenting som en kvinna kan rå för. Men en majoritet av västvärldens oönskade graviditeter kommer sig från en allmän ovilja att ta ansvar för vad sex faktiskt innebär. Att vi lever i ett samhälle som glorifierat och uppmuntrat till ett väldigt fritt sexuellt leverne och en stark individualism leder till en oförmåga att tänka på ofödda barn som skyddsvärda individer, och även till en uppsjö av tillfälliga sexuella kontakter vilket i sin tur skapar svårhanterliga graviditeter. 

Samtidigt så kan man inte heller gå för långt åt andra hållet: konservativa föräldrar som skuldbelägger unga för att de har utomäktenskapligt sex riskerar att pressa unga till att vilja dölja sina relationer till varje pris, vilket ironiskt nog kan leda till aborter. Plötsligt uppdykande bebisar är trots allt ett tecken på att någon legat med någon, och att vissa kvinnor söker aborter för att undvika omvärldens dom kring hennes sexuella leverne är tragiskt. 

Kort sagt så finns det åtskilliga problem att lösa om man är pro-life. Man kan inte bara lagstifta lite grann och känna sig färdig. Istället måste man arbeta för att skapa en värld där det är så enkelt som möjligt att behålla barn, önskade som oönskade, och ge dem ett värdigt liv. Först då är man verkligen pro-life. 

Spiderhead är en kuslig moralstudie

Jag kikade på Spiderhead idag, Netflix nya thriller om en fängelseanstalt där de inlåsta deltar i skumma drogexperiment i utbyte mot hög levnadsstandard och viss frihet. Miles Teller gör rollen som Jeff, en ung hyggligt rättskaffens man som dömts för dråp, och Chris Hemsworth spelar Steve Abnesti, vetenskapsmannen som experimenterar på honom. Med hjälp av droger som kan skapa alltifrån oerhörd smärta till oerhörd attraktionskänsla så försöker Abnesti "göra världen till en bättre plats", och bryr sig inte alltför mycket om hur många moraliska hinder han behöver skutta över på vägen. 

Spiderhead lyckas med mycket av det den företar sig. Den har ett par snygga twister som åtminstone jag inte såg komma. Den ställer intressanta frågor om människans natur på ett effektivt sätt. Själva känslan i filmen påminner lite om typ Gattaca, som också är ett filosofiskt drama med lätta sci-fi-inslag. Miles Teller och Jurnee Smollett gör bra insatser som Jeff och hans fängelsedejt Lizzy, men det är Chris Hemsworth som stjäl showen. Hans komiska talanger som vi sett mycket av i MCU-filmerna kommer till användning även här, men till skillnad från Thor så finns det ett obehagligt lager av kyla under skratten och skämten. Det är med största sannolikt Hemsworths bästa rollprestation hittills. Jag hoppas att Hemsworth tar sig an fler obehagliga figurer framöver. 

Vad finns det då att klaga på? Inte jättemycket egentligen. Filmen är visserligen lite långsamt berättad, men längden är väl anpassad. En av slutscenerna är kanske lite för komisk rent tonmässigt för att fungera med resten av filmen. Men annars är Spiderhead en välgjord studie av människans jakt på kärlek, förlåtelse och ett bättre samhälle. Ständigt aktuella teman.

Borde Obi-Wan Kenobi få en säsong två?

 Spoilers för hela säsong 1 av Obi-Wan Kenobi!

Obi-Wan Kenobi var en bra serie. Man lyckades fördjupa både Kenobi, Vader och såväl prequels som originalfilmer utan att rucka på etablerad canon, även om fans av Grand "Inquie" Inquisitor var oroliga där ett tag. Nu pratas det från många håll om en potentiell andra säsong, särskilt från Obi-Wan själv, Ewan McGregor. Men är det verkligen en bra idé? Jag är kluven. 

Å ena sidan så tackar jag aldrig nej till mer av Ewan McGregor som Obi-Wan. Det är en av Star Wars-universumets starkaste skådespelare som porträtterar en av de bästa karaktärerna. Obi-Wan är och förblir en av mina favoriter i galaxen lång långt borta. Och jag ser gärna mer av Joel Edgertons Owen Lars också, för den delen. Och Hayden som Darth Vader, Moses Ingram som Reva, Rupert Friend som Inquie, Sung Kang som Fifth Brother, osv, osv. Men samtidigt så är det inte säkert att det jag vill se i slutändan är det som är bäst för Star Wars. 

Om det görs en andra säsong av Obi-Wan Kenobi så är det mycket storylogistik som måste falla på plats. Man måste ha ett gott skäl för Obi-Wan att inte sitta och bevaka Owens gård hela tiden, utan istället ge sig ut på någon form av äventyr. Att Leia kidnappades fungerade, men samtidigt så är det löjligt om man gör ytterligare en säsong med exakt samma premiss. Leia kan således inte vara involverad i en säsong 2. Och problemen stannar inte där. 

Mycket av Obi-Wan Kenobi byggdes på relationen mellan Obi-Wan och Anakin. Det var på många vis berättelsens emotionella kärna, men inte heller det går att göra om. Om Obi-Wan och Vader springer på varandra stup i kvarten under åren mellan Revenge of the Sith och A New Hope så underminerar man dels deras sista konfrontation på Dödsstjärnan, och dels så får man Vader att se ganska fånig ut när han gång på gång försöker ha ihjäl Obi-Wan utan att lyckas. Om Vader ska medverka kan det således endast vara via flashbacks eller möjligen hologram. Och om Vader inte är med, vem ska Obi-Wan då tampas med? Inquie och hans anställda? Det funkar inte heller, av ett par skäl. Dels så är Obi-Wan stark nog att spöa upp Vader, och Vader är överlägsen samtliga inkvisitorer. Vi såg ju hur han steamrollade Reva utan att ens försöka i avsnitt 5. Därmed får man ha en hel drös inkvisitorer för att de ska kännas som ett trovärdigt hot mot Obi-Wan. Och även om man har det så kvarstår frågan: hur många gånger kan Obi-Wan bråka med Imperiet men ändå hålla sig själv och Luke gömda utan att det känns billigt? 

Det finns alltså en hel drös av logistiska problem som man behöver ta i för att få ihop en andra säsong av Obi-Wan Kenobi. Visst, man skulle kunna frångå Imperiet helt och hållet och låta Obi-Wan bråka med typ Jabba the Hutt, diverse prisjägare eller sandfolk. Men samtidigt måste man vara trogen karaktären och historien, och just nu känns det svårt att hitta något som motiverar ytterligare ett serievärdigt äventyr för Obi-Wan. 

Ms Marvel återuppväcker ett gammalt MCU-problem

 Spoilers för avsnitt tre av Ms Marvel!

Ms Marvel har varit strålande i sina två första avsnitt. Väldigt rolig, väldigt mysig, ganska spännande, oerhört välskriven. Det enda som saknats har väl egentligen varit skurkarna. I avsnitt 3 dyker de upp, och visar sig vara allt annat än värda två veckors väntan.

Seriens skurkar är ClanDestine, en grupp djinner (andeväsen i mellanöstern-mytologi) i männsikoform, som trillat ut ur sin dimension och hamnat i vår/MCUs värld. De vill hemskt gärna komma hem, och är kopplade både till Kamalas armband och Kamalas släkt. Ledaren Najma (Nimra Bucha) är mamma till Kamran, som Kamala har en crush på, och typ... syster (?) till Kamalas mormor. De är släkt iallafall. Tydligen är Kamala och armbandet deras enda väg hem, och efter att Kamala lovat att hjälpa dem så fort hon och Bruno klurat ut ett säkert sätt att göra det på så får Najma damp och anfaller Kamala på Aamirs bröllop. 

Allt detta går väldigt hastigt till: Najma har minimalt med scener där hennes motiv/backstory/personlighet/etc utforskas. Vi får inte ens veta vad det mer exakt är som hon vill att Kamala ska göra för att trolla tillbaka henne och resten av klanen till rätt dimension. Inte heller framgår det med särskilt stor tydlighet varför Najma har så bråttom att hon inte kan vänta några dagar. Istället marscherar hon runt och manar sina hejdukar på Kamala och tjatar om hur Kamala förrått henne. Som tittare blir man mest bara förvirrad, då Najma saknar både kontext, set-up och utveckling. Man köper helt enkelt inte situationen. Det är väldigt tydligt att skurkarna legat väääääldigt långt ner på prio-listan för manusförfattarna här. Hela situationen för tankarna till MCUs tidiga år, innan vi fått mästerliga bad guys som Thanos, Vulture, Killmonger och Mysterio. Det är helt enkelt rätt pajigt gjort. 

Med det sagt så har avsnitt tre fortfarande alla de styrkor som de två tidigare avsnitten har. Kamala är fantastisk. Hennes föräldrar är fantastiska. Hennes vänner, Bruno och Nakia, är fantastiska. Det är charmigt, mysigt, välspelat, och så vidare. Om man nu bara fått till skurkarna också...

The Rematch of the Century

 Spoilers för avsnitt 6 av Obi-Wan Kenobi!

När Obi-Wan Kenobi började spelas in och hypas upp av Lucasfilm så utlovade man bland annat "the rematch of the century" mellan Obi-Wan och Vader, och avsnitt 6 levererar. Obi-Wan lockar iväg Vader till en random öde planet för att Roken, Leia och The Path-gänget ska kunna komma undan, och väl på planeten så blir det ljussabelaction så det står härliga till. Inte nog med att vi får en riktigt snygg koreografi i bästa prequel-anda, utan dessutom får vi se både Obi-Wan och Vader använda kraften och omgivningen mot varandra i på ett sätt som vi sällan skådat i live-action Star Wars tidigare. En riktigt, riktigt välgjord fight, som når sin kulmen med att Obi-Wan ännu en gång lämnar en svårt skadad och besegrad Vader strandad och ensam. Parallellen till Revenge of the Sith är tydlig, och Vader har sällan framstått som så mänsklig som när Obi-Wan klyver av halva hans mask och låter oss se Anakin/Hayden Christensen där under. Dave Filoni körde med samma trick i säsong 2 av Star Wars Rebels, och det funkade lika bra där som här. 

I avsnittets andra plotline försöker Reva (nej, skadan hon fick av Vader var tydligen inte livshotande, the force works in mysterious ways) hämnas rent allmänt genom att köra home invasion mot Owens gård för att döda Luke. Owen och Beru försvarar sig såpass effektivt att man nästan tycker lite synd om de stackars stormtrupperna som måste gått åt off-screen när deras gård brändes ner i A New Hope. I slutändan kan de dock inte mäta sig med en ilsken, om än skadad, inkvisitor, utan får sätta sitt hopp till att Luke är snabb nog att springa ifrån Reva. Det är han inte, men Reva själv kan inte springa ifrån sitt förflutna. Hon ser sig själv som barn i Luke, och förmår helt enkelt inte döda honom, utan bär istället tillbaka honom till gården. Minnet av sig själv som youngling får Reva att avsäga sig den mörka sidan och besegra det monster hon själv blivit. Det är komplext, intressant och gripande, och Moses Ingram porträtterar Revas inre strid och sorg utmärkt. Hon har varit bra hela serien, men i det här avsnittet får hon definitivt visa på mest räckvidd som skådespelerska. 

Efter att Kenobi spöat upp Vader och Reva besegrat sitt onda jag så har avsnittet skönt nog lite tid över att andas lite, vilket alltid gör slutet bättre (se och lär, Marvel). Vader återvänder till Mustafar och blir utskälld av Palpatine (Ian McDiarmid gör en trevlig cameo via hologram). Owen är fortfarande begränsat förtjust i Obi-Wan, men låter honom ändå säga "Hello there!" till Luke (Owen är seriöst en av mina favoritkaraktärer i Star Wars efter den här serien, Joel Edgerton är en himla kung). Leia återförenas med sina föräldrar och börjar visa intresse för att bära vapen. Och Obi-Wan lämnar sin grotta och rider ut i ingenstans, i sällskap av ingen mindre än Qui-Gon i andeform. Att vi skulle få se Liam Neeson innan seriens slut kändes ganska givet, men det är inte mindre kul för det. Obi-Wan Kenobi slutar således på ett känslosamt sätt, och ger mer djup till både prequels och originaltrilogi, utan att fucka upp existerande canon allt för mycket. Mission accomplished. 

Underskattad Skådis: Marie Avgeropoulos

 Marie Avgeropoulos gör en stark och minnesvärd insats som Octavia Blake i The 100. Hon har en framträdande roll i alla seriens sju säsonger och för Octavia från nyfiken och naiv till modig krigare, från modig krigare till hämndlysten, från hämndlysten till deprimerad och uppgiven, från deprimerad till heroisk, från heroisk till grym tyrann, från tyrann till botgörare och från botgörare till mor. Det är en himla resa, och Marie Avgeropoulos porträtterar den suveränt. Allra starkast skiner hon under seriens femte säsong där Octavia tvingas ta på sig manteln som brutal envåldshärskare och blir för förtjust i sin egen makt och sitt eget våldsmonopol. The 100 utforskar många av människans största svagheter, och i det utforskandet är Marie Avgeropoulos en ständig styrka. 

Snowpiercer stannar för gott

För någon dag sedan kom nyheten: Snowpiercer har rullat färdigt. Efter den kommande fjärde säsongen är det slut på det roliga för Layton, Melanie och resten av passagerarna. Trist tycker jag, särskilt iochmed att det inte verkar vara ett beslut fattat av seriens skapare, utan av produktionsbolaget. Jag hade gärna sett att Snowpiercer fortsatte ett par säsonger till, och utforskade uppbyggandet av ett nytt samhälle nu när vädret börjar bli bättre. Det finns fortfarande en hel del potential i serien, och jag tror att den har potential för åtminstone en femte säsong också. Förhoppningsvis så kan något annat bolag plocka upp serien och fortsätta med åtminstone en femte säsong också. Om någon gör det så blir det sannolikt Netflix, då de redan äger distributionsrättigheterna i ett antal länder, bland annat Sverige. Men det mest troliga är ändå att Snowpiercers fjärde säsong också blir dess sista. Förhoppningsvis så kan man sluta med flaggan i topp.

Var kommer Eurovision 2023 att hållas?

 EBU (European Broadcasting Union, som ytterst ansvarar för Eurovision Song Contest) gick häromdagen ut och lät kungöra att Eurovision Song Contest 2023 kommer bryta mot praxis och inte hållas i vinnarlandet Ukraina. Beslutet baseras på Rysslands invasion, som enligt EBU gör Ukraina för osäkert för att man ska våga ha nästa års Eurovision där. Istället kommer man undersöka möjligheterna att hålla tävlingen i Storbritannien (de kom ju tvåa), fast med målet att låta Ukrainas seger tydligt färga tävlingen ändå. Ukrainas reaktion var inte positiv: de anser att de både bör och kan hålla Eurovision, och att säkerheten kan garanteras. 

Personligen tror jag (tyvärr) att EBU har rätt i frågan. Jag förstår absolut att man från Ukrainas håll vill hålla i tävlingen. Jag förstår att det hade varit en stark signal till Vladimir Putin i Ryssland. Och vinnaren organiserar alltid, det är så det går till. Men ingen vet ännu hur säkerhetssituationen kommer se ut i Ukraina i maj 2023. Kommer kriget vara över? Kommer det finnas städer som Ryssland inte kommer åt? Kommer Ukraina ha möjlighet att lägga fokus och resurser på Eurovision Song Contest? 

Det är bättre - tror jag - att ta det säkra för det osäkra. Ingenting hindrar ju att programmet sänds från London med ukrainskt manus, ukrainska mellanakter och ukrainska programledare. Det vore enklare och säkrare för alla inblandade. Kan vi trots allt lita på att Putin inte ser Eurovision som en bra måltavla för de raketer han nu har kvar? 

League of Legends får redan en ny champion

 För någon vecka sedan landade Bel'Veth, Legaue of Legends senaste champion, i spelet. Hon är ett monster från The Void som utplåna världen och sedan skapa en ny som hon kan härska över. Ganska standard skurk-plan, men Riot får bonuspoäng för designen: mantor är coola. Riot är dock inte färdiga, utan har redan visat upp nästa tillskott till spelets ständigt växande roster: Nilah, en färgglad tjej med vattenpiska. Jag tycker personligen alltid att det är kul med nya champions, men många i League-communityn verkar inte hålla med, och är inte heller särskilt taggade på designen (ytterligare en attraktiv ung kvinna enligt standardmodell), eller personligheten (ytterligare en glad och kaxig filur). Och visst, Leagues championteam har kanske inte varit superkreativa på sistone, men jag gillar idén med en melee-champ i botlane, och Nilah ser ut att kunna vara rolig att spela som, så lite taggad är jag ändå. 

Ms Marvel lanserar ett spännande mysterium

 Spoilers för avsnitt 2 av Ms Marvel!

Ms Marvel har överraskat såhär långt. Istället för att vara den politiska och hafsiga Mean Girls-kopia som trailern visade upp så är det en riktigt välgjord och välspelad dramakomedi. Avsnitt 1 var en grym introduktion till Kamala Khan och hennes värld, och avsnitt 2 fortsätter i samma spår, men utan att det känns tråkigt eller överflödigt, då de element man introducerar nu är lika nya för Kamala som för publiken. Det rör sig dels om armbandet som gett Kamala hennes krafter, och dels om Kamran (Rish Shah) en ny kille på hennes skola som hon snabbt får en crush på. Iman Vellani fortsätter att briljera, och passar som handen i handsken som Kamala. Det är även kul att återse Arian Moayed (Stewy i Succession) som Agent Cleary från Damage Control, och scenen där hans män jagar Kamala ger samma vibbar som Avengers-spelets story-läge, där Kamala tvingas fly undan AIMs styrkor. 

Bäst är dock det mysterium som man introducerar angående Kamalas armband, som har kopplingar till hennes släkt, och även till Kamran. Exakt var det kommer ifrån, och vem Kamalas mystiska moster är, är ännu oklart, och, givet att armbandet är ett påfund unikt för MCUs version av Kamala, så finns svaret på gåtan mig veteligen inte i serietidningarna. Det kommer därmed bli extra spännande att följa seriens återstående fyra avsnitt, och få reda på vilka hemligheter som döljer sig i Kamalas släkthistoria.

Underskattad Skådis: Emma Appleton

En av de mest minnesvärda karaktärerna i Netflix The Witcher är Renfri, spelad av Emma Appleton, trots att hon bara är med i ett enda avsnitt (seriepremiären!). Renfri är, under ett bekymmersfritt yttre, en djupt traumatiserad ung kvinna på jakt efter hämnd. Emma Appleton spelar den komplexiteten med bravur och får tittaren att verkligen gilla och bry sig om Renfri, vilket är helt nödvändigt för att avsnittet ska fungera. Och avsnittet inte bara fungerar, utan är dessutom ett av seriens absolut bästa avsnitt. Inte nog med att Appleton gör Renfri både charmig, sårbar och hotfull, hon medverkar dessutom i vad som förmodligen är seriens bästa actionscen. En fullkomligt fantastisk insats med andra ord.

Jon Snow återvänder?

 Det rapporteras från flera håll om att HBO filar på en uppföljarserie till Game of Thrones med fokus på Jon Snow. Kit Harington sägs vara redo och villig att återvända till rollen. Onekligen intressant, men samtidigt tänker jag att det bästa nog ändå är att låta Jon vila. Dels för att rollen (enligt Harington själv) påverkade hans mentala hälsa negativt, och dels för att det öppna slutet på Game of Thrones sista avsnitt då Jon och Tormund red norrut med alla wildlings i släptåg faktiskt fungerade. Och skälet till att det funkade var att vi inte vet vad som hände med Jon därefter. Jag gillar att tänka mig att han blev en legendarisk figur i Westeros historia vars slutgiltiga öde ingen känner till. Den mystiken försvinner helt om han nu ska få en serie.

Dessutom undrar jag vad en Jon Snow-serie skulle tillföra, eller ens handla om. The White Walkers är besegrade. Tronen är borta, och kungaskapet var ändå aldrig något som Jon eftersträvade. Ska Jon bara pulsa runt i snön och hålla ordning på bråkiga wildlings och supa med Tormund? Inte mycket till serie, kan man tycka. 

Man kan ju förvisso hoppas på att en serie om Jon Snow och Norden skulle kunna inkludera karaktärer från böckerna som kapades ur TV-adaptionen. Folk som Val the Wildling Princess, the Weeper eller Varamyr Sixskins. Men de är ensamma inte tillräckliga för att rättfärdiga en serie. 

Det är självklart möjligt att någon på HBO faktiskt har en snilleblixt, och att en serie om Jon Snows pension blir fantastisk. Och kommer den tittar jag. Men jag tror ändå att det finns en hel drös premisser som är mer lovande.  

MCU-debut för Wonder Man?

 Bland andra Screen Rant rapporterar nu att Marvel har ännu ett projekt på gång. Det rör sig tydligen om ingen annan Wonder Man (nej, det finns ingen koppling till Wonder Woman, superhjälteförfattare är bara hyfsat fantasilösa gällande namn). Snubben är en riktigt gammal Marvelfigur, och har dykt upp i serietidningar sedan 60-talet. Sisådär sextio år senare verkar det vara dags för hans riktiga filmdebut (Nathan Fillions affischcameos i Guardians of the Galaxy räknas inte). Bakom Wonder Man-serien (för det verkar röra sig om en serie) står ingen mindre än Destin Daniel Cretton, som regisserade Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Att han jobbar på en MCU-serie har vi vetat länge, men den allmänna uppfattningen (som jag delade) var att det förmodligen rörde sig om en Ten Rings-serie med Meng'er Zhangs Xialing. Att han istället jobbar på Wonder Man känns väldigt out-of-left-field, men vem vet, det kan säkert bli bra. Hoppas bara att vi får en Ten Rings-serie också. Det känns som ett utmärkt ämne för ett tv-projekt. 

En genial duell

 Spoilers för avsnitt fem av Obi-Wan Kenobi!

Manuset i Obi-Wan Kenobi har varit något svajigt, med en drös logiska luckor som irriterat åtminstone mig. Men även om manusförfattarna kanske inte är de skarpaste knivarna i lådan gällande detaljlogik så är de briljanta när det kommer till att porträttera relationer mellan karaktärer, och det är ändå viktigare. Avsnitt fem av Obi-Wan Kenobi bevisar det med all önskvärd tydlighet. 

Hela avsnittet är nämligen en duell, mellan Anakin och Obi-Wan. Inte en fysisk duell, utan en mental. Vader belägrar The Path-högkvarteret, och Obi-Wan försöker klura ut ett sätt för sig själv, Leia och alla flyktingarna att undkomma med livet i behåll. Bägge tänker tillbaka på en övningsduell de hade på Coruscant, när Anakin fortfarande var en padawan. Annat än i de tillbakablickarna så ser de aldrig ens varandra i avsnittet, vilket förmodligen är ett väldigt medvetet sätt att visa att kampen dem emellan inte är i första hand fysisk, utan mental, andlig och ideologisk. Striden pågår genom hela avsnittet, och används för att visa hur karaktärerna tänker, och hur de ser på varandra i vad som är ett briljant exempel på hur man kan knyta ihop berättelse och karaktär. Det är ingenting annat än mästerligt, och Ewan McGregor och Hayden Christensen gör utmärkta jobb med att porträttera det hela. Ewan, som varit genomgående fantastisk genom hela serien, får nu spela en mer och mer självsäker Obi-Wan som långsamt återgår till sitt gamla jag i takt med att han upptäcker det hopp som The Path ger. Hayden Christensens insats är inte lika tydlig, då han varken hörs eller syns, men den finns ändå där. Vaders kroppspråk, särskilt när han inser att Kenobi besegrat honom och kommit undan, talar om allt tittaren behöver veta, och det är suveränt skådespeleri från Hayden. 

Det finns dock fler karaktärer än Obi-Wan och Anakin. Reva/Third Sister befordras till Grand Inquisitor, och leder belägringen av The Path-basen. I ett samtal med Obi-Wan avslöjas dock att hon inte är vad hon utger sig för: hennes slutgiltiga mål är att döda Anakin för att att hämnas sina döda kamrater som Anakin slaktade under Order 66. Det är en snygg twist som gör Reva några dimensioner djupare: för att kunna hämnas har hon blivit lika mycket monster som den hon ska hämnas på. Obi-Wan, som aldrig missar ett tillfälle till strategiska manövrar, uppmanar henne till att sätta sin plan i verket, vilket leder till en oerhört snygg (fysisk) duell mellan Reva och Vader, där Vader fullkomligt roflstompar Reva med ungefär lika mycket ansträngning som medelsvensson visar när han öppnar kylen. Det hela slutar, förutsägbart nog, med att Vader hugger ner Reva och avslöjar att han hela tiden vetat vem hon är. Allas vår favoritkaraktär Grand "Inquie" Inquisitor dyker sedan upp vid god hälsa och håller låda om hur patetisk Reva är, för att sedan ta tillbaka sin eftertraktade post som Imperiets coolaste mellanchef. Vader och Inquie lämnar Reva till att dö, men istället hittar hon ett hologrammeddelande från Bail Organa som Kumail Nanjiani tappade tidigare i avsnittet, vilket innebär att hon nu vet vem Luke är och vad han gömmer sig. Attans också!

Avslutningsvis så får vi även ta farväl av Tala och NED-B. Indira Varma får leverera en snygg monolog där Tala beskriver sin tidigare jobbsituation hos Imperiet, och sedan stupar både hon och NED i striden mot Vaders trupper. De får en fin dödsscen, och det är viktigt att Obi-Wan Kenobi inte låter alla karaktärer överleva allt. Jag hade dock gärna sett mer från NED-B, han var en cool droid. Nu ser vi fram emot finalavsnittet nästa vecka...

The Daily Wire kommer inte ersätta Hollywood

 Jag avskyr cancelkulturen, vilket jag skrivit om ett flertal gånger. Disney gjorde helt fel när de avskedade Gina Carano från The Mandalorian baserat på hennes Twitteraktivitet. Det säger jag i egenskap av någon som tyckte att 90% av det hon skrev var knas. Efter att ha blivit utslängd ur Hollywood så har Gina hursomhelst blivit anställd hos The Daily Wire, den amerikanska högertidning mest känd som hemvist åt politiske kommentatorn Ben Shapiro. Daily Wire har av oklar anledning bestämt sig för att försöka ta sig in i filmbranschen, och Gina Carano är det största namn de fått tag i. Med tanke på hennes politiska åsikter och det faktum att hon blivit canceled för att ha trampat på för många vänstertår så är det en match made in heaven. Med det sagt så är Gina Carano + The Daily Wire knappast ett recept för marknadsmässig framgång. 

Deras nya film, en westernrulle med titeln Terror on the Praire har fått en trailer, som ser ut som en trailer för vilken budgetwestern som helst. Inte särskilt bra, inte särskilt dålig. Den har dock också fått en fantastiskt rolig 30-sekunders teaser där texter som "Gina is back", "Hollywood left her for dead" och "Disney canceled her" flashar fram på skärmen, varvat med klipp från filmen där Gina Carano skjuter på saker. Det är oerhört fånigt. Såvida man inte vill sälja filmen enkom till folk som är arga på cancelkulturen och engagerade i just fallet Gina Carano så bör man nog tänka om och tänka rätt. 

Att The Daily Wire överhuvudtaget försöker producera film är något av en gåta. Chansen att de ska bli stora nog att faktiskt lämna ett kulturellt avtryck är närmast obefintlig, särskilt om man envisas med att göra film som är så tydligt högerkopplad. Faktum är att filmer med konservativa budskap oerhört sällan når bred framgång ens när Hollywood producerar dem, så att The Daily Wire, en tidning som en hygglig andel amerikaner inte vill ta i med tång, skulle lyckas är oerhört osannolikt. Det är förvisso kul att de försöker, för världen behöver absolut film som produceras av andra än vänsterliberala Hollywood-krösusar, men risken är att man bara skämmer ut sig själv, särskilt när man lanserar den typen av svinfånig teaser som Terror on the Prairie just fick. 

Jag vill se Amber Heard i Aquaman

 Det har varit ett rabalder utan ände kring Johnny Depp och Amber Heard och den rättegång som utspelat sig mellan dem. Johnny Depp gick segrande ur den juridiska striden, och Amber Heard är nu dömd att betala ansenligt skadestånd som hon eventuellt inte har råd med, och är dessutom hatad av en högljudd nätmobb. 

Jag har avstått från att kommentera Depp vs Heard i särskilt stor utsträckning eftersom jag känt mig högst tveksam till det sätt som två människors kraschade äktenskap blivit medial nöjespark på. Och jag har inte heller haft varken ork eller intresse nog för att sitta igenom timme ut och timme in av livestreamade rättegångsförhandlingar. Men utifrån det jag sett, läst och hört så tycker jag att det verkar klart att varken Amber Heard eller Johnny Depp varit några helgon. Vem som misshandlat vem, vem som ljugit om vad, och vem som är mest offer och mest förövare vet jag inte, och det upplever jag inte att någon annan vet heller. Vissa skribenter jag läst är totalt övertygade om att Johnny Depp är skyldig, andra anser att Amber Heard hittat på alltihopa och försöker sätta dit en oskyldig man. Poängen är att ord står mot ord, både i rätten och i den mediala bevakningen, och därmed bör inte de som inte är direkt involverade (läs: domare och jury) aggressivt ta ställning. 

När Johnny Depp blev av med det ena jobbet efter det andra baserat på Heards anklagelser tyckte jag att det var fel. Han borde inte recastats i Fantastic Beasts (no offense, Mads Mikkelsen). Han borde inte svartlistats av Disney. På samma vis tycker jag nu inte heller att Amber Heard borde bli av med sin roll som Mera i Aquaman and the Lost Kingdom, eller någon annan roll heller för den delen. Cancelkulturen är ett otyg, och att tillämpa den i ett sånt här fall, där tillochmed rättsystemen har problem med att reda ut vem som ljuger och vem som talar sanning, bör den verkligen inte tillämpas. Att samma människor som vanligtvis klagar på cancelling nu propagerar för Heards eventuella arbetslöshet är extra illa. Den hånfullhet som hon möts av i sociala medier är faktiskt överlag rätt äcklig; att skratta åt att någon är pank, särskilt då denna någon har ett litet barn att ta hand om, är osmakligt och avskyvärt. 

Mitt enda inlägg i Depp vs Heard är således detta: jag önskar att världen bara gick vidare. Jag önskar att Johnny Depp och Amber Heard får fortsätta sina karriärer baserat på talang, inte på vem som har störst andel nättroll efter sig. Och jag önskar att samhället slutade behandla två människors kraschade äktenskap som ytterligare en realityserie på TV4. 

Underskattad Skådis: Daniel Bruhl

 Jag har skrivit en del om Daniel Bruhl här på bloggen tidigare: jag är ett stort fan av honom, och av hans tolkning av Helmut Zemo i MCU. Som Zemo spelar han en oerhört komplex skurk, med både fasta principer och en moralkänsla, men även med en fanatisk ideologi och hänsynslös hämndlystenhet. Oavsett om Zemo ska vara en ensam galning, en machiavellisk mästerstrateg, en bruten och krossad man, en charmig manipulatör eller en comic-relief-figur så kan alla involverade lita på att Daniel Bruhl kommer leverera till 100%. Dessutom har karln gjort hyllade rolltolkningar i alltifrån Rush till The Alienist, så att han förtjänar mer uppskattning är något alla borde vara rörande överens om.

Vad tusan händer med Armor Wars egentligen?

 Marvel fortsätter spruta ur sig filmer och TV-serier i vansinnigt tempo, men det är ett projekt som det är misstänkt lite väsen kring: Don Cheadles War Machine-spinoff Armor Wars. Serien var i den "andra vågen" av Marvelserier som bekräftades, (tillsammans med Secret Invasion och Ironheart) under Disneys Investor Day 2020. Secret Invasion har avslutat sin inspelning, och Ironheart börjar spela in nu i sommar, och har castat lite roller, men kring Armor Wars är det tyst. Ett rykte som cirkulerade för ett par veckor sedan hävdade att Armor Wars mer eller mindre låg i malpåse för tillfället, då många av seriens element flyttats till Ironheart. Det är inte helt ologiskt: bägge serierna handlar om Iron Mans arv, och har protagonister som använder sig av Iron Man-dräkter. 

Blir Armor Wars nedlagt då? Ingen aning, men för tillfället ser det inte särskilt ljust ut, särskilt inte med tanke på att Echo, som utannonserades efter Armor Wars redan satt igång inspelning, och att även House of Harkness, också ett senare påfund, verkar ha kommit längre i produktionsprocessen än Cheadles serie. Det är olyckligt, både med tanke på att James Rhodes/War Machine är en cool karaktär, och att Don Cheadle är en skicklig skådespelare som inte fått sin tid i MCUs rampljus trots mer än tio års trogen tjänst. Personligen känner jag att det borde finnas plats i Marvels universum för både Ironheart och Armor Wars, och jag hoppas verkligen att Kevin Feige och kompani känner likadant, och lyckas blåsa liv i serien igen. 

Läser Creative Assembly min blogg?

 Igår knåpade jag ihop en liten önskelista över saker jag vill se i Warhammer 3-spelläget Immortal Empires inför Creative Assemblys första infosläpp idag. Nu har informationen kommit och mer eller mindre allt jag skrev om bekräftas komma när Immortal Empires-betan landar i augusti. Det blir inga fler delade kampanjer, utan alla legendary lords får en egen faktion. Volkmar, Helman Ghorst och Grombrindal nämns specifikt. Förvisso sägs ingenting om huruvida man kommer dela upp Vlad och Isabella, men om det är några som känns som logiska val för en delad kampanj så är det de två, så det funkar.

Man kommer också ge nya startpositioner till 29 lorder. Vilka säger de inte (bortsett då från Volkmar, Ghorst och Grombrindal), men jag har ett par gissningar. Mitt önskemål om att rotera Lokhir, Malus och Rakarth tror jag är rätt sannolikt. Likaså är det rimligt att gissa att Vlad eller Mannfred kommer att flytta ut ur Sylvania. Utöver det skulle jag gissa på att allas vår älskade jättekrokodil Nakai the Wanderer inte längre kommer starta på Albion (Bel'akor, som får en egen faktion, kommer gissningsvis vara där istället). Var Nakai hamnar istället är dock oklart. En annan (väldigt rimlig) gissning är att Snikcht flyttar till Cathay, vilket han gjorde redan i huvudkampanjen i Warhammer 3. Även Tretch Craventail lär flyttas till en mer lore-vänlig position, och sedan har vi också en datamine som hävdar att chaos-vikingen Wulfrik och sexsymbolen N'Kari kommer hamna närmare Ulthuan. Förhoppningsvis flyttar man även Alberic någonstans: alla Brettonians startar på typ samma ställe, och Alberics startposition är värst av dem alla. Han behöver något nytt.

Det enda jag skrev i gårdagens inlägg som CA inte bekräftade idag var egentligen en spelbar Boris Todbringer, vilket är högst rimligt. Jag tror definitivt att han kommer släppas som spelbar förr eller senare, men förmodligen inte i samband med Immortal Empires. Drömma kan man dock, och såhär långt ser Immortal Empires riktigt lovande ut.

Vi vill ha vuxna i riksdagen

 Ibland undrar man hur politikerna tänker egentligen. För en vecka sedan hade vi nästan regeringskris när högern försökte avsätta justitieministern, och Magdalena Andersson svarade med att hota om att avsätta sig själv. Tack och lov lyckades vi ducka den kulan, så nu är det dags för nästa bråk: budget och pensioner. Socialdemokraterna har för ovanlighetens skull kommit överens med sitt regeringsunderlag om en liten pensionsreform, men högern blockerar den från att nå omröstning i riksdagen baserat på att den lämnats in till finansutskottet efter deadline. Nu blir det därmed allmän röra i riksdagen igen, och bägge sidor har svenskt mästerskap i att fulsmeta varandra. 

I ett sånt här läge är det rimligt att påpeka att det svenska folket går till valurnorna för att rösta fram politiker som ska hantera samhällsproblem, agera ansvarsfullt och representera folket. Inte för att vi vill kunna se på när vuxna människor lajvar realityshow i riksdagen. Ja, ibland kan politiskt spel vara motiverat, ibland är bråk och konflikt oundvikligt. Att till exempel misstroendeförklara Morgan Johansson är ingenting som jag tycker är fel i grunden (den mannen har förbrukat mitt förtroende), men man måste välja sina tillfällen. Nu när valet bara är månader bort så är alla partier självklart extra taggade på att agera tufft och hårt, särskilt eftersom opinionssiffrorna är så jämna som de är. Men jag tror att svenska folket faktiskt hade uppskattat lite mer samarbete och lite mindre allmänt gräl. Pensionsfrågan är ett bra exempel på ett område där man mycket väl skulle kunna hitta ett blocköverskridande samarbete. Det är ingen djupt ideologisk fråga på samma sätt som exempelvis invandring, klimat eller välfärdsvinster är. Alla riksdagens åtta partier är, tro det eller ej, rörande överens om att pensionärer behöver få det bättre. När man då är överens om grundproblematiken borde det inte vara så himla svårt att sätta sig ner tillsammans, kika på lite statistik, lyssna på vad pensionärerna själva säger, och hamra ihop ett förslag som löser problemen. Det hade gått långt för att vinna folkets förtroende.

Moderatledaren Ulf Kristersson brukar prata om vuxna i rummet. Jag upplever förvisso att han är mer vuxen än många av sina kollegor, men här är han lika god kålsup som alla de andra. Hans poäng är dock inte fel: vi behöver fler vuxna i rummet (riksdagen). Just nu känns det som antalet är nere på noll av 349. 

Förändringar jag vill se i Immortal Empires

 Imorgon kommer Creative Assembly att släppa en första runda information om Immortal Empires, det enorma och svinhypade sandlådespelläget i Total War: Warhammer 3. Alla raser, faktioner och karaktärer från alla tre Total Warhammer-spelen ska vara tillgängliga på en och samma mastodontkarta, precis som Mortal Empires i tvåan, fast ännu större. Warhammer 3 är verkligen i behov av Immortal Empires också: Realm of Chaos-kampanjen är inte så älskad som Creative Assembly nog hoppats på, och spelarsiffrorna sjunker då fler och fler beslutar sig för att lira annat fram tills Immortal Empires släpps. Jag har själv fattat mer eller mindre samma beslut, även om jag förvisso planerar att avsluta min Zhao Ming-kampanj innan Immortal Empires dimper ner någon gång under sensommaren/tidig höst. 

Immortal Empires är hursomhelst ett enormt arbete för CAs anställda, och för att tagga lite inför den första titten under morgondagen så knåpar jag här ihop en liten lista på förändringar jag vill se i Immortal Empires jämfört med Warhammer 2s Mortal Empires:

*Inga faktioner med två Legendary Lords:
De flesta faktioner i spelet har en ledare, en legendary lord, men ett fåtal har två som man kan välja mellan. Reikland har Karl Franz och Volkmar the Grim. Sylvania har Mannfred och Helman Ghorst. Von Carstein har Vlad och Isabella. Och Karaz-a-Karak har Thorgrim Grudgebearer och Grombrindal. Spelet görs betydligt mer spännande om alla lorder har olika faktioner och olika startsituationer. Det gör upplevelserna annorlunda, och gör alla lorder värda att spela. Nu finns det egentligen ingen skillnad mellan Karl Franz kampanj och Volkmars, eller Vlads kampanj och Isabellas. Särskilt segt är det för vampyrerna, som har fyra av fem lorder fördelade på två faktioner. Dela upp dem och sprid ut dem. Volkmar borde förslagsvis få åka norrut och ha religiös krigföring mot Chaos tillsammans med Kostaltyn. Grombrindal kan få åka på äventyr till Naggarond och bråka med Malekith. Och Helman Ghorst kan CA dumpa lite varstans, sålänge han inte är i Sylvania. 

*Rotera lite startpositioner:
Det är inte bara de lorder som delar faktion som borde flyttas på. En del andra borde också få nya startpositioner i Immortal Empires. Några exempel:

Lokhir, Rakarth och Malus borde rotera. Malus lämnar Dragon Isles och flyttar upp norrut, någonstans i trakterna av Albion där Rakarth är för tillfället, eller ännu längre upp. Rakarth drar i sin tur ner till Lustria. Han diggar monster, och Lustrias djungler är fyllda med dem. Förslagsvis kan han ta Lokhirs startposition vid kusten. Och Lokhir drar i sin tur ner till Dragon Isles, där han kan sjöröva till sina döddagar. 

Flytta ut en del vampyrer ur The Empire. De startar typ på exakt samma ställe allihopa. Mannfred skulle kunna dra till öknen i Nehekara och lämna Castle Drakenhof till Vlad. Eller så drar Vlad till Nehekara och låter Mannfred försöka bli kejsare ifred. 

*Gör Boris Todbringer spelbar: 
Jag tror inte att detta händer, och jag kräver det absolut inte. Men Todbringer finns redan i spelet med en unik modell, och är en efterfrågad lord. Visst hade det varit skitcoolt om Creative Assembly överraskade alla med en FLC i form av Boris och Middenland i samband med lanseringen av Immortal Empires?

Starfield kommer bli episkt

 Bethesda, skaparna av Elder Scrolls och Fallout, lanserar äntligen en ny IP, Starfield. Det har varit allmän kunskap i flera år, men igår fick vi äntligen se gameplay och en storytrailer. Reaktionerna har varit en smula blandade, och jämförelserna med No Mans Sky har haglat, men jag är optimistisk. Om man på riktigt lyckas kombinera Skyrim med No Mans Sky, vilket verkar vara planen, så kan vi ha en supersuccé att se fram emot. Om inte så kan det bli en katastrof i paritet med Cyberpunk. Oavsett vad så lär det bli episkt.

September kommer bli tidernas nördmånad

The Rings of Power. Star Wars: Andor. She-Hulk: Attorney at Law. House of the Dragon. Sällan har en enda månad haft så många stora nördserier som september 2022 kommer ha. Det är helt fullpackat. Visst, House of the Dragon och She-Hulk har tekniskt sett premiär i augusti, men de kommer att fortsätta släppa avsnitt i september. Förra året var november rätt packat, men årets första höstmånad verkar slå det. Stormtroopers, alver, drakar och hulkar kommer drabba samman om tittarsiffrorna, och till råga på allt så verkar det som att även The Bad Batch återvänder i slutet av månaden. Spännande tider!

 

Ska Horizon bli som Witcher?

Nyligen skrev jag om att Netflix fått för sig att göra TV-serie på Horizon-spelen, som följer den unga jägaren Aloy i en post-apokalyptisk värld fylld med fantastisk natur och hyfsat sura robotdinosaurier. Det kan bli en grym serie om man kan trolla fram den megabudget som förmodligen krävs, men Netflix verkar ha hittat en något annorlunda vinkel: enligt ett rykte så ska serien heta Horizon 2074 och dela sin story mellan två tidsperioder: den postapokalyptiska, och själva apokalypsen.

Om detta stämmer är det minst sagt vågat. Netflix försökte sig ju faktiskt på en berättelse med delat tidsfokus och stor budget med säsong 1 av The Witcher, vilket blev minst sagt rörigt. Visserligen blev det också tittarsuccé, och det sänkte inte säsong 2, men förvirringen hos alla som inte var inbitna Witcher-fanatiker var, om inte total, så ändå hyfsat stor. Ska Horizon ge sig på samma grepp så bör man nog arbeta något mer med tydlighet än vad Lauren Hissrich och hennes team gjorde i The Witcher. 

En annan risk är att man minskar fokuset på Aloy, som är en fantastisk protagonist, och i stället satsar på mindre charmiga och mer generiska militärer/forskare/politiker-karaktärer av det slag som brukar få framträdande roller i apokalyptiska dramer. Horizon har en unik huvudkaraktär och en unik setting. Att den kombon ska dela tid och pengar med en (förmodligen) betydligt tråkigare prequel-historia är ett minst sagt udda beslut. Det är fullt möjligt att Netflix vet vad de gör, och att det hela blir perfekt. Men på förhand låter det som potentiell pannkaka. 

Det är även möjligt att ryktet också bara är ett rykte, och att Netflix planer ser helt annorlunda ut. Time will tell...

Underskattad Skådis: Indira Varma

 Indira Varma är, som jag nämnde i mitt senaste inlägg om Obi-Wan Kenobi, en grym skådespelerska. I sin roll som Tala lyckas hon förmedla både styrka och rädsla på ett sådant sätt att jag som tittare känner samma sak. Spänningen när Kenobi och Tala infiltrerar Fortress Inquisitorius höjs av att jag verkligen känner hur nervös, närmast skräckslagen, som Tala faktiskt är. Lika bra är Varma som den betydligt ondskefullare Ellaria Sand i Game of Thrones, där hon istället får spela förförisk och hämndlysten. Varmas förmåga att spela så olika karaktärer som Tala och Ellaria gör henne till en helt enkelt fenomenalt bra skådespelerska, och hon borde få betydligt större erkännande för sitt arbete.

Mysfaktorn är hög i Ms Marvel

Spoilers för avsnitt 1 av Ms Marvel!

 När trailern för Ms Marvel släpptes tyckte jag helt ärligt att den såg rätt kass ut. Jag var inte taggad innan, och jag var verkligen inte taggad efteråt. Men efter premiäravsnittet får jag ändå medge att jag hade fel, för Ms Marvel är (åtminstone i premiäravsnittet) riktigt bra. Den är jordnära på ett sätt som ingen MCU-produktion varit hittills, och Kamala och hennes familj är ofantligt charmiga. Iman Vellani gör ett strålande jobb i huvudrollen, och har garanterat en lång karriär att se fram emot i Hollywood. Mohan Kapur, Matt Lintz och Saagar Shaikh är alla utmärkta i sina biroller, och allra starkast skiner Zenobia Schroff som Kamalas mor Muneeba. Hon är fantastiskt rolig, fantastiskt äkta, och fantastiskt sympatisk. Man älskar henne så fort man ser henne. 

Storyn är... well, inte riktigt igång igen, utan första avsnittet är snarare en väldigt charmig set-up, med en post-credits scen där Stewy från Succession (eller Cleary som han heter i MCU) beslutar sig för att ta in Kamala på förhör på grund av de superkrafter hon får via ett magiskt armband. Som introduktion till Kamalas situation och liv är Ms Marvels första avsnitt utmärkt, och nu ser jag fram emot att se storyn utvecklas i de resterande fem avsnitten. 

Obi-Heist Kenobi

 

Spoilers för avsnitt 4 av Obi-Wan Kenobi!

I onsdags bjöd Disney på dubbelt nörderi. Avsnitt fyra av Obi-Wan Kenobi och premiäravsnittet för Ms Marvel. Huruvida det var smart att låta två dyra produktioner konkurrera med varandra överlåter jag åt Disneys marknadsanalytiker. Mitt jobb är istället att konsumera, reflektera och kommentera. Först ut är Obi-Wan Kenobi, som jag faktiskt såg på releasedagen (Ms Marvel såg jag igår). 

Kenobis fjärde avsnitt tar vid ungefär där det tredje slutade, och efter en föredömligt kort vistelse i en bactatank (Boba Fett, take notes) så ger sig Obi-Wan och hans nya bästis Tala ut för att rädda Leia från Fortress Inquisitorius, dit Reva förde henne i slutet av avsnitt 3. Det hela blir lite av en försimplad heiststory, med Kenobi som smyger genom korridorer guidad via mikrofon av Tala som infiltrerat fästningens kommandocentral. Indira Varma får verkligen visa hur grym hon är som skådespelerska, och får mig som tittare att känna samma rädsla och nervositet som Tala gör. Riktigt bra jobbat från henne. Även det faktum att Obi-Wan hittar ett obehagligt muséum över döda jediriddare (och tillochmed en youngling) i inkvisitionens källare höjer den läbbiga stämningen (RIP Tera Sinube).

Efter några om och men så lyckas Obi-Wan rädda Leia, och de två plus Tala flyr från fästningen, ovetandes om att Reva varit förutseende nog att placera en spårsändare i Lola, Leias lilla droid. Så i nästa avsnitt lär vi få se ett överraskningsanfall från Vader och hans inkvisition, just när Obi-Wan tror att hans uppdrag nått sitt slut. Typiskt.

Världen har fått Svarte Adam

 Makthierarkin håller på att ändras... för att citera Dwayne Johnson, som upprepat just det som ett mantra i en halv evighet så fort hans passionsprojekt Black Adam nämnts. Johnson har försökt få filmen gjord sedan pyramiderna först byggdes, och till skillnad från vissa andra (läs: Channing Tatum) så har han lyckats föra det hela ända fram till en faktisk film. Black Adam, en superhjältefilm från DC som handlar om... well, Black Adam, kommer i oktober, och har nu fått en trailer. Det ser ganska bra ut tycker jag. Actionbitarna verkar sevärda, karaktärsgalleriet är lovande, och antihjältar som Adam är ofta mer intressantare än själva hjältarna. Huruvida Dwayne Johnson lyckas med att faktiskt spela Black Adam, och inte bara The Rock i Black Adams outfit är en fråga som ännu väntar på sitt svar, men om han faktiskt åstadkommer det så kan det här nog bli rätt bra. I oktober är det upp till bevis.

Äntligen blir det Thunderbolts!

 Its happening people! Kevin Feige har slitit sin uppmärksamhet från att finta bort Sonys försök att mosa in Tom Hardy i MCU länge nog för att få igång en filmadaption av Thunderbolts, Marvels motsvarighet till DCs Suicide Squad. Medlemskapet i Thunderbolts är förvisso mer frivilligt (de har för det mesta inte bomber i nacken), fast annars är tanken ungefär densamma. En grupp skurkar samlas för att försöka åstadkomma något gott tillsammans. Bortsett från att den typen av berättelser ofta blir kul och intressanta så har MCU dessutom introducerat en hel hög potentiella Thunderbolts-medlemmar, som är lika intressanta som de är underanvända. Vi tar oss en snabb titt på de potentiella kandidaterna:

Yelena Belova (Florence Pugh)
MCUs nya Black Widow, som trots att hon introducerades för cirka ett år sedan redan hunnit vara med om biljakter i Budapest, angrepp mot pseudo-sovjetiska flygande slott, och julfirande med Hawkeye. Hon är superpopulär, Florence Pugh är en briljant skådespelerska, och det finns set-up för hennes medlemskap i form av kontakten med Val (Julia Louis-Dreyfuss) som håller på att bilda en mysko grupp av moraliskt tvivelaktiga filurer. 

US Agent/John Walker (Wyatt Russell)
Marvels minst populära men mest mångfacetterade Captain America debuterade i The Falcon and the Winter Soldier där han (precis som Yelena) lärde känna Val och erbjöds anställning hos henne. Med tanke på att han just utnyttjats av amerikanska staten på slagfältet såväl som vid PR-podiet så tackade han ja till en ny chef. Precis som Yelena är Walker en komplicerad figur som lätt kan funka som antihjälte. Han skulle dessutom vara oerhört användbar som en mörkare parallell till Captain America i ett team som trots allt mer eller mindre är en mörkare motsvarighet till the Avengers. 

Helmut Zemo (Daniel Bruhl)
Zemo är typ om hela premissen i The Boys distillerades till en enda karaktär och framfördes betydligt mer smakfullt. Zemo är superintressant, grymt charmig, har Marveluniversumets coolaste outfit och spelas av underbare Daniel Bruhl. Dessutom är han Thunderbolts grundare och ledare i serietidningarna. Att köra Thunderbolts utan honom är som att göra Star Wars utan rymden. 

Ghost/Ava Starr (Hannah John-Kamen)
Ghost var skurken i den ofta förbisedda men mysiga Ant-Man and the Wasp. Hon är en sympatisk ung kvinna som lider av en dödlig sjukdom relaterad till the Quantum Realm, men också kan gå genom väggar. Ghost är en av skurkarna som Marvel introducerat och sedan till synes glömt bort, men Thunderbolts vore ett perfekt projekt för henne att återvända i. 

Abomination/Emil Blonsky (Tim Roth)
Jag är rätt säker på att de fyra som nämns ovan kommer dyka upp i Thunderbolts. De känns självskrivna. Men Abomination är jag inte lika säker på. Dels beror det på att vi inte vet hur det går för allas vår älskade skurk-Hulk i kommande She-Hulk, och dels på att det känns högst oklart huruvida Tim Roth är intresserad av att fortsätta spela karaktären. Men om han är det, och om Abomination överlever She-Hulk så dyker han säkert upp för att slå sönder grejer i Thunderbolts. 

Hawkeye/Clint Barton (Jeremy Renner) och/eller Kate Bishop (Hailee Steinfeld)
Nu är varken Clint eller Kate skurkar, men Hawkeye har trots allt varit en del av Thunderbolts i serietidningarna. Dessutom så har bägge en etablerad relation till Yelena, och hyfsat öppna framtider i MCU. 

Bucky Barnes/The Winter Soldier
Precis som i fallet med de två bågskyttarna så är Bucky en hjälte, men även han har deltagit i diverse Thunderbolt-iga äventyr i seriernas värld, och han har historia med både Walker och Zemo. Det är dock fullt möjligt att man vill bygga vidare på hans story med Sam istället, och därmed sparar honom till Captain America 4. Eller så får han dyka upp i bägge. 

Det viktigaste är dock att de fyra första på listan dyker upp (och allra viktigast Zemo). Regissören blir tydligen en för mig okänd herre vid namn Jake Schreier. Marvel brukar anställa rätt gubbar och gummor, så det blir säkert bra. Nu hoppas jag på inspelning och casting snarast möjligt. Thunderbolts är typ det MCU-projekt som jag är allra mest taggad på. 

Sony verkar i en annan verklighet

 Sony är fullkomligt obegripliga. Efter att de släppt den sunkiga Morbius-filmen med Jared Leto och förlorat pengar på den, så bestämmer de sig för att försöka kapitalisera på den våg av memes som Morbius resulterade i, och släppa filmen på bio en gång till. Morbius är nu därmed den (mig veterligen) enda film som bombat på box-office två gånger. Att memesen, som främst handlade om att ingen sett eller gillat Morbius, inte skulle resultera i en enorm våg av biobesökare, var kanske inte en överraskning för särskilt många, så att Sony själva inte förstod det är ett smärre mysterium. 

Men å andra sidan så är Sonys verksamhet rent allmänt något av ett mysterium, iallafall när det rör superhjältefilm. Efter att ha outsourcat Spider-Man till Marvel så har de själva försökt bygga ett filmuniverse bestående av Spider-Man-antagonister och diverse bifigurer, hittills utan Spider-Man själv. Visst, Venom-filmerna har ju funkat helt okej, folk går åtminstone och ser dem. Men Morbius floppade totalt, föga överraskande, och Sonys nästa två bekräftade projekt (bortsett från Venom 3) är Madame Web och El Muerto. Madame Web är en obskyr bifigur och El Muerto har varit med i typ tre serietidningar, totalt. Inte ens James Gunn hade kommit på tanken att filmatisera dem. Innebär det att det kommer bli dåligt? Inte nödvändigtvis, men det kommer krävas mycket för att få folk att betala biobiljetter för att se spektaklet. 

Det som Sony kan göra, och som folk verkligen vill se, är en tredje Spider-Man film med Andrew Garfield. Varför man inte satsat på att få igång det projektet är en smärre gåta, med tanke på att ett sådant projekt har en populär och taggad skådespelare, och en bred och spenderingsvillig publik. Att Sony istället siktar på El Muerto, och en re-release av Morbius, visar att de verkar i en heeeelt annan verklighet. 

Morgan Johansson är inte värd en regeringskris

 Igår bestämde sig Sverigedemokraterna hastigt och lustigt för att det, tre månader innan ordinarie val, är en utmärkt tidpunkt för att möblera om på justitiedepartementet. Ommöbleringen ifråga består i att göra sig av med Sveriges mest kontroversielle minister, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Min personliga övertygelse är att Sean Banan hade varit en bättre minister än Morgan Johansson, och därmed är jag i grunden positivt inställd till alla parlamentariska försök att få bort honom. Samtidigt är det tyvärr inte så enkelt i det här fallet. 

En misstroendeförklaring tre månader innan valet känns, precis som många, inte minst Morgan själv påpekat, minst lika mycket en del av Sverigedemokraternas valkampanj som en del av riksdagens arbete. Och på det viset ska misstroendeförklaringen inte användas. Det är ett parlamentariskt verktyg för att avsätta olämpliga ministrar eller regeringar, inte för att höja Jimmie Åkessons opinionssiffror. 

Misstroendeförklaringen lite överanvänd. Högern har onekligen en tendens att misstroendeförklara mot det mesta som rör sig på regeringskansliet, vilket, återigen, inte är poängen. I fallet Johansson kan jag dock känna att det är befogat: Morgan är ett återkommande inslag i konstitutionsutskottets arbete, och har samlat på sig ett gäng prickar under sin tid som minister, inte minst för sitt inte alltid helt uppriktiga förhållande till sanningen. Morgans ton i den offentliga debatten är dessutom bitvis ovärdig en minister i Sveriges regering. Kombinationen av de två sakerna vill jag ändå hävda gör honom olämplig för en av Sveriges mäktigaste poster.

Hursom så har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla förklarat att de tycker det är en skitbra idé att "förtidspensionera" Morgan Johansson. Morgans chef, statsminister Magdalena Andersson är av någon anledning inte lika såld på idén, och verkade fly förbannad på en presskonferens sent igår där hon förklarade att regeringen avgår om Morgan faller, och anklagade oppositionen för att vara fullkomligt ansvarslösa i kristider som dessa. Jag har hyggligt stor respekt för Magdalena Andersson, och tycker hon har varit betydligt bättre som statsminister än vad Stefan Löfven var, men här är hon helt ute och cyklar. 

Oppositionens misstroendeförklaring har ingenting med rådande kriser (Ukrainakriget och NATO-ansökan) att göra. Morgan Johansson är inte involverad i NATO-bitarna, och även om justitieministern har vissa försvarsfrågor på sitt bord så tvivlar jag starkt på att Morgans jobbsäkerhet påverkar Sveriges nationella säkerhet. Att Magdalena Andersson fördömer oppositionens agerande med hänvisning till att Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge" är således ett helt menlöst argument. 

Det verkligt dumma är dock att Magdalena Andersson (i ovan nämnda kristid) är beredd att orsaka regeringskris baserat på Morgan Johanssons vara eller icke vara som justitieminister. Att regeringen som helhet avgår kan ju faktiskt (till skillnad från Morgans eventuella avsked) ha verkliga effekter på Sveriges säkerhet. Det är inte heller praxis att regeringar avgår för att ministrar tvingas bort, utan något Magdalena Andersson bara bestämt sig för här och nu. Om regeringen faller med Morgan och Sverige kastas in i ännu en omgång parlamentarisk cirkus så är det helt och hållet Magdalena Anderssons ansvar. Det är hon som i kristid gjort kabinettsfråga av en olämplig ministers jobbstatus.

Så vad händer nu då? I en perfekt värld borde oppositionen faktiskt backa. Ulf Kristersson pratar om att vara den vuxne i rummet, vilket vänstern ofta gör sig löjliga över, men här har han en chans att visa sig vara just det. Säg att Socialdemokraterna är villiga att sänka Sveriges (och därmed kanske även Finlands) NATO-förhandlingar och orsaka regeringskris över Morgan Johansson. Säg att det är oansvarigt (vilket det är). Och säg att Moderaterna inte tänker vara likadana, utan låter Morgan sitta resterande tre månader för stabilitetens skull. Sen avsätter vi Morgan i valet, eller i värsta fall efteråt. Det kommer inte ske, men det vore det ansvarsfulla, det vuxna. 

Det troliga är väl dock att högern röstar för att göra Morgan Johansson arbetslös, vänstern röstar emot, och att Morgan sitter kvar med hjälp av Amineh Kakabavehs mandat. Socialdemokraterna är trots allt världsmästare i att smita undan på en hårsmån och klamra sig fast vid makten. 

Underskattad Skådis: Laura Donnelly

 Laura Donnelly har varit i en hel drös projekt, men är trots det inte ett superkänt namn. Jag har främst sett henne i The Nevers (även den underskattad), där hon spelar huvudrollen som Amalia True, en kvinna i 1800-talets London som har magiska förmågor, dricker sig redlös och spöar upp folk på löpande band. Det som imponerar mest från Donnellys håll är dock hennes mästerliga grepp om dialekter, vilket man kanske inte inser förrän sista avsnittet, men jösses vad bra hon är på det. Och även med den faktorn borträknad så spelar hon en komplicerad karaktär med charm och övertygelse, och hittar kemi med sina många medskådisar, allra mest Ann Skelly, som spelar Amalias partner-in-crime Penance Adair. Jag ser fram emot att se mer av Donnelly när The Nevers kommer tillbaka, och även i Marvels Werewolf-By-Night, där hon ryktas spela Elsa Bloodstone. 

Daniela Melchior ska vakta galaxen

 

Det har ju spekulerats om länge, men nu har James Gunn äntligen bekräftat det: Daniela Melchior, som spelar Cleo Cazo/Ratcatcher 2 i The Suicide Squad kommer dyka upp i en okänd roll i Guardians of the Galaxy Vol. 3. Det enda vi vet om hennes roll är att det inte är Moondragon, vilket Gunn dementerade för länge sedan. Annars är det fritt spelrum för gissningar: allt ifrån en kvick cameo till en viktig biroll är möjligt. En gissning jag har är att hon kanske gör rösten till Lylla, den utter som i serietidningarna är Rockets kärleksintresse. Jag har sett folk på nätet föreslå Phyla-Vell också. Eller så spelar hon något helt annat. Hursom blir det kul att se henne igen, för som skådespelerska är hon grym.

Varför har vi en Pokemon med jetmotor...??

 Äntligen har Nintendo fått tummen ur rörande Pokemon: Scarlet & Violet, och visat upp spelet i en tre minuter lång trailer där man avslöjar nya Pokémon (bland annat den med ovan nämnda jetmotor), nya funktioner (du kan springa runt med dina kompisar i spelet), nya professorer (som ser ut som modeller från Victorias Secret och Dressman) och ett releasedatum (18 november). Det ser rätt hype ut måste jag säga. Grafiken har aldrig varit bättre (i ett Pokémon-spel), professorerna har aldrig varit snyggare, och monstren har aldrig varit dummare. Varför den legendariska i Pokémon Violet har en jetmotor är oerhört oklart, men det har den. Det finns även en grispokémon som heter Lechonk. Bara en sån sak. Jag lär nog köpa spelet...

Reunions och plot-hål i Kenobi

 Spoilers för avsnitt 3 av Obi-Wan Kenobi!

Tredje avsnittet av Obi-Wan Kenobi har landat på Disney+, och det är oerhört bra. Obi-Wan och Leia fortsätter sin resa mot säkerheten på Alderaan, men jagas av Reva, Imperiets soldater, och nu även självaste Darth Vader, som utöver att strypa ihjäl random bybor och så split bland sina anställda även börjat dyka upp i form av hallucinationer hos Obi-Wan. Avsnittets sista minuter, där Kenobi och Vader möts igen för första gången sedan Kenobi gjorde barbecue av Vader på Mustafar, är oerhört engagerande, även fast Vader helt och fullt kör över Kenobi, som ju inte tränat på annat än att hacka kött och irritera Owen de senaste åtta åren. Tack vare Tala Durith (Indira Varma) och NED (en lastardroid) undkommer Kenobi med nöd och näppe, men Leia har inte samma tur, och blir tillfångatagen av Reva.

En grej jag verkligen uppskattar är att avsnittet (och serien i allmänhet) lägger tid och energi på att visa vad det kostar att vara hjälte. För Obi-Wan är tveklöst prequeltrilogins hjältefigur, men det tack han får är återkommande flashbacks, mardrömmar, ångest och både fysisk och spirituell svaghet. Vader å sin sida är starkare än någonsin, och har såväl stormtroopers, inkvisition och fraktchaufförer som back-up. Obi-Wan Kenobi påminner på rätt många sätt om Logan, faktiskt, utan att kännas som en kopia. Jag ser fram emot att se Obi-Wan klättra tillbaka upp ur den avgrund han befinner sig i under seriens kommande andra halva. 

Avsnittet är dock inte perfekt. Tyvärr börjar det leta sig in ett helt gäng små hål i manus som irriterar mig en smula:

1. De stormtroopers som Obi-Wan stöter på känner inte igen honom trots att de enligt egen utsago letar efter en förrymd jedi. Rimligtvis borde de ha fått bilder på honom, precis som prisjägarna i avsnitt två fick, men tydligen inte? Väldigt märkligt. 

2. Att Obi-Wan ger upp när han konfronteras med tre stormtroopers, trots att han just slog ut typ dubbelt så många, är helt oskadd, och beväpnad med blaster, ljussabel och kraften, är något udda. Visst, dramaturgiskt sett förstår jag att de gör det för att ge Tala Durith en cool entré, men rent logiskt så är det... well, ologiskt. 

3. Att Imperiet överhuvudtaget behöver leta efter Kenobi är märkligt. Borde inte Reva ha kunnat kolla upp fraktskeppet Obi-Wan flydde med och hitta dess exakta destination. Imperiet, som ändå är en fascistbyråkratisk diktatur, har ju rimligtvis register för fraktleveranser. 

4. Att Darth Vader i avsnittets slut låter sig hejdas av lite eld köper jag inte. Han hade ju kunnat använda kraften för att antingen lyfta Kenobi över lågorna (eller bara slänga in honom i dem) eller för att kväva flammorna. Istället ger han bara upp, och låter Tala fly med Kenobi. 

Det går ju säkert att med lite hjärngympa komma runt alla dessa luckor, men jag önskar att man tänkt lite till i manusarbetet och försökt fylla igen den här sortens hål. Det är trots allt tråkigt när en så välgjord och spännande serie som Obi-Wan Kenobi störs av att manuset inte riktigt har samma kvalitet som allt annat i produktionen. 

På tal om manuset så är Grand Inquisitor fortfarande ett frågetecken. I avsnittets början informerar Reva Vader om att han dött, och skyller det hela på Kenobi, vilket Vader verkar köpa. Vi som sett Star Wars: Rebels vet ju att Inquie inte alls är död, såvida Vader inte har ytterligare en blekmålad pau'an med aristokratmanér och ett allmänt hat mot Jediriddare på lager. Jag misstänker att serien kommer ha någon form av twist med Inquie, och att han kommer återvända i något av seriens sista avsnitt, och förmodligen fimpa Reva för att återetablera sin dominans och få behålla sitt jobb. 

En sista grej jag vill nämna är att det är himla kul att Obi-Wan fick namedroppa Quinlan Vos, jedimästaren som har för vana att infiltrera den undre världen och jaga brottslingar. Sedan Disney skapade en ny Star Wars-canon så har Quinlan inte fått så mycket plats, men kul att han inte är glömd, och att han bekräftas ha överlevt Order 66. Man undrar ju om han kommer få dyka upp i något av seriens framtida avsnitt (O'Shea Jackson Jr är ju castad i serien i en, än så länge okänd roll, just sayin...).