Vikings: Valhalla är som Game of Thrones på svamp

Spoilers för hela Vikings: Valhalla, och för hela Vikings!

 Nu har jag klippt alla åtta avsnitt av Vikings: Valhalla på Netflix, och jodå, den var bra. Inte i samma klass som Vikings 2-4, men bra. 

En av seriens främsta styrkor, och på sätt och vis svagheter är förhållandet till Michael Hirsts originalserie. Vikings var lång, emellanåt för lång. Den tog tid på sig i sitt berättande, ibland för mycket tid. Ubbe spenderade till exempel typ hela andra halvan av säsong 6 med att segla vilse och flyta omkring på havet, och hans brorsa ägnade första halvan av samma säsong på att vara hög och ledsen. Samtidigt lät det serien bygga upp både story och karaktärer, och även visa karaktärernas reflektion över sina liv och sin existens. Vikings: Valhalla saknar den filosofi och genomtänkta spiritualism som Vikings hade när den var som bäst, mycket på grund av att den berättar i samma hastighet som Lewis Hamilton kör bil. Den kan på sätt och vis kännas som Vikings svar på Game of Thrones två sista säsonger, där kontemplativt djup byts ut för adrenalinpackad action. Det fungerar dock bättre här än det gjorde i Westeros. 

Våra tre huvudkaraktärer är inte Ragnar, Rollo och Lagertha längre, utan istället Leif, Harald och Freydis. Den förstnämnde är en hunkig kapten som brottas med sin fars blodstänkta skugga. Den andre är en lika hunkig prins som är minst lika bra på att tala sig fram till lösningar som han är på att slå sig fram till dem. Den sista är en starkt asatroende sköldmö som utforskar den utdöende vikingareligionen medan de två hunkarna är i England och slaktar britter (britterna började, om nån undrar). Prins Harald är i mina ögon den starkaste av de tre karaktärerna: Leo Suter gör den bästa rolltolkningen, karaktären är den mest dynamiskt skrivna, och motsägelsefullheterna i honom (att han å ena sidan är en våldsam bärsärk men även en vältalig diplomat, en troende kristen men en blodtörstig viking, en ambitiös maktspelare men en hederlig vän) gör honom fascinerande. Syskonen Leif och Freydis är blekare och mer enkelspåriga, och lider också mer av seriens speedade berättande. Leffe blir mest ett snillrikt badass, och den mörka sida han ärvt av sin far, eller hans plötsliga intresse för kristendomen, är dåligt utvecklade, och trycks mest in lite random. Det är uppenbart att serieskaparna vill att Leffe ska vara nya Ragnar, men än så länge funkar det begränsat bra. Freydis, som gestaltas av svenska Frida Gustavsson är också hyfsat ensidig, och de potentiellt intressanta konflikter hon har, som krocken mellan hennes och Haralds tro, utvecklas inte av serien. Istället får hon det otacksamma jobbet att bära en av de fånigare och vagast förklarade storylines som Vikings gett sig på. Det rör sig om någon form av "chosen one"-narrativ med Freydis som "The Last Daughter of Uppsala", vilket, åtminstone för mig som svensk, inte låter särdeles coolt. 

Hela den storyn, som mer eller mindre är huvudlinjen i seriens andra halva, lider av man av någon obegriplig anledning tagit tillbaka ett av de svagaste elementen från Hirsts originalserie, nämligen den pseudo-fantasy-doftande tolkningen av asatron. Vikings spirituella sida är alltid som intressantast när den försöker beskriva vad olika religioner betyder för människor och samhällen. Ragnar och Athelstan relation, Ecberts bortprioriterande av Gud, Flokis fanatiska världsåskådning, och så vidare. De delar där man porträtterade asatron som magisk och sann var svagare, och otydligare. Tänk på Harbards inhopp eller Hvitserks väldigt omotiverade sexscen med gudinnan Idun. Ofta var det element som kändes skrivna till följd av att manusförfattarna bestämt sig för att pröva lite vikingainspirerad svamprökning, och inte som något som faktiskt tillförde något till serien. Freydis profetia och spirituella upptäcksfärd är tyvärr betydligt mer influerad av det sistnämnda än av det förstnämnda, och det tynger ner seriens andra halva. 

Annars så knatar serien på rätt bra. Skådespelet är för det mesta habilt (från vissa, främst Leo Suter, tillochmed väldigt bra), actionscenerna engagerar, och karaktärerna är välskrivna. Nej, man når aldrig upp till de närmast astronomiska höjder som originalet nådde med exempelvis Ragnar och Ecbert, men man skapar definitivt ett medryckande actiondrama. En säsong 2 är tydligen redan inspelad, vilket är kul att höra. För Vikings: Valhalla har definitivt potential att växa, särskilt om man spenderar tid på att återanvända rätt element från moderserien. 

Tråkig katt, välklädd anka och korkad krokodil i nya Pokémon

 Idag är det tydligen Pokémon-dagen. Kanske inte ett lika välkänt koncept som Star Wars-dagen, eller kanelbullens dag, men visst, kan det tjänas pengar på så ska det ha en högtid. För att fira att folk slängt färgglada bollar på ännu mer färgglada monster i diverse idylliska landskap i mer än tjugofem år så har Nintendo avslöjat att nästa Pokémon-generation (den nionde), kommer att lanseras i slutet av året, i form av spelen Pokémon Scarlet och Pokémon Violet. På det viset återvänder vi till seriens rötter, genom att återigen namnge spelen efter färger, istället för stenar, bokstäver eller vapen. 

Spelen tillkännagavs via en trailer som följde en nattvakt och hans ficklampa, och sedan visade bilder av typiska Pokémon-landskap och samma gamla monster som man fångat en biljon gånger tidigare (helt ärligt, kan vi inte göra ett enda spel utan Psyduck?), innan man slutligen visade upp de nya starter-Pokémonsen. Det rör sig om Sprigatito (en generisk katt, grästyp), Quaxly (en anka med hatt, vattentyp) och Fuecoco (dumglad och derpig krokodil, eldtyp). Krokodilen är helt uppenbart den bästa, och definitivt mitt val för spelet. Katten känns som samma grej som vi sett tiotusen gånger i tidigare spel. Jag fattar inte GameFreaks grej med att bara måla om en katt och slänga in den som en ny Pokémon. Oinspirerande och tråkigt. Hattankan är bara konstig. Förhoppningsvis är dess utvecklingar exakt samma anka, men med en större hatt varje gång. Det hade varit skitkul. 

I övrigt så vet vi inte mycket om spelet, bortsett från att det ska vara open-world. Exakt hur det implementeras, eller hur stor världen kommer vara, är något vi saknar information om, men öppet blir det iallafall på något vis. Det blir spännande att se hur det här utvecklar sig. 

Rätt låtar gick vidare (för en gångs skull)

 Lite ironiskt är det ju onekligen, att jag fick fler rätt i den deltävling jag tyckte verkade svårast att tippa än i någon av de andra. Klara Hammarström gick direkt till final som tippat, med vad jag anser är årets bästa låt. "Run to the Hills" är suverän på alla vis, och jag gillar fantasy-touchen i Klaras framträdande. Den andra finalisten var något överraskande MEDINA, men inte mig emot. "In i dimman" var en oväntat stark låt. Som om någon tagit Samir och Viktor och gjort det genuint bra. Blandningen mellan marschmusik, partytutor och någon form av rysk-folkkänsla var verkligen inte fel. 

I Andra Chansen fick jag också ett rätt och ett fel. Jag hade tippat dit Anna Bergendahl, och så blev det också. Även hon hade en fantastisk låt, och om hon inte kvalar vidare till finalen nästa vecka så är det något allvarligt fel på den svenska folkviljan. Lillasyster landade också i Andra Chansen, vilket bröt mot min tippning, men även där var låten stark.

Bland de tre utslagna fick jag två av tre rätt. Tenori och Malin Christin rök (orättvist, särskilt i Malins fall, hon hade förhoppningsvis gått vidare i något av årets andra startfält). Den tredje utslagne var Angelino, vilket överraskade. Trodde att Sverige skulle tända på den låten, men så var det inte. 

Jag är hursomhelst nöjd med resultatet, även om jag står fast vid att årets startordning borde justerats mer, så att spridningen mellan finallåtarna blir jämnare. I övrigt var showen helt okej. Öppningsnumret var förvisso en katastrof av sällan skådat slag, men sedan tog det sig, och de andra mellanakterna var rätt roliga. Nästa lördag blir det säsongens näst sista avsnitt, och då får Theoz, Danne Stråhed, Tone Sekelius, Anna Bergendahl, Lisa Miskovsky, Alvaro Estrella, Cazzi Opeia och Lillasyster göra upp om de sista finalbiljetterna. Spännande!

En fräsch start för vikingar och engelsmän

 

Spoilers för de två första avsnitten av Vikings: Valhalla!

Jag har nu sett de två första avsnitten av Vikings: Valhalla, Netflix spinoff på succéserien Vikings av Michael Hirst som avslutades förra året. Valhalla utspelar sig cirka hundra år efter originalserien, och även de karaktärer som överlevde originalserien är således sedan länge döda och begravda, men inte bortglömda. Tvärtom verkar showrunnern Jeb Stuart ha spelat namedropping-bingo under manusförfattandet, och slängt in referenser till bland andra Björn, Lagertha och självfallet även Ragnar själv. Det fungerar dock bra, och tynger aldrig ner berättandet, vilket överlag är en styrka i Vikings: Valhallas första avsnitt: de hittar en bra balans mellan att vara en egen grej och hylla moderserien. 

Storyn följer primärt tre karaktärer. Dels syskonparet Freydis och Leif, spelade av Frida Gustavsson och Sam Corlett, och dels prins Harald Sigurdsson (Leo Suter). Syskonen asatroende från det isolerade Grönland, som anländer i Kattegatt (den fiktiva vikingastaden då alltså, inte sundet mellan Sverige och Danmark) med blodig hämnd på en kristen viking i sinnet. I Kattegatt stöter de på Harald, som är ett lurigt charmtroll, vilket han förmodligen ärvt från sin farfars far Harald Hårfager, i originalserien spelad av Peter Franzén. Nye Harald verkar dock vara en allmänt sundare man än sin moraliskt misslyckade förfader, och han blir förtjust i det grönländska syskonparet, och vill gärna få med sig Leif på hämndturné i England. Kung Aethelred (Bosco Hogan) har nämligen haft den dåliga smaken att förrätta folkmord på de skandinaver som bosatt sig där, och det kan varken Harald eller vikingabossen Canute (Bradley Freegard) tolerera. 

På många vis liknar Valhalla såhär långt original-Vikings. Det är fortfarande hyfsat styltiga fejk-skandinaviska dialekter, blandat med genuin skandinavisk dialekt från de nordiska skådespelarna. Det är fortfarande ett fokus på konflikten mellan våldsamma men hedersamma vikingar och ränksmidande engelsmän. Religion spelar fortfarande en roll, fast numera är många av vikingarna kristna, vilket skapar en intressant dynamik bland nordmännen som ger serien djup och en ny idé att leka med, som samtidigt ändå är i originalets andliga anda. Skådespelarna är också bra, och de tre huvudrollsinnehavarna imponerar. Något mindre säker är jag på Bradley Freegard som Canute. Han känns rätt campy, och hans dialekt låter nästan mer slavisk än låtsas-skandinavisk. Men Vikings har alltid haft lite av en B-aura, och på det viset bidrar han till seriens charm. 

Storyn är än sålänge också intressant. Man bygger ganska tydligt upp en intern splittring bland de olika vikingarna som anslutit till Canutes hämndfärd, och hur Harald och Leif ska navigera där blir spännande att se. Freydis sideplot, som verkar leda till Uppsala, är inte riktigt lika intressant, åtminstone inte ännu, men förhoppningsvis leder det till mer utveckling för den religiösa tematiken, och mindre sex och svampar, vilket det vankades mycket av senast serien var i Uppsala. 

Mitt främsta klagomål på serien såhär långt är att den ibland går lite väl fort fram. Den inledande massakern på St. Brice Day går så fort förbi att den inte blir mer än en plot-device för att få Harald och Canute att segla mot England med yxorna i högsta hugg. Hade man spenderat mer tid på den hade det kunnat fungera som en känslomässig koppling till karaktärerna för tittarna, och inte bara som startskott för storyn. Ett annat exempel är relationen mellan Harald och Freydis. Visst, jag köper att Harald är en fett charmig snubbe, men exakt hur det kommer sig att Freydis glatt hoppar i säng med första bästa tjomme som knatar fram till hennes båt och lovar varma bad är något oklart, särskilt när hon annars verkar väldigt målmedveten i sin hämndjakt. Varför Harald är så oerhört förälskad i Freydis, en kvinna han knappt interagerat med, är också en smula oklart. 

Men bortsett från de skavankerna är jag väldigt nöjd med Valhalla såhär långt. Det är välgjort, välspelat och överlag välskrivet, med en bra balans mellan gammalt och nytt. Ser fram emot att kolla på resterande sex avsnitt, och håller tummarna för grönt ljus för säsong 2. 

Varför har SVT lagt alla årets starkaste bidrag i samma deltävling?

 

Hittills har jag inte varit allt för imponerad av årets Melodifestivalbidrag. De flesta låtarna är visserligen helt okej, många är bra, men det har varit väldigt få, egentligen ingen, bortsett från möjligen Anders Bagge och kanske Alvaro Estrella, som jag känt mig direkt superimponerad av. Därför är det både superkul och rätt segt att tjuvlyssna och smygtitta på årets sista sju bidrag. Superkul för att här är de äntligen: samtliga låter bra, och åtminstone fyra är jag sådär superimponerad av. Men samtidigt är det segt, för det känns som att varenda låt i en rättvis värld förtjänar att gå vidare, och förmodligen hade gjort det, om SVT inte dunkat samman allesammans i samma deltävling. Hur Karin Gunnarsson och resten av SVT tänkt här är en gåta. Men, men, shit happens, och det viktigaste är ju ändå att vi äntligen får en drös riktigt bra låtar. Så låt oss börja tippa!

På grund av det jag skrev ovan, om att alla är värda minst semifinal, så är den här veckan extra svårtippad. Fullt möjligt att jag får alla fel den här gången. Men till final så gissar jag först och främst på Angelino. Det känns som en perfekt modern midtempopopballad som svenskar brukar älska i sammanhanget Melodifestivalen (men inte annars, det är rätt underligt). För mig personligen är det här en av deltävlingens svagare låtar, baserat på vad jag hört, men det är typiskt Sverige att rösta den till final, så dit lär den gå, tillsammans med Klara Hammarström. Hon har positionerats som veckans huvudnummer, och låten lever upp till det. Det är snygg, välskriven EDM-pop, och i mina öron en av årets bästa låtar.

Sen är det då semin. Här satsar jag först och främst på Anna Bergendahl. Hon kan mycket väl gå direkt till final, men jag satsar på en omväg via semin. Hennes låt, Higher Power, tycker jag låter som den starkaste hon någonsin tävlat med, och det säger inte lite. Men just för att jag är så imponerad av den så lär resten av Sverige inte vara det. Vi tycker olika rätt ofta, jag och resten av befolkningen. Min andra semitippning blir MEDINA. Det är jättesvårt, för alla i den här deltävlingen känns som potentiella kandidater. Men jag tror ändå att MEDINA kommer ha en tydlig edge i att de ställer upp med en regelrätt partylåt i Samir & Viktor stuk, som dessutom är genuint svinbra. Ingen annan i det här startfältet fyller just den nischen (nischen pratylåt då alltså, inte nischen genuint svinbra, den fylls av typ hela startfältet). 

Då återstår de tre sistaplaceringarna, och vem som än hamnar här förtjänar det verkligen inte. Men jag tippar dit Lillasyster. De hade garanterat gått vidare i vilken annan deltävling som helst i år, och deras låt är super, så jag hoppas verkligen att de kan klämma sig vidare här också. Tenori känns som deltävlingens osäkraste kort. De är nya, och det var ett tag sedan vi körde operaschlager i Mello. Det här kan flyga eller falla, och på grund av resten av startfältets styrka tippar jag på falla. Men även detta är ett starkt bidrag. Sedan har vi då Malin Christin. Hennes lite lugnare låt på svenska om ett uppbrutet förhållande skulle mycket väl kunna göra en Clara Klingenström och beröra många, och då gå vidare. Det är svårt att säga baserat endast på cirkus en minut av låten. Men risken finns att hon drunknar bland alla andra pampiga dunderbidrag, även om hon definitivt förtjänar bättre. 

Dåså, Angelino och Hammarström till final, MEDINA och Bergendahl till final via semin (tvivlar starkt på att semifinalisterna från den här deltävlingen kommer åka ut i semin), och resten åker ut tack vare SVTs obegripliga startordning. Det var allt om Mello för ikväll, imorgon återkommer jag för utvärdering. 

Justja, Ryssland har blivit portade från Eurovision också. Trist för det ryska folket, men rätt beslut av EBU. 

Ryssland ska självfallet inte delta i Eurovision 2022

 

Ukraina har bett EBU att sparka ut Ryssland från både Eurovision och EBU som organisation, och jag kan inte annat än att hålla med. Att ta emot en rysk delegation i Turin i maj skulle vara helt galet sett till vad Ryssland just nu håller på med. Och att utesluta dem ur EBU hade varit en bra signal. Putin skiter självklart i både EBU och schlagertävlingar, men Europa måste agera på alla sätt som överhuvudtaget är möjliga. 

Succession tar tv-draman till nya höjder

Spoilers för alla tre säsonger av Succession!

Jag har kollat av och till på Succession rätt länge, och idag såg jag äntligen det sista avsnittet i säsong 3, och väntar därmed naturligtvis ivrigt på säsong 4, som inte kan komma fort nog. Succession är nämligen TV-världens absolut bästa drama/komedi/tragedi. Allt från manus till skådespeleri är S-tier, och kvaliteten når emellanåt helt sanslöst höga nivåer. Basidén är i grunden rätt simpel. Ett gammalt svin till affärsman har fyra vuxna barn, samtliga med sin egen nyans av moraliskt förfall, som alla kämpar om kontroll över faderns megaföretag. Samtliga huvudkaraktärer är fruktansvärda människor, svordomarna haglar, och förolämpningarna är så vassa att Edmund Blackadder ryggat tillbaka. Trots att Succession i grunden bara är en bunt kostymklädda skitstövlar som pratar finanser i skyskrapor eller på lyxiga semesterorter så kan det periodvis vara vansinnigt spännande, tack vare fantastiskt arbete med karaktärerna. 

De fyra barnen är alla fascinerande att följa på sina egna vis. Kendall (Jeremy Strong), som väl får sägas är det närmsta serien har till protagonist, brottas med drogberoende, ett pajigt äktenskap, och en evig jakt efter inflytande och makt. Huruvida han drivs av enkom själviska motiv eller faktiskt har altruistiska ambitioner är upp till tolkning. Lillebrorsan Roman (Kieran Culkin) känns som om Ramsay Bolton och Tony Stark haft ett barn ihop. Han är elak, rappkäftad och emellanåt charmerande, men bär också spår av barndomstrauman, och är ordentligt rädd för sin far, vars respekt han ändå söker. Systern Shiv (Sarah Snook) är egocentrisk och bossig, men också den som haft integritet nog att söka sig en riktig karriär utanför pappans företag. Det hejdar henne dock inte från att lockas av de möjligheter som uppstår när det ska börja väljas efterträdare till pappsen. Slutligen har vi Connor (Alan Ruck), den äldsta brodern, som når Donald Trump-nivåer i världsfrånvändhet, och ofta väljer att ställa sig utanför företagsangelägenheterna. Över alla barnen kastas skuggan av pappa Logan (Brian Cox), som är lika skräckinjagande som han är hänsynslös. Samtliga skådespelare gör ett fantastiskt jobb med redan fantastiskt material, och resultatet är enastående. Även andra karaktärer, som den fege och velande kusinen Greg "the Egg" Hirsch (Nicholas Braun), Shivs rövslickande make Tom Wambsgans (Matthew McFadyen), den erfarna företagsrådgivaren Gerri (J. Smith-Cameron), Kendalls slemmige finanspolare Stewy (Arian Moayed) och Connors flickvän Willa (Justine Lupe), en före detta eskort med författarambitioner är centrala och färgstarka kort i ensemblen.

Storyn tar samtliga karaktärer på en absurd och satirisk åktur genom den globala medie- och finansvärlden, och serien kommenterar alltifrån politik och sociala skillnader till materialism och skadade sociala relationer. En scen i den tredje säsongen när Kendall desperat kravlar runt i ett hav av dyra födelsedagspresenter han fått från människor han egentligen knappt känner för att hitta ett litet paket hans barn gjort åt honom är hjärtskärande och säger mycket om både hans karaktär och de val han och många människor i verkligheten gjort. Absurda ögonblick som Connors kampanj för att bli USAs nästa president och avskaffa all skatt eller Gregs försök att stämma Greenpeace för att få tag i sin morfars pengar fungerar som en kontrast till Kendalls sorgligare och brutalare scener, utan att för den sakens skull vara dumma eller oviktiga. Och i centrum av allt är fyra skadade barns relation, kärlek och fruktan med och för sin dominerande far.

Succession är ett mästerverk, helt enkelt. 

Nolans Oppenheimer kommer bli episk

 

Jag är inget fanatiskt Nolan-fan. Många är ju helt galna i karln och hans emellanåt alldeles för invecklade filmer. Han har gjort fantastisk film, absolut. The Prestige är guld från början till slut. Dunkirk är fenomenal. Men han har också gjort väldigt överskattade filmer (jag tittar på dig, Interstellar). Nolans nästa projekt ser dock riktigt spännande ut. Han ska utforska Oppenheimer, mannen bakom atombomben, och en oerhört tragisk historisk figur. Cillian Murphy spelar Oppy, och bilden ovan är officiell från filmen, som nyss började sin inspelning. Den helt absurda rollistan innehåller även Robert Downey Jr, Matt Damon, Florence Pugh, Emily Blunt, Alden Ehrenreich, Rami Malek och Kenneth Branagh. Det här kan bli galet bra. 

Nu spolar vi alliansfriheten

 

Ryssland har nu bestämt sig för att gå in i Ukraina, med förevändningen att man vill erkänna de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Med tanke på den mängd soldater man samlat upp vid gränsen, och poänglösheten i att strida om endast Donetsk och Luhansk (vilket man ish redan gjorde) så är det högst rimligt att anta att Vladimir Putin inte stannar där, utan fortsätter längre in i Ukraina. Väst kommer införa sanktioner, men det lär inte stoppa honom. 

I det här läget, då Putin dessutom kräver att NATO ska minska sitt inflytande i Europa och inte ta emot fler medlemsländer, så är det hög tid att Sverige går med i NATO. Det är USA eller Ryssland, och vår alliansfrihet kan sluta med att vi, vare sig vi vill eller inte, blir en del av Rysslands intressesfär förr eller senare. Och då tror jag ändå att de flesta svenskar (liksom jag) föredrar USA. Vi har redan goda relationer med dem, är redan en del av deras hegemoni, har samma liberala grundstat och samma västerländska kultur. Ingenting av det vi i Sverige håller högt när vi pratar om våra värderingar är saker som Putin står bakom. 

Man kan prata fram och tillbaka om att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl, men förr eller senare måste man ta ställning, och välja sida. Och jag är övertygad om att de allra flesta svenskar hellre väljer USA och västvärlden vi redan är en del av, framför den diktatur som Putin leder i Ryssland. Vi bör gå med i NATO. 

Tina Goldstein and Where to Find Her

 

Nya karaktärsposters för Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore har släppts, som förberedelse för trailern som dyker upp på torsdag. Filmen släpps i april, och med tanke på det så är det överraskande att marknadsföringskampanjen såhär långt varit närmast nonexistent. Fantastic Beasts är ingen billig filmserie att producera, och Wizarding World är inte en franchise Warner Bros borde vilja slarva bort. Frågan är om marknadsföringsavdelningen är samma som Solo hade, eller om man bara inte tror på filmserien längre, efter allt kaos med JK Rowling, Johnny Depp, och den förra filmens minst sagt ljumna mottagande. 

Hur Secrets of Dumbledore tas emot av fans, kritiker och allmänna biobesökare återstår att se, men en fråga som på förhand är intressant är vad som hänt med Tina Goldstein. Tina, som spelas av Katherine Waterston har hittills varit den kvinnliga huvudrollen i serien, och har tillika ett romantiskt förhållande till seriens andra huvudroll, Newt Scamander (Eddie Redmayne). Trots det så syns Tina inte på en enda av de nya posterserna, och syntes inte heller till i den första trailern som kom förra året. Warner Bros har mig veteligen inte sagt något om att Waterston lämnat franchisen, och Waterston har inte sagt något hon heller. Så, var är Tina? Är det ytterligare behind-the-scenes-trubbel, eller finns det en storymässig orsak bakom hennes plötsliga försvinnande? 

För övrigt så ger posterserna oss en ordentlig titt på Mads Mikkelsen som Grindelwald, och Richard Coyle som Aberforth. Nifflaren från de tidigare filmerna har också fått en egen poster, och ett namn. Tydligen heter den Teddy. Och helt ärligt så är ju han seriens bästa karaktär. 

Melodifestivalens största miss

 Helgens deltävling i Melodifestivalen innehöll en del referenser till Melodifestivalen 2016, där Oscar Zia kom tvåa med den grymma låten "Human" (han borde ha vunnit finalen med den, men men), och Frans segrade. Både "Human" och Frans gjorde gästspel under lördagens deltävling, och det var trevligt och kul. Det främsta minnet från Melodifestivalen 2016 för min del är dock ISA och hennes fenomenala låt "I Will Wait". Den står sig än idag som min favoritlåt från Mello alla kategorier. Den är mörk, pampig, bombastisk och Isa sjunger den perfekt. Numret är även det mörk och pampigt, med ett snyggt skuggspel och återigen en superbra insats från Isa själv. 

Melodifestivalens bästa låt ledde dock (inte helt oväntat) till Melodifestivalens största miss. Svenska folket röstade som svenska folket brukar, och skickade först Isa till Andra Chansen, där hon av obegriplig anledning slogs ut i duell mot Saraha med "Kizunguzungo". Ingen dålig låt, och inget ont om Saraha, men Isa förtjänade att vinna hela festivalen. Exakt hur svenska folket tänkte 2016 lär nog ingen någonsin begripa, men orättvist och trist var det. 

De hade gärna fått ha med Mysterio i No Way Home...

 Screen Rant rapporterade nyligen att manusförfattarna Chris McKenna och Eric Sommers, som skrev Spider-Man: No Way Home pratade lite om Spideys senaste äventyr på ett IGN-event. Där nämnde de bland annat min favoritskurk ur Spideys galleri av supermäktiga taskmörtar: Mysterio/Quentin Beck (Jake Gyllenhaal). Det ryktades ju länge om att Mysterio skulle återvända i No Way Home, vilket aldrig blev av (och nej, jag räknar varken det återanvända klippet från Far From Homes sista scen eller Mysterio-skuggan på himlen under slutstriden). Tydligen så var skälet att man inte ville tränga in alldeles för många karaktärer i filmen, vilket iochförsig är förståeligt. Tre Spider-Men, fem skurkar, MJ, Ned, May, Happy och Doctor Strange slåss redan om screen-time, och den lurige fiskskålsmannen hade kanske fått bägaren att svämma över. Men jag hade nog ändå hellre sett Mysterio framför typ Lizard, Electro eller tillochmed Sandman, som inte tillförde mycket till filmens story ändå. Dels för att Mysterio är awesome (tänk att få se Quentin Beck gnabbas med Strange...), dels för att Jake Gyllenhaal är awesome, och dels för att det ändå varit kul om man fick se åtminstone en skurk från varje Spidey-era.

Förhoppningsvis så kan Mysterio och Jake Gyllenhaal återvända till MCU i framtiden, på ett eller annat sätt.

Bagge and the Universe

 

Titta där, det gick ju för Anders Bagge! Vilket väl iochförsig inte överraskade någon, han var överlägset bäst av samtliga tävlande i kvällens deltävling. Jag hade inte förvånats om han gick och vann hela tävlingen, och det skulle verkligen inte vara mig emot. Skicka Bagge till Italien! Mer än gärna. 

Kvällens skräll blev för övrigt inte Lancelot (föga skrällaktigt så blev min tippning ganska fel även den här gången). Istället var det Faith Kakembo, vilket, återigen, inte är mig emot. "Freedom" känns som en låt som inte alls funkade som kortklipp i SVTs preview-format, utan verkligen behövde sina tre minuter. Värdig finalplats, särskilt eftersom hon förtjänade ett bättre resultat förra gången hon var med. 

Till semin gick Cazzi Opeia och, något oväntat, Lisa Miskovsky. Känns som att hennes låt slog stort i äldre åldersgrupper. Lite tråkig kan jag tycka, hade hellre sett att platsen gick till Linda Bengtzing, som ändå var värd en semifinal. Cazzi Opeias semiplats var ganska enkel att förutsäga, och jag tror hennes låt är en sådan som nog kan gå ganska bra där. Hade inte alls förvånats om hon studsade vidare till final därifrån. 

Nästa vecka är det den sista deltävlingsveckan, och även den mest spännande. Anna Bergendahl, Klara Hammarström och Lillasyster återvänder, Medina återförenas, och nykomlingen Angelino har, enligt rykten från Aftonbladet, en väldigt stark låt. Pepp på det!

Peacemaker är ett klockrent mästerverk

Spoilers för alla avsnitt av Peacemaker (säsong 1)! 

Peacemaker är på pappret en TV-serie som inte har någon rätt att vara så bra som den är. Huvudrollen spelas av en före detta wrestlare, manusförfattaren har aldrig gjort en TV-serie, seriens skurkar är datoranimerade insekter, och huvudkaraktären är avskydd av seriens målgrupp. Ändå är det här en av de bästa, mest välgjorda TV-serierna jag sett i mitt liv. 

Peacemaker följer Peacemaker, eller Christopher Smith som han egentligen heter (spelad av John Cena, ovan nämnde wrestlare), och är en spinoff på förra årets bästa film (såvida du inte frågar Oscarsakademin...), The Suicide Squad. Både filmen och serien är skapade av James Gunn, känd från Guardians of the Galaxy, som för första gången skriver en TV-serie. Handlingen utspelar sig efter The Suicide Squad, och Peacemaker (karaktären, inte serien) tvingas ansluta sig till ett nytt team, lika skumt och skattefinansierat som Task Force X, under ledning av Clemson Murn (Chukwudi Iwuji), för att hjälpa dem hindra en grupp utomjordiska fjärilsaliens från att ta över världen. Samtidigt måste han hantera sin relation till sin far Auggie (Robert Patrick), en man som får David Duke att se tam ut i jämförelse, och en grupp överdrivet nitiska poliser ledda av detektiv Sophie Song (Annie Chang). 

Varför fungerar då Peacemaker, trots att den verkar ha rätt många odds emot sig? Jo, för det första så är James Gunn ett geni. En av de absolut bästa berättarna Hollywood har, no contest. Ingen skriver comic book-adaptioner som James Gunn, och han förstår exakt hur en TV-serie ska skapas. Långsamt, avsnitt för avsnitt, låter han oss veta lite, lite mer om fjärilarna, om Peacemaker, om de andra karaktärerna, som alla har sina egna mysterier, men lämnar samtidigt fler frågor än svar. Han ger berättelsen en naturlig progression, och en röd tråd, trots att han ändå jonglerar ett par olika storylines, och ett hyfsat stort karaktärsgalleri. 

Ett annat skäl är att Peacemaker, precis som Guardians of the Galaxy och The Suicide Squad, handlar om människans godhet. Under allt splattervåld och alla sexskämt (och det finns mer än nog av bägge delar) så handlar Peacemaker om människor som försöker växa bortom sig själva för att åstadkomma något gott. Peacemaker må likna andra R-rated superhjälteserier på ytan (hallå, The Boys!) men saknar helt den mörka cynism som finns där. Inte heller känns det som att Peacemaker är grov bara för att vara edgy. James Gunn vill inte visa världen exakt hur mycket han kan komma undan med, utan bara ge alla tittare åtta gränslöst underhållande avsnitt där de flesta skämt, oavsett hur dumma de verkar, har en tanke bakom sig. 

Skådespelarmässigt är serien också grym. John Cena visar skådespelarsidor jag aldrig gissat att han hade, och etablerar att han definitivt är mycket mer än en wrestlare som bestämt sig för att teater också är kul. Chukwudi Iwuji, som spelar Murn, är ett namn jag aldrig hört förr, men oj vad bra han är, trots hyfsat begränsad speltid jämfört med en del andra karaktärer. Freddie Stroma är ett tredje namn som imponerar. Han spelar Peacemakers galna sidekick/fanboy som förmodligen borde sitta inlåst för allas säkerhet, men istället hjälper gruppen eliminera fjärilarna. Vigilante är ytterligare en av James Gunns härligt James Gunn-iga karaktärer: en pojkaktigt gullig massmördare med en moralkompass som lämnar mycket att önska, men trots allt ändå med hjärtat på (hyfsat) rätt ställe. Stroma är klockren i rollen. Även Annie Chang, ytterligare ett helt okänt namn, sticker ut, och gör en grym roll först som den hederliga och sarkastiska Sophie Song, och sedan som den desperata och beslutsamma fjärilsledaren Goff. 

Sedan är Peacemaker även en väldigt politisk serie, men även det hanterar den ganska bra. Alla som följer James Gunn på sociala medier vet att han är en Demokrat (som i det Demokratiska partiet i USA), och det skiner definitivt igenom. Ofta fungerar det, men emellanåt blir manuset lite för predikande, och det finns ett par scener där karaktärerna känns som att de skäller ut olydiga republikaner, vilket kanske inte är optimalt. Men Gunn ska ha en eloge för att han överhuvudtaget väljer att fokusera på och humanisera en karaktär som Peacemaker, som lätt bara hade kunnat stanna vid att vara en satirisk version av amerikansk pang-pang-höger. Peacemakers karaktärsutveckling är också relativt fri från politik. Serien fokuserar på att han växer i sitt sätt att se på andra människor (och på sig själv), och inte på att han ska rösta på Joe Biden istället för på Donald Trump (det specifieras aldrig vad han, eller någon annan, röstar på). 

Det finns mycket mer att säga om Peacemaker, och det är garanterat en serie jag kommer komma tillbaka till, både i tankarna, i konversationer och förmodligen även på bloggen. Den är djup, välskriven, rolig, snygg, välspelad, spännande... ja, ni fattar. Ett klockrent mästerverk, helt enkelt. Säsong 2 kan inte komma fort nog. 

Underskattad Skådis: Naomi Scott

 Naomi Scott har dykt upp i en hel del hyfsat stora projekt, men det känns ändå inte som att hon slagit igenom så brett som hon förtjänar, Hennes mest kända insats är som Jasmine i Disneys förvånansvärt omtyckta live-action-remake på Aladdin, där hon (efter Will Smith) var filmens bästa del. Scott visade prov på såväl komisk timing och charm som allvarligare känsloförmedling och även sångförmåga, och skulle definitivt kunna bli ett stort namn i framtiden. Förhoppningsvis får hon fler chanser att skina snart. 

Melodifestivalens debutantvecka?

 

Melodifestivalen 2022 är redan inne på sin tredje vecka, och därmed den näst sista deltävlingen. Än så länge upplever jag att låtarna är svagare än vanligt. Jag gillar många av dem, men hittils har det inte varit en enda "wow"-låt. Men det kanske kommer. Anders Bagges låt den här veckan verkar stark, och nästa vecka har vi Anna Bergendahl, Lillasyster och Klara Hammarström. Hoppet lever. 

Men, tillbaka till morgondagens tävling! Jag har, som vanligt, lyssnat och tittat på det SVT släppt från helgens låtar, och tänker försöka mig på att tippa. Deltävling 3 känns lättare att tippa än 1 eller 2, så förhoppningsvis får jag fler rätt. Mina gissningar:

Direkt till final går Anders Bagge. Som sagt tycker jag att hans låt verkar vara ganska överlägset starkast den här deltävlingen, och kanske rentav det bästa vi hört hittills i årets Mello. Bagge är en stark sångare, och hans låt "Bigger Than The Universe" låter honom visa upp det, och känns dessutom storslagen och maffig. Utöver det så har Bagge även en etablerad fanbase, och låten kan nog ha en ganska bred appeal, vilket är en stor fördel då SVTs system bygger på att knipa så många åldersgrupper som möjligt. 

Vem får då hänga på Anders Bagge direkt till Friends? Tidigare hade jag tippat på Cazzi Opeia, som har stora framgångar som låtskrivare bakom sig, och därmed kändes som en given finalist. Men hennes låt känns inte stark nog, och ger lite vibbar av Margarets "Tempo" från 2019, som skrällde sig ner till en femteplats och därmed föll ur tävlingen direkt. Riktigt så illa går det nog inte för Cazzi Opeia, särskilt inte i veckans startfält. Jag gissar på en semifinalplats för henne. Istället gissar jag att Lancelot går till final. Hans låt känns väldigt mycket Håkan Hellström, vilket aldrig är fel om man vill bli populär i Sverige. Det är kanske inte riktigt min typ av musik, men många älskar det. Texten verkar dessutom välskriven, och Lancelot har utseendet med sig också. Tror det här kommer bli veckans "skräll". 

Då har vi tippat båda finalisterna (Bagge och Lancelot) samt ena semifinalisten (Cazzi Opeia). Alla tre är debutanter i Mello. Men den andra semifinalisten (enligt min tippning) är allt annat än en debutant. Jag gissar att Linda Bengtzing går vidare till semin. Hon har en ganska stark låt som både är bred nog för att fånga ganska många röster, och även är det mest schlagerdoftande bidraget den här veckan. 

Sedan har vi då de tre sistaplaceringarna. Jag tror att Lisa Miskovsky kommer landa på en av dem. Hennes låt känns rätt seg, och är direkt efter Lancelot, som också har en seg (men bättre) låt. Hon skulle kunna dra till sig lite röster från äldre åldersgrupper, eller tunnelbanefantaster, men jag tror inte det kommer räcka. Tribe Friday känns väldigt nischade. Den grupp som gillar punk-pop eller vad det de gör nu ska kallas kommer säkert bli glada, men jag tror inte att den är överdrivet stor. Och sedan har vi Faith Kakembo, som förtjänar att gå vidare men har en låt som jag inte tror räcker. Nu sade jag iochförsig samma sak om John Lundvik förra veckan, och tji vad fel jag hade. Men ballader är svåra att ta sig vidare med, och jag tror att Faith kommer konkurreras ut av Lancelot när det gäller det finstämda och Bagge när det gäller det pampiga. 

Det är alltså min tippning! Anders Bagge och Lancelot till final, Cazzi Opeia och Linda Bengtzing till semin, Lisa Miskovsky, Tribe Friday och Faith Kakembo utslagna. Imorgonkväll får vi se exakt hur fel jag har...

Tio skäl till att inte privatisera månen

 

Tydligen vill några nötter privatisera månen. Här är tio skäl till varför det är en pantad idé som de borde låta bli:

1. Det skulle inte bli en öppen marknad. Att köpa öar på Jorden är Krösus Sork-dyrt. Det går, men det kostar snormycket pengar. Och om det är dyrt att köpa mark här så lär det knappast vara billigare på månen. Det kommer typ bara vara typ Jeff Bezos och Elon Musk som har råd, och då är det inte längre en öppen marknad.

2. Fel personer skulle äga månen. Dvs Jeff Bezos och Elon Musk. Jag skulle inte lita på någon av dem att förvalta ett utedass på ett osjälviskt och ansvarsfullt vis. Och månen är oerhört mycket viktigare än ett utedass. 

3. Månen är en dålig investering. Vetenskap visar att den långsamt flyter iväg från Jorden och lär krocka med typ Jupiter eller nåt om X antal miljarder år. Så den har med andra ord ett bäst-före-datum. 

4. Alla borde ha kontroll över månen. Jag är inte socialist, men jag tycker nog ändå att månen, i den mån den tillhör mänskligheten överhuvudtaget, tillhör oss alla. Om vi överhuvudtaget måste göra något med den så borde typ FN eller någon annan allmänrepresenterande organisation sköta det. 

5. Om biljonärer vill köpa mark så finns det annat de kan få till billigare pris. Skövde, till exempel. Det kan vi gärna sälja till Jeff Bezos. 

6. Exakt vem ska basa över försäljningen av månen? För att handel ska fungera måste det finnas regler, och en säljare. Senast jag kollade har vi inte utsett en officiell ägare av månen. Därmed måste vi först ge månen till någon, och sen hoppas att den aktören väljer att sälja. 

7. Privatisering är svårt att kontrollera. Hur ska vi som folk se till att månens privata ägare inte gör något dumt med månen? 

8. Har vi hanterat vår egen planet bra? Nä. Är det då rimligt att vi ger öppnar upp för fri lek och allmänna shenanigans på månen? Nä. 

9. Hur genererar månen vinst? Om typ Bezos pungar ut några biljarders biljoner för att köpa halva månen så lär han vilja tjäna pengar på den. Vissa kanske vill se hur han skulle göra det, men jag vill helst inte att ens behöva tänka på det. 

10. Det är månen. 

Vem är huvudrollen i James Gunns nästa DC-serie?

 

Screen Rant har publicerat en artikel om ett citat från en Deadline-intervju med James Gunn i vilket han pratar lite om nästa spinoff-serie på Suicide Squad. Att det blir minst en till (utöver Peacemakers andra säsong) vet vi sen gammalt, och min röst faller på att ge Captain Boomerang det projektet, men så verkar inte vara fallet. Gunn vill inte säga vem serien kommer handla om, men avslöjar att det nog inte kommer bli lika mycket av en komedi som Peacemaker. Det begränsar möjligheterna en del. 

En av de mest populära gissningarna är att serien ska följa T.D.K (Nathan Fillion). Han och Gunn är nära vänner, karaktären har en urkorkad superkraft som Gunn inte använt fullt ut, och han överlevde The Suicide Squad. Men T.D.K är en absurd karaktär, och jag kan inte tänka mig hur en James Gunn-serie om honom inte skulle vara en komedi. Samma sak gäller Captain Boomerang, och även en del av de andra mindre rollfigurerna: Weasel, Blackguard och Javelin. De är alltså uteslutna. Även King Shark är uträknad, vilket han iochförsig var innan också. Att göra en TV-serie med honom skulle innebära komplicerad CGI i typ varje scen, och därmed oerhört dyrt och oerhört tidskrävande. Om serien, som Gunn säger, kommer vara mer seriös, så lär den röra någon av de mer allvarsamma huvudrollerna. 

Mitt hetaste tips är Ratcatcher 2 (Daniela Melchior). Hon är mer eller mindre en originalkaraktär skapad av Gunn, och har mycket potential att utforska. Hon är inte heller en särdeles humoristisk figur, och har en tragisk backstory. Melchior är heller inte (ännu) en såpass välkänd skådespelerska att det skulle vara svårt att boka henne som huvudroll i en TV-serie, och hon verkar uppskatta både James Gunn och Ratcatcher som karaktär. 

Mina andra två huvudgissningar är Bloodsport (Idris Elba) och Amanda Waller (Viola Davis). Bloodsport är en karaktär som Gunn själv sagt att han vill se mer av. Det skulle också passa en mer seriös ton, och actionscenerna skulle vara lättare och billigare att göra med honom än med Ratcatcher. Nackdelen här är väl att Idris Elba är väldigt in-demand, och kan vara svår att boka upp för en massiv TV-produktion, särskilt om det ska göras mer än en säsong. Amanda Waller skulle också passa en mer seriös serie, och definitivt skilja sig radikalt från Peacemaker. Hon har dessutom en färdig story, efter säsongsfinalen av Peacemaker. En Waller-serie skulle också låta Gunn fortsätta gräva upp udda DC Comics-karaktärer i mängder. Viola Davis är dock precis som Idris Elba väldigt in-demand, och huruvida hon har tid med en TV-serie är inte helt hundra. 

Två möjliga wild-cards är Polka-Dot-Man (David Dastmalchian) och Rick Flag (Joel Kinnaman). Både Dastmalchian och Kinnaman lär vara enklare att boka in för en serie än Davis och Elba, och bägge skulle kunna fungera i en mer seriös miljö, åtminstone rent teoretiskt. Men bägge är också döda, och jag tvivlar på att Gunn tänker återuppliva någon av dem. Så Ratcatcher, Bloodsport och Waller är nog ändå mina tre hetaste gissningar. 

Underskattad Skådis: Alfie Allen

 Alfie Allen är kanske den mest underskattade skådespelaren i Game of Thrones. Snubben spelar en av seriens (och böckernas) mest komplexa karaktärer, Theon Greyjoy, och gör det perfekt, trots att framförallt serien verkar glömma bort honom hälften av tiden. Men i de scener Allen får är han kanon, och särskilt hans sista ögonblick, när han offrar sig för att skydda Bran Stark, och får den bekräftelse och den tillhörighet han alltid letat efter, är vansinnigt bra, mycket tack vare Allens underbara skådespel. Han fångar såväl Theons trauma, som hans tragik och hans överlägsna dumdristighet. Theon Greyjoy är kanske inte av Game of Thrones coolaste eller mest flashiga figurer, men han är en av de mest välspelade.

Alfie Allen gör för övrigt även en birollsinsats i en av världens absolut bästa filmer, Jojo Rabbit, där han spelar Freddy Finkel. Finkel och Theon är väldigt olika, men Allen visar sin bredd som skådespelare, och att han kan hantera såväl komedi som tragedi. En briljant skådespelare. 

Död åt Rymdkossan!

 Spoilers för säsongsfinalen av Peacemaker!

Peacemakers sista avsnitt lever upp till hypen och förväntningarna. Att James Gunn på 45 minuter lyckas knyta ihop hela storyn, ett flertal character arcs, besvara alla frågor, lägga ut byggstenarna för framtida äventyr och inkludera en mängd skämt och seriens bästa actionscen är inget annat än ett mirakel. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. James Gunn är ett geni. 

Majoriteten av avsnittet utspelar sig i och kring ladan under vilken the Butterflies har gömt sin enorma rymdkossa. Peacemaker och gänget (minus Murn, RIP) ska försöka fimpa sagda kossa för att på så vis svälta ut fjärilarna och rädda mänskligheten. Efter mycket om och men (och en väldig massa döda fjärilar) så lyckas Peacemaker komma öga mot öga med kossan (som jag fortfarande tycker verkar rätt oskyldig), och med Sophie/Goff, som berättar att fjärilarna inte bara vill ta över världen for shits and giggles, utan för att rädda världen från miljöförstöring och extremhögern. Hennes tal blir lite för on-the-nose (vi fattar, James Gunn tycker att man ska ha Covid-masker) men det är å enda sidan avsnittets enda försyndelse. Goff försöker få Peacemaker på sin sida eftersom han, precis som hon, agerar utifrån den behändiga utilitaristiska principen om att målet rättfärdigar medlen. Det här blir Peacemakers slutgiltiga prövning, och det faktum att han skjuter ner Goff (och Locke) istället för att ansluta sig till dem, visar på att han definitivt lämnat "Peace at any cost"-ideologin bakom sig. 

Peacemaker är dock inte den enda som fullbordar sin karaktärsutveckling i avsnittet. Leota erkänner för sig själv att hon har vad som krävs för att arbeta som ARGUS-agent, och räddar livet på Harcourt, och försöker även rädda Peacemaker. Det blir även hon (och Peacemaker) som tar livet av den stackars kossan, på ett typiskt James Gunn-igt sätt: med hjälp av en av Peacemakers hjälmar så blir Leota en mänsklig missil och genomborrar kossan. Hon fullbordar sedan sitt hjältemod genom att outa ARGUS och sin egen mor för deras arbete med Task Force X, och rentvår Peacemaker och Vigilante i samma veva. 

På tal om Vigilante, så är Freddie Stroma fortsatt awesome i rollen, och överlever tack och lov, även om det är nära ögat för både honom, Harcourt och Economos. Jag gillar att James Gunn lät teamet ta rejält med stryk av fjärilarna. Även om ingen av dem trillade av pinn så ger det en känsla av hur tufft motstånd de ställdes inför, och gav avsnittet en hel del extra spänning. Vigilante får även avsnittets mest minnesvärda kill (bortsett från missil-Leota vs rymdkossan): han fimpar den numera fjärilsstyrda Fitzgibbon genom att klyva hans huvud. Lite synd, för Lochlyn Munro har, tillsammans med Annie Chang, stått för en underbar insats i serien. Under samma actionscen (som är genomhärlig från början till slut) får Peacemaker också leka med en sköld, och gör tricks med den som Captain America skulle varit avundsjuk på. 

James Gunn dunkar också in fyra cameos, i en typiskt James Gunn-ig scen som ger en payoff på alla Peacemakers absurda påståenden om diverse DC-hjältar. The Justice League, bestående av Superman, Wonder Woman, The Flash och Aquaman dyker upp precis när fjärilarna är besegrade, och blir dissade av Peacemaker för att de kom försent. Aquaman och Flash, spelade av Jason Momoa och Ezra Miller, precis som i filmerna, har sedan en kort dialog om ryktet (som kanske inte är ett rykte) om att Aquaman har sex med fiskar. Superman och Wonder Woman syns tyvärr bara som silhuetter, så varken Henry Cavill eller Gal Gadot återvänder. 

Säsong 2 av Peacemaker blev ett faktum igår, men avsnittet ger rätt få hintar om vad det kan handla om. En möjlig vinkel är att Peacemaker på något vis blir inblandad i det kaos som säkert inträffar nu när Leota avslöjat Wallers skumma affärer. En annan är att Gunn bara hittar på något helt annat. Men en självständig andra säsong med samma team (återigen minus Murn, RIP) är inget jag har något emot. Tvärtom så ser jag oerhört mycket fram emot vad mer Peacemaker har att bjuda på.

Laytons lögn kommer gå käpprätt åt skogen...

 Spoiler för säsong 3 avsnitt 4 av Snowpiercer!

Snowpiercer tuffar på, och Layton är efter förra veckans våldsamheter återigen härskare över hela tåget, och Wilford sitter inburad. Hans fångar, däribland Roache har släppts fria, och Layton arbetar med PR för att hålla passagerarna glada och nöjda under den farliga resan mot Afrika och "New Eden". Sagda PR bygger på att Kärnkrafts-Asha låtsas vara från New Eden. Ingen utom möjligen Pike verkar misstänka Laytons påhitt, men det kommer garanterat explodera förr eller senare. Den här lögnen kan vara Laytons absolut dummaste påhitt i hela serien. 

I övrigt så är avsnittets mest spännande bit Wilfords öde. En traumatiserad Roache försöker mörda honom, och lyckas nästan, men inte riktigt. Samtidigt så hemsöks Alex av allt Wilford gjort mot henne, och Wilford hemsöks i sin tur av Melanie, som återvänder i form av ett hjärnspöke hos både honom och Alex. Att låta henne agera bollplank för Alex och Wilfords inre tankar är ett utmärkt sätt att förmedla dem på, och särskilt Alex växer i det här avsnittet. Hennes känslor för Wilford, både av saknad och av hat är gripande, och man börjar äntligen förstå vidden av vad hans psykologiska spel har gjort mot henne. 

Nästa vecka verkar saker gå fortsatt dåligt för alla inblandade, utom för Ben, som enligt teasern verkar få en ny flickvän. Way to go!

American Song Contest har hittat sina programledare

 American Song Contest kommer ledas av inga mindre än Kelly Clarkson och (av oklar anledning) Snoop Dogg. Den senare har just anklagats för sexuella övergrepp, så om han blir kvar återstår väl att se. Hursom är det skoj att de fått ihop så stora namn som programledare. Förhoppningsvis betyder det att de även fått ihop åtminstone några halvkända artister/band som tävlande. Tävlingen börjar ju hyfsat snart, så bidragen bör väl avslöjas inom kort. Till dess kan vi skratta åt att Christer Björkman teamat upp med Snoop Dogg för att ta Eurovision till Amerika. 

En minut av Midgård

 Då har vi alltså äntligen fått se rörliga bilder från Amazons The Rings of Power, och det sade egentligen inte jättemycket. Det var definitivt en teaser, med endast runt en minuts material. Därmed går det inte att säga jättemycket. Men spontana intryck är att det delvis ser väldigt lovande ut. Delvis ser det väldigt CGI-igt ut, och inte alltid på ett positivt sätt. Och det ser ständigt helt vansinnigt påkostat ut. Wheel of Time ser ju ut som en skolpjäs i jämförelse.

Men taggad är jag fortfarande! Trailern hittar man här.

Doktor Konstig i det Galna Multiversumet

Nu är det dags för Super Bowl, och därmed stor Hollywooduppvisning. Marvel verkar gå ut först, och har dels dängt ut en TV-spot för Moon Knight med lite sneak-peeks på actionscenerna (som ser grymma ut, den serien verkar överhuvudtaget ha enorm potential), men mest lägger de sitt fokus på Doctor Strange in the Multiverse of Madness. 

Uppföljaren till 2016 års Doctor Strange är en av de Marvel-filmer som har haft mest produktionskrångel på senaste tid. Först lämnade återvändande regissören Scott Derrickson på grund av att han och Kevin Feige inte var riktigt överens om hur läbbig filmen skulle vara. Sedan överraskade Marvel alla genom att hyra in Sam Raimi som ersättare. Därefter kom Corona, och skakade om hela Hollywood ett par varv, och på det så behövde Multiverse of Madness genomgå ganska stora reshoots, vilket blev omskrivet av varenda nöjesjournalist med ett tangentbord. 

Vad det slutgiltiga resultatet blir av "the production of madness" återstår att se, men de har iallfall slängt ihop en härligt mörk och spännande trailer, som är som intressantast när den lägger fokus på Doctor Strange och Wanda Maximoff. Den senare återvänder för att fortsätta sitt dystra liv efter händelserna i WandaVision. Exakt vilken roll Wanda får spela i filmen är ytterligare en sak som återstår att se, men ett hett tips är att hon och den gode doktorn inte kommer vara såta vänner genom hela filmens (förmodligen långa) speltid. Wanda frågar Strange vad som gör att han får bryta mot regler medan hon inte får, och pekar ut hans hyckleri. Trailern visar också vad som ser ut som Wandas hus i Westview, och hennes story verkar överlag vara det allra mest intressanta.

Sedan har vi ju då cameos. Trailern teasade ju en iallafall. Vem den mystiske figuren är ska jag inte avslöja här, men rösten är inte svår att känna igen. Förhoppningsvis håller sig filmen till Wanda och Strange i första hand. Det är deras story, och det är det som gör filmen intressant. Mer om min åsikt om cameo-kulturen kan läsas här.

Filmen introducerar även två helt nya karaktärer (minst) till MCU, och till filmvärlden i övrigt. Debuter alltså, inte pensionerade gamla legender som slängs fram för att få till extra go fan-service. De nya figurerna är dels den dimensionshoppande America Chavez (Xochitl Gomez), som kan skymtas tillsammans med Strange i en del scener, och dels minotaurmagikern Rintrah (Adam Hugill). Jag ÄLSKAR minotaurer, och har höga förväntningar på den MCUs första försök att få in en sådan. Rintrah kan skymtas i bakgrunden tillsammans med andra krigare i scenen som utspelar sig i vad som ser ut att vara Kamar-Tajh, och hans bakhuvud komplett med underbara horn syns också tydligt i någon sekund. Jag älskar honom redan. 

Doctor Strange in the Multiverse of Madness ser ut som en galen, visuellt sprakande och emotionellt engagerande blockbuster, och jag är supertaggad på premiären i maj. Trailern hittas här.

Vad kan John Lundvik inte gå till final med?

 Det är väl den frågan Sverige får ställa sig efter kvällens deltävling i Melodifestivalen. Finns det en låt som John Lundvik skulle kunna ställa upp med i Mello och INTE gå till final med? För helt ärligt: det var ju inte Änglavakt, en av de tråkigaste ballader i Mellominne som svenska folket hjärtröstade direkt till Friends. Det var John Lundvik. Och den utklassning han utsatte resten av veckans artister (minus Liamoo) för i röstningsomgången var ju nästan parodiskt ospännande. SVTs nya röstredovisning hade ju premiär den här veckan, eftersom appen ställde till det i deltävling 1, och jag måste säga att spänningen var betydligt större med det gamla formatet. Nu kunde man förutse vem som skulle hamna på vilken plats, och det som var mest spännande var att se om det var Lisa Ajax och Niello eller Browsing Collection som skulle komma sist (det blev Lisa och Niello). 

På tal om Lisa & Niello så fick ju min tippning återigen blandade resultat. Jag underskattade helt uppenbart Lundviks förmåga att sjunga torkad vaniljyoghurt till final, och jag överskattade Lisa och Niellos låt ungefär lika mycket. Likaså missade jag på Alvaro Estrella: det blir fortsatt omväg via Semifinal/Andra Chansen för hans del, men jag tvivlar starkt på att han skulle misslyckas med att ta sig till finalen därifrån. Om han gör det så är det sjukt orättvist: Suave är på långa vägar den bästa låten han ställt upp med. 

Liamoo fick jag dock rätt på. Hans snygga blockbusternummer sjönk inte, utan blev etta i tävlingen, oklart med vilken marginal. Tone Sekelius gick också som jag trott, och hänger på Alvaro till semin. Slutligen hade jag även rätt angående Browsing Collection och Samira Manners. Det var ett tufft startfält, och bägge låtarna var värda mer, och jag ser gärna en återkomst i tävlingen för bägge, men särskilt Samira Manners, som sjöng grymt och verkade oerhört down-to-earth. Hon hade faktiskt varit värd en Cornelia-skräll. 

Men nu är det dags att blicka framåt mot deltävling 3 nästa vecka. Då blir det bland andra Cazzi Opeia, Linda Bengtzing och Anders Bagge av alla människor. Pepp på det.  

Underskattad Skådis: Annalise Basso

Jag har skrivit lite om Annalise Basso redan, i mina kommentarer om Snowpiercer, men hon förtjänar ett eget inlägg. I rollen som LJ Folger i Snowpiercer visar hon på en oerhörd förmåga att spela fullkomligt rubbad. LJ är någon form av psykopat, sadistisk, helt utan empati, och roar sig med att begå mord på tåget. Basso får tillfälle att spela allt detta, och dessutom porträttera hennes opportunistiska natur i närmast komiska scener. LJ är statusbesatt och girig, och även detta säljer Basso in galant. I början av serien framstår LJ först som uttråkad och asocial, och även det är övertygande. Alla nyanser i LJs fullkomligt vrickade personlighet spelas kort sagt perfekt av Basso, som visar en stor räckvidd som skådespelerska. 

Clash of the Mello-Titans

 

Liamoo. John Lundvik. Lisa Ajax. Alvaro Estrella. Fyra namn som alla brukar gå bra i Melodifestivalen. Allesammans har tagit sig till final alla gånger de tävlat. Liamoo och Lundvik har aldrig ens behövt gå via Andra Chansen. Och Lundvik vann hela tävlingen, och kom på topplacering i Eurovision Song Contest 2019. Nu ska de tampas med unga singer-songwritern Samira Manners, rockkvartetten Browsing Collection från Skövde och Youtube-personligheten Tone Sekelius. Efter att ha hört en minut och sett 30 sekunder av samtliga bidrag försöker jag mig nu på veckans tippning:

Till final tippar jag först och främst Liamoo. Jag tror det är den mest självskrivna placeringen i veckans startfält, där det känns som att samtliga förhandsfavoriter kan gå vidare, men att samtliga debutanter har skrällpotential. Liamoos bidrag är dock väldans snyggt, låter som The Weeknd och görs av Liamoo som är kompetent och duktig. Den här typen av "blockbuster"-låtar misslyckas sällan i sin deltävling, särskilt inte när de framförs av ett såhär etablerat namn. Som sällskap till Friends tror jag att Liamoo kommer få med sig veckans andra imitatör, Alvaro Estrella, som ställer upp med den mest Despacito-iga låten som tävlat i Melodifestivalen hittills. Det är också det bästa bidraget han ställt upp med. Estrella brukar vanligtvis ta en omväg till finalen via Andra Chansen, men i år satsar jag på att han slipper det. 

Och Andra Chan... semifinalen då? Här blir det svårare. Det känns som att de flesta i startfältet har potential att gå dit. Men om den svenska musikmarknaden är något att gå på så är lättpop med rapinslag på svenska ganska hett, så Niello & Lisa Ajax bör knipa en av platserna. Deras scenshow lär sticka ut, och Ajax ser ut att ha klätt på sig en halv struts. Borde gå vidare. Tone Sekelius tippar jag också till semifinal. Låten är väldigt schlagerig, och Tones pride-tematik har nog en god chans att appellera till rätt många. Melodifestivalens första transperson borde vara en röstmagnet. Sen är låten hyfsat bra också, även om Tone möjligen sänks av att sånginsatsen verkar svikta. Men å andra sidan gick ju Samir och Viktor till final hela tiden trots att de sjunger sämre än en drogad grävling, så det bör vara lugnt. 

Då återstår de som slås ut. Skrällen här är väl att jag tippar att tidigare vinnaren John Lundvik inte tar sig vidare. Det är mycket möjligt att jag har fel, Lundvik har en fantastisk förmåga att gå genom rutan, men hans låt känns betydligt svagare än något han ställt upp med tidigare, och i ett såhär starkt startfält tror jag att det blir svårt för honom att släpa den över mållinjen. Browsing Collection skulle också kunna gå vidare, rock fungerar väl i Melodifestivalen ibland, och pyro är aldrig fel. Samtidigt så händer det att rock inte fungerar också, och i det här startfältet lär de falla på att de kan vara för nischade, jämfört med typ Liamoo som slår mycket bredare. Slutligen har vi då Samira Manners, som mycket väl skulle kunna skrälla och gå vidare på sant Frans-manér. Men jag tror att låten tyvärr är för anonym för att locka tillräckligt många röster. Samira själv verkar duktig, och kan möjligen gå vidare på talang. 

Nu är det bara att se fram emot morgondagen!

Gaston har lagts på hyllan

 Disneys live-action remake av Skönheten och Odjuret blev finansiellt dunderlyckad, och Disney tackar ju aldrig nej till mer pengar, så en spin-off serie med filmens skurk Gaston (Luke Evans) och hans komiska sidekick LeFou (Josh Gad) började produceras för Disney+. Den har pratats om lite då och då under åren, och Evans och Gad har bägge varit taggade i intervjuer. Man har också castat Fra Free, från Hawkeye, och popsångerskan Rita Ora. Men nu har den plötsligt lagts på hyllan. Ganska skumt, med tanke på att Gad så sent som för någon månad sedan pratade om hur speciell den skulle bli, och att Rita Ora castades för bara några dagar sedan. Det är nästan så att man undrar om något väldigt oförutsett hänt väldigt fort. Orsakerna rapporteras vara schemakrockar och kreativa meningsskiljaktigheter. Det verkar kanske som att Gaston & LeFou är ett sådant projekt som aldrig kommer bli av. 

Flodvåg av Rings of Power-info

 

För några timmar sedan lättade Amazon äntligen på locket för The Rings of Power, och släppte en flodvåg av information och bilder i form av en artikel av Vanity Fair (Amazon’s ‘Lord of the Rings’ Series Rises: Inside ‘The Rings of Power’ | Vanity Fair). Och mycket verkar lovande. 

Till att börja med vill jag bara berömma det PR-team som Jeff Bezos satt på att marknadsföra The Rings of Power. Att först släppa titeln och releasedatumet, sedan typ 20 posters som bara ger en liten inblick i hur karaktärerna kommer se ut, följa upp det med helbilder och en djupgående artikel, och avsluta det hela med en teasertrailer under Super Bowl är baske mig inte dåligt. Well played, PR-tomtar på Amazon. Well played. 

För att återgå till serien då, så fick vi en hel del intressant information. Serien verkar ha en yngre Galadriel (spelad av Morfydd Clark) som huvudfigur, men samtidigt vara väldigt mycket av en ensemble, med ett flertal storylines som går parallellt med varandra, lite som i Game of Thrones. Där slutar dock likheterna, för en annan sak vi fick veta var att The Rings of Power kommer ha ungefär samma åldersgräns som Peter Jacksons Ringen-trilogi. Det betyder inget grovt våld och inget/väldigt lite naket och sex. Helt rätt beslut, säger jag. Tolkien är inte Martin, och Middle-Earth är inte Westeros. Det är skönt att höra att serieskaparna förstår och respekterar det. 

Galadriel är för övrigt inte heller den enda karaktären som återvänder i ny tappning i The Rings of Power. Robert Aramayo, som spelade en ung Ned Stark i Game of Thrones har fått rollen som Elrond, som i Jacksons filmer spelades av Hugo Weaving. Jag är inte helt såld på Elronds look, eller Aramayo som honom, men jag hoppas att serien bevisar att jag har fel. Även Celebrimbor, alvsmeden som skapade ringarna, och Isildur, mannen som tog Ringen från Sauron, kommer att dyka upp i serien, spelade av Charles Edwards respektive Maxim Baldry. Serien har en hel uppsjö av originalkaraktärer också, varav vilka Harbrand (Charlie Vickers) verkar vara central.

Sen har vi ju bilderna som släpptes. Jag känner att de överlag är godkända, och några (exempelvis Durin IV) ser grymma ut. Galadriels rustning har jag sett diskuteras online, och oberoende av huruvida hon bör ha rustning eller ej, så tycker jag att designen fungerar. Vad jag kanske inte är lika såld på är som sagt då Elrond, och även de två män som verkar ha trävingar på ryggen. De ser typ ut som en blandning mellan Maester Pycelle och Illidan Stormrage, och ger väldigt udda vibbar. 

Överlag är jag fortfarande positivt inställd till The Rings of Power, och är väldigt spänd på både trailern vid Super Bowl, och framförallt premiären den 2a september. 

Rest in Peacemaker

 

Spoilers för avsnitt 7 av Peacemaker!

Ytterligare en vecka, ytterligare ett vansinnigt bra och vansinnigt händelserikt avsnitt av Peacemaker. Idag inleds det hela med en flashback till Peacemakers/Chris barndom, och vi får äntligen se hela scenen där Peacemaker av misstag dödar sin bror Keith i en vidrig tvekamp påeggad av Auggie och hans drak-themade KKK-nötter. Chris råkar slå sin bror såpass illa att brodern dör, och lämnar Chris med trauma för livet. I nutid så delas teamet snabbt upp i två grupper, och försöker bägge fly från olika men lika ondsinta hot. Murn, Harcourt och Adebayo försöker komma undan Butterflypoliserna, medan Peacemaker, Vigilante, Eagly och Economos tvingas gömma sig för en mordisk Auggie i full drakmundering, som fortfarande är lite purken över det faktum att han fick sitta inne. 

Avsnittet gör ett bra jobb med att balansera action, spänning och drama (föga förvånande, hela serien har gjort ett utmärkt jobb med det). Harcourt är fly förbannad på Adebayo eftersom hon luskar ut att hon frameat Peacemaker för alla gruppens brott, och en rörande sekvens med en allvarligt skadad Eagly visar hur ensam Peacemaker verkligen känner sig (bonuspoäng för att den är oväntat religiös). 

Avsnittets två storylines leder bägge till dödsfall, ett mer sorgligt än det andra. Det mindre sorgliga är Auggie Smith (och hela hans KKK-gäng, som blir nedskjutna av Economos, som vid det här laget överraskande nog kan ha seriens högsta killcount). Auggies dräkt förstörs av Vigilante, vilket tvingar lämnar honom försvarslös inför en arg och förkrossad Peacemaker, som skjuter honom i huvudet för att hämnas sin bror, Eagly och allt det trauma han själv fått utstå på grund av Auggie. Robert Patrick har varit utmärkt i rollen som vidrig rasist och allmän scumbag, men det här var nog rätt tidpunkt att göra sig av med honom. Att utforska exakt vilka effekter hans död lämnar på Peacemaker blir intressant, och är förhoppningsvis något en potentiell andra säsong kan lägga tid på. 

Avsnittets andra (och mycket sorgligare) dödsfall är Clemson Murn, som blir avrättad av Goff/Sophie när han förbereder teamets flykt. Han kommer inte kunna återvända i en annan kropp, då Goff/Sophie dessutom krossar hans fjärilsform med bara handen. Harcourt och Adebayo hittar sedan den döende fjärilen, och är med honom i hans sista stund, i en väldigt fin men tragisk scen. Chukwudi Iwuji har stått för en av seriens bästa insatser, och är en skådespelare jag aldrig hört talas om innan, men nu är oerhört förtjust i. Snubbens prestation har varit klockren, trots att han förmodligen är den i gänget med minst screentime. Murn som figur var jag heller inte särskilt intresserad av innan serien börjat. Han kändes på förhand som en generisk smygskurk som Peacemaker skulle behöva vända sig emot förr eller senare, men så var inte fallet. All eloge till James Gunn, som skrivit ytterligare en briljant karaktär, och till Iwuji som spelat honom så väl. 

I övrigt så dyker Judomaster upp igen, för att käka fler doritos och ha fler fightscener, bara för att bli knockad, igen. Förhoppningsvis får karaktären en payoff i sista avsnittet, för hittils har han mest fungerat som ursäkt för actionscener. 

Avsnittet slutar med att Peacemaker, Harcourt, Vigilante, Economos och Adebayo och Eagly samlar sig för att döda kossan som förser fjärilarna med mat. Kossa är kanske inte en rättvisande beskrivning, iochförsig. Varelsen är enorm, ful som stryk, och ser både korkad, ledsen och livrädd ut samtidigt. Förmodligen är den totalt oskyldig till fjärilarnas plan, så att döda den kan medföra moraliska betänkligheter. 

Zack Snyder castar halva Hollywood i Rebel Moon

Zack Snyder är i full rulle med att bygga nya filmuniverse efter att han lämnat DC och Warner Bros för Netflix. Hans första nya projekt var Army of the Dead, en zombie-heist med Dave Bautista. Den möttes av ljumma recensioner, men blev tittarsuccé (och jag gillade den!). Snyders nästa film blir en egenskriven sci-fi som han jämfört med Star Wars. Rebel Moon heter den, och Snyder verkar ha satt halva Hollywood i arbete här. Sofia Boutella, Charlie Hunnam, Djimon Hounsou, Jena Malone och Ray Fisher är bara några av namnen i filmen. Något releasedatum finns mig veterligen inte ännu, men 2023 känns väl som en rimlig gissning.

Jag ser definitivt fram emot detta, särskilt om Rebel Moon lyckas med att vara Star Wars för en ny generation. Snyder är definitivt en filmskapare som rent visuellt verkligen hör hemma i sci-fi, filmen lär vara snygg som tusan. Sedan är herr Snyder kanske tyvärr inte världens starkaste manusförfattare, när hans filmer brister är det ofta på det området, men får han fria tyglar av Netflix och tillåts göra Rebel Moon till det fem timmar långa och visuellt snordyra epos han vill så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra. 

Star Wars älskar sand

 Nu är ju The Book of Boba Fett slut, så för att behålla alla sina Star Wars-sugna Disney+-prenumeranter så har Disney gått ut med en fet poster (ovan) och ett releasedatum för Obi-Wan Kenobi, nästa Star Wars-serie att nå streaming. Och det blir helt uppenbart mer sand, och mer Tatooine. Det måste det visserligen bli, Obi-Wan bor ju där, men ändå. Om Andor också ger sig ut i öknen blir jag lite sur...

Obi-Wan Kenobi har hursom premiär den 25 maj i år. Ewan McGregor återvänder som Obi-Wan, och Hayden Christensen kommer också tillbaka från prequelfilmerna för att spela Anakin Skywalker/Darth Vader. Även Bonnie Piesse och Joel Edgerton återvänder i rollerna som Beru och Owen Lars, också de från prequelfilmerna. I övrigt förstärks rollistan med bland andra Kumail Nanjiani, Moses Ingram, Indira Varma, Sung Kang, Maya Erskine och Rupert Friend (den sistnämnda eventuellt i rollen som The Grand Inquisitor). 

Underskattad Skådis: Lakeith Stanfield

 

Lakeith Stanfield är definitivt mer välkänd än många andra skådespelare jag tagit upp här, men jag tycker ändå att snubben är underskattad. Han har den där kameleont-kvalitén som långt ifrån alla skådisar har, och kan spela ett väldigt brett register av rollfigurer. I Rian Johnsons Knives Out är han en seriös detektiv, som agerar straight-man åt Benoit Blanc (Daniel Craig). I Jordan Peeles Get Out spelar han istället en väldigt försynt man. I Jaymes Samuels annars rätt värdelösa The Harder They Fall är Stanfields Cherokee Bill den som sticker ut överlägset mest, och karaktären har ett flertal lager som Stanfield får porträttera under filmens (alldeles för långa) speltid. Lakeith Stanfield är en sådan skådespelare som kan spela väldigt, väldigt mycket, och det blir spännande att se var han dyker upp härnäst. 

Så, vad var egentligen poängen med The Book of Boba Fett?

När jag nu kommenterat alla sju avsnitt av The Book of Boba Fett är det dags att diskutera säsongen som helhet, och den har varit minst sagt ojämn. Man undrar ju verkligen hur Jon Favreau kan ha fått till The Mandalorian så fantastiskt bra, men misslyckats såhär mycket med The Book of Boba Fett. Det finns definitivt guldkorn, fantastiska scener, höga höjdpunkter, men allt sänks av en känsla av att Favreau hellre hade gjort säsong 3 av The Mandalorian. 

Vad serien främst lider av är bristen på en fungerande röd tråd. Den marknadsfördes som en krönika över Boba Fetts försök att etablera sig som ny lord i Mos Espa efter Jabba the Hutts död, men serien valde tidigt att knappt fokusera på det, utan istället lägga mängder med tid på flashbacks från Boba Fetts tid som adopterad Tusken Raider. Sagda Tuskens massakerades sedan, varpå  Boba hittade Fennec och snodde tillbaka Slave 1 från Bib Fortuna. När nutidsstoryn i Mos Espa rördes var det mest för att Boba lite snabbt skulle kunna rekrytera random karaktärer till sitt växande entourage eller gå fram och tillbaka mellan sitt slott och Garsa Fwips bar. 

Att serien sedan i avsnitt fem och sex väljer att plötsligt göra avstickare till Din Djarin/Mando och Grogu, och basically smälla in ett och ett halvt avsnitt av The Mandalorian mitt i The Book of Boba Fett gjorde lite för att hjälpa Bobas redan underutvecklade och riktningslösa storyline. Det fanns väldigt mycket bra i The Mandalorians sekvenser, men de tyngs ner av att de placerats i fel serie. Det är som om WandaVision helt plöstsligt haft ett och ett halvt avsnitt av Hawkeye inslängt mitt i. Finalavsnittet försöker sedan knyta ihop alla trådarna, och även ge serien ett slut som den inte förtjänar: att Boba bondar med Drash, Skad och Krrsantan känns inte särdeles meningsfullt eftersom varken Drash, Skad eller Krrsantan fått karaktärsutveckling, eller ens karaktär i första hand. Att Boba väljer att beskydda Mos Espa känns inte meningsfullt, då vi fortfarande inte begripit varför han vill det. Att han och Fennec har skiljda uppfattningar om hur saker ska lösas spelar ingen roll, utan Fennec är ändlöst lojal. Den tid som spenderas på karaktärsbygge används antingen på Mando och Grogu, och det hör hemma i The Mandalorian, eller på Boba och sandfolket, vilket egentligen inte ger särskilt mycket heller. Twisten i sista avsnittet, att Pykes dödade sandfolket, blir också tom, dels Boba knappt reagerar på den, och dels då det inte leder till att konflikten med Pykes blir personligare, eftersom Pykes inte heller har varken djup eller karaktär. Tiden som Boba spenderade med sandfolket hade varit bättre spenderad på att låta honom få en starkare personlig koppling till Mos Espa, vilket hade gett Drash och Skads status som fattiga ungdomar i staden mer mening. Flashbacksen med Fennec hade kunnat ställas i kontrast mot Bobas och Fennecs skiljda uppfattningar på saker och ting i nuet, för att ge bägge mer karaktärsutveckling. Serien saknar helt enkelt all form av djup, och därmed känns det som en rätt tom upplevelse, och blir mest sju avsnitt man behöver dra sig igenom för att kunna hänga med i säsong 3 av The Mandalorian. 

Visst finns här guldklimpar: Cad Bane är grym i live-action. Krrsantan, Drash och Skad har alla potential, om Favreau bestämmer sig för att faktiskt utnyttja den. Att återse Din och Grogu är fint, även om de tog upp för mycket fokus. Jag vet inte vad de har för planer för Cobb Vanth, men oavsett vad det är så är jag intresserad. I slutändan är det dock bara guldklimpar, instoppade i en annars menlös, riktningslös och karaktärslös serie, vilket är synd och skam. Om man ska göra mer serie om Boba Fett så hoppas jag att det blir just Boba Fett det handlar om, och att man faktiskt dyker ner i vad som gör Boba till Boba. Just nu känns hans karaktär annars rätt färdig.