Försöker Dave Filoni återuppliva Clone Wars i smyg (igen)?

 

Det blir ytterligare en animerad Star Wars-serie, rapporteras det av bland andra Screen Rant. Den kommer heta Tales of the Jedi, och berättas i antologiformat. Dave Filoni verkar vara involverad. Mer än så vet vi inte ännu, men om cirkus en månad, på Star Wars Celebration, kommer vi få mer information. 

Spontant tänker jag att det här luktar som ännu ett försök från Dave Filonis sida att återuppliva Clone Wars i smyg (The Bad Batch är försök nummer 1, och lyckades väl rätt väl). Dessutom lyckades han ju faktiskt återuppliva Clone Wars på riktigt också, för en avslutande sjunde säsong. Han har också mosat in Ahsoka i mer eller mindre alla Star Wars-titlar som han lyckats lägga vantarna på. Att även Tales of the Jedi skulle fokusera på Clone Wars-jedis känns logiskt. Om så är fallet hoppas jag dock på andra än Anakin, Yoda, Obi-Wan, Mace och Ahsoka. De har tusentals berättelser redan. Ge tid och utveckling åt Kit Fisto, Plo Koon, Aayla Secura, Luminara Unduli, Saesee Tiin, och alla andra bakgrundsjedis från prequelfilmerna. Det vill jag se. 

Popbegåvningen från Skottland

 En av mina favoritartister just nu är skotska Bow Anderson. Hon gör både svinhärlig pop och starka ballader, och släpper nya låtar rätt frekvent, vilket är gött. Ännu mer gött är det faktum att nästan alla låtar hon gjort är bra. Hennes bästa är det underbara häftplåstret "Island", men hennes nya släpp, som kom förra veckan, "Mama Said", är också en superlåt. Hoppas på ett helt album snart. 

Hatet mot Chris Pratt är absurt

 Det har pågått länge, hatet som Chris Pratt tvingas stå ut med. Han spelar som bekant Peter Quill/Star-Lord i Guardians of the Galaxy (och även Owen i Jurassic World, Emmett i Legofilmerna, och Mario i den kommande Mario-filmen, vilket är minst sagt intressant casting). Och precis som med Letitia Wright och Evangeline Lilly så finns det en del fans som anser att man måste ha exakt deras åsikter och livsstilar för att få vara med i Marvels universe. 

För Chris Pratt så är problemet hans religiösa övertygelse. Pratt är kristen, och medlem i en kristen frikyrka (det har hävdats att det är Hillsong, men jag har sett folk som hävdar att det är någon annan). Hursom så går Chris Pratt i kyrkan, och det får man ju absolut inte göra, iallfall inte så länge kyrkan eventuellt kanske står för åsikter som inte finns i Demokraternas idéprogram. Vilket Pratts kyrka eventuellt kanske gör. Allt detta har fått en grupp högljudda "liberaler" att kräva att han slängs ut ur MCU, och ersätts med någon annan. 

Det finns en miljon olika skäl till att fördöma attackerna på Chris Pratt. Exempelvis så liknar de ofta nätmobbning, vilket enligt de skyldiga inte spelar någon roll eftersom Pratt är rik, vit och man. De är också som sagt baserade på rykten och spekulationer som vissa delar av internet väljer att behandla som fakta. Med tanke på hur man från samma håll ofta annars tjoar om vikten av källkritik så bör man kanske tagga ner lite, se sig i spegeln och hålla käft. 

Men även om man skiter i det, och alla de gånger som diverse kollegor tagit Pratt i försvar, så återstår det viktigaste faktumet av alla: Även om Chris Pratt skulle rösta på Donald Trump, köra koldriven traktor till Walmart, protestera utanför abortkliniker och vägra gå inom en mils avstånd från en Prideparad så är det okej. USA är, till skillnad från vad vissa liberaler på Twitter verkar inse, ett fritt land, och kontroversiella uppfattningar gör en inte till Voldemort. Om Chris Pratt tycker något så har han, precis som liberalerna, förmodligen ett gott skäl till att göra det. Och då ska det inte spela någon roll vad han tycker. Hollywoods och Marvels jobb är att producera underhållning, inte att valkampanja åt Alexandria Ocasio-Cortez. Vill man sparka folk baserade på vilka åsikter de har så finns det många spännande länder i världen att flytta till där det är allmän praxis. Liberalerna på Twitter är varmt välkomna att flytta dit. 

Underskattad Skådis: Jai Courtney

Jai Courtney var en allmän slagpåse för filmkritiker och publik för ett gäng år sedan. Han dök upp i typ varenda blockbuster, och sågades för allesammans, oavsett om det rörde sig om Terminator eller Divergent (to be fair var de ju inte bra filmer även om man tog bort Courtney, så...). Sen fick han rollen som Captain Boomerang i David Ayers Suicide Squad, och visade sig plötsligt vara en utmärkt skådespelare. Courtney lever sig verkligen in i den alkoholiserade, själviska och helgalne australiensiske bankrånaren med bomeranger, och gör honom till en osympatisk men likväl charmig figur. Suicide Squad var ju inte någon kanonfilm den heller, men Courtney gör en klockren insats. Han återupprepade sedan rollen i James Gunns Suicide Squad från förra gången, där han tyvärr hade ett oväntat och blodigt möte med en helikopterpropeller. Förhoppningsvis blir det inte sista gången vi får se Courtney spela Boomerang. Det är få människor som spelar underhållande douchebags lika bra.

 

Oscar Isaacs otroliga tvåmansshow

 Spoilers för avsnitt 5 av Moon Knight!

Oscar Isaac har vunnit. Karln är ett geni när det kommer till skådespeleri, och i senaste avsnittet av Moon Knight visar han att han mer eller mindre befinner sig på en egen planet. Avsnittet, som enbart fokuserar på Marc och Steven, bägge som bekant spelade av Isaac, är bland det bästa och mörkaste Marvel producerat, och bygger på att Oscar Isaac spelar skiten ur varenda sekund, vilket han gör, på alla sätt. Det är bara manér, röst, repliker och tröjfärg som skiljer på Marc och Steven, men ändå känns de som två helt olika karaktärer, och man glömmer bort det faktum att det är samma snubbe som spelar bägge. Om Oscar Isaac inte vinner Emmy och Golden Globe för detta så är det något allvarligt fel på amerikanska nöjesbranschen. 

I övrigt då? Jo, avsnittet är superb även bortsett från Oscar Isaac. Vi får äntligen reda på skälet bakom Stevens existens, och det visar sig vara Shallan Davar-level shit som ligger bakom. Marcs yngre bror dör under en lek, och mamman skyller allt på Marc, vägrar prata med honom och misshandlar honom. Steven skapas som ett sätt att hantera det hela på, vilket är skälet till att han hatar våld och ringer till sin mamma varje dag. Eller, låtsas-ringer. Mamman är död. Stevens namn förklaras också snyggt, med hjälp av Indiana Jones-kopian som visades i slutet av avsnitt 4. Marc döpte helt enkelt sitt skyddande alternativa jag efter sin barndomshjälte. Det hela är uppbyggt och förklarat på ett lika genialt sätt som i WandaVision. Slutet, där Steven faktiskt verkar dö efter att ha kommit närmare Marc, är också fantastiskt välgjort. Avsnittets enda minus är den fortsatt svaga CGIn. Flodhästgudinnan Taweret ser ut som om hon ramlat ut ur ett Playstation-spel, och Khonshu är inte långt efter. Men när allt annat är så top-notch som det är så är det svårt att bry sig. Nästa vecka får vi se hur väl Marvel knyter ihop säcken. Avslutningar har inte varit deras seriers starkaste sida hittills, men jag är försiktigt optimistisk. 

Alla sjunger svenska

 Det är en spännande trend i musiksverige, att alla ska sjunga på svenska, och att fler och fler av hitlåtarna i Sverige är på svenska. Exakt vad det beror på eller vem som började kan jag inte svara på, även om jag skulle vilja säga att framgångarna som rönts av exempelvis Håkan Hellström, Miriam Bryant och Hov1 förmodligen kan ha något med det att göra. Trenden att alla sjunger på svenska har även letat sig in bland de artister som slagit igenom via Melodifestivalen, och bär Mellostämpeln. Där var Molly Sandén tidig, och hon lyckades bryta sig in i allmän mainstream genom ett språkbyte på ett vis som ingen Melloartist lyckats med efter henne. Danny Saucedo, Oscar Zia, Lisa Ajax, Dotter, Eric Saade och Benjamin Ingrosso är andra exempel på artister som prövat på språkbyten med varierande framgång. 

Det nyaste exemplet är dock Paul Rey, en av de bästa artisterna som ställt upp i Melodifestivalen de senaste åren. Han släppte sin nya singel Någon Någonsin i fredags, och det är hans första låt på svenska. Och visst, den är lite catchy, och den växer med flera lyssningar, men den är inte i klass med hans tidigare låtar. "What Good is Love", "Soldier", "Missing Piece", "All Falls Down" och mästerverket "Talking in My Sleep" skiljer sig inte bara från "Någon Någonsin" när det kommer till språk, utan även när det kommer till stil. Då de tidigare var dramatisk, stämningsfull och snygg midtempo-pop så blir "Någon någonsin" i mina öron mer en generisk svenskpop-låt, vilket är synd. Paul Reys unika sound och röst fungerade superb på engelska, och det gör hans språk-och-kanske-stilbyte tråkigt. 

Hur tankarna går hos Sony är en gåta

Sony är ett obegripligt företag. De slarvade bort Spider-Man så illa att Disney-Marvel fick gå in och ta över. Sen dess har de roat sig med att producera halvdåliga filmer ingen egentligen bett om, och de verkar tänka fortsätta på samma spår. På CinemaCon har de nu låtit meddela att det blir en femte Ghostbusters-film (låter som fyra för många) och dessutom så ska El Muerto få en egen film. Vem är han, kan man undra? Det är det knappt någon som vet, eftersom karaktären bara dykt upp i två Spider-Man-tidningar såhär långt. Men tydligen är han en wrestlare med superstyrka... hypen från min sida är väl inte skyhög om man säger så. 

Vad är då Sonys problem? Varför fattar de obegripligt beslut efter obegripligt beslut? Det är svårt att säga, men förmodligen så har det att göra med att man saknar någon med vision och passion bortom "hur kan vi planka MCU" eller "hur kan vi mjölka den här fyrtio år gamla filmserien?". Hos Disney har man ju rätt gubbar på rätt plats. Feige hos Marvel och Filoni och Favreau hos Lucasfilm. Sony verkar inte ha det. Vad de behöver är en ordentlig vision som sticker ut, och rör sig mot något nytt. Det kommer inte gå att göra ett eget MCU med en handfull obskyra Spider-Man-skurkar utan Spider-Man själv. Det kommer inte gå att mjölka Ghostbusters, som var rolig en gång, i all evighet. Sony behöver hitta en egen väg, istället för att kontinuerligt göra sämre versioner av andras succéer. 

Aviendha är castad!

 

Att Ayoola Smart (Killing Eve) ska spela Aviendha i säsong 2 av Amazons Wheel of Time har fans spekulerat om ett tag, men nu under helgen blev det officiellt, efter ett Twitterinlägg från showrunner Rafe Judkins. Utan att spoila allt för mycket för folk som inte läst böckerna men läser den här bloggen (statistiskt osannolikt med tanke på hur många läsare Robert Jordan har och hur många visningar mina inlägg får) så är Aviendha en av Wheel of Times viktigaste karaktärer. Hon är en aiel, samma folk som Rand al'Thor kommer från, och spelar en viktig roll när det kommer till att introducera både Rand och publiken till aiel-kulturen. Hon dyker först upp i bok 3, så att hon flyttats fram till säsong 2 är ytterligare ett tecken på att Rafe tänker packa ihop bok 2 och 3 i en och samma säsong, vilket ur ett TV-serieperspektiv är logiskt. 

Vad tror jag om Ayoola då? Jag har inte sett Killing Eve, eller något av hennes andra projekt heller, så talangmässigt kan jag inte uttala mig, men utseendemässigt matchar hon inte riktigt hur jag föreställt mig Aviendha. Castingen i Wheel of Time har dock varit stark överlag, så jag har förtroende för Rafe och kompani på den punkten. Men exakt hur bra hon är kommer vi inte veta förrän säsong 2 av Wheel of Time har premiär, vilket jag tror sker sent i höst.

Prata om polisen, inte om Ebba

 

Efter kravallerna under påsken så har alla möjliga människor reagerat på alla möjliga olika sätt, men den mest omtalade reaktionen står Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för. Hon frågade sig varför vi inte hundra skadade motdemonstranter istället för hundra skadade poliser, och uttryckte att man polisen borde skjutit skarpt som svar på angreppen mot dem. Halva Sverige har självklart gått i taket över Ebbas uttalande, och visst, det är inte totalt orimligt. Ebba formulerade sig illa, förmodligen avsiktligt i syfte att få rubriker. Hon är ju trots allt inte dum i huvudet, särskilt inte när det kommer till media. Det innebär dock inte att kritiken mot henne hittar hem, för det gör den inte. 

Om vi tar ett steg tillbaka och tar en titt på situationen i sin helhet så måste vi konstatera att det värsta är att polisen inte lyckades pressa tillbaka kravallerna som kom som svar på Rasmus Paludans efterblivna bränning av koranen. Hundra poliser skadades, de fick bilar förstörda, och de lyckades inte slå ner våldet. Poliser som var på plats har talat om att situationen var aktivt livshotande, och i efterhand har det lyfts att situationen poliser utsätts för till vardags blir allt hotfullare, allt farligare. När Ebba Busch talar om hundra skadade motdemonstranter och att skjuta skarpt så är det det hon pratar om. Hon pratar om polisernas individuella säkerhet, och deras förmåga att upprätthålla ordning i samhället via ett våldsmonopol, något som är essentiellt för varenda modern stats överlevnad. Var det onödigt spetsigt och uppseendeväckande formulerat? Absolut. Var det dumt av Ebba att formulera sig så? Jajemen. Är det en giltig ursäkt för resten av samhället att skita i att formulera lösningar på problemen som våra poliser står för och istället formulera arga debattinlägg om hur fascistiska Kristdemokraterna blivit? Absolut inte. 

Ebba Busch har sedan sitt ursprungliga uttalande varit ute och förklarat sig, och dessutom pratat om att hon bland annat vill fixa fram vattenkanoner åt polisen. Det är ett bra, konstruktivt förslag. Långt ifrån en fullständig lösning på de problem som vår poliskår står inför, men en början. Om resten av den politiska diskussionen nu kunde röra sig åt samma håll, och fokusera på det faktiska samhällsproblemet (en försvagad poliskår) istället för på det inbillade samhällsproblemet (Ebba Busch är som Sveriges svar på Mussolini) så hade vi faktiskt kunnat komma någonvart, för en gångs skull. 

May the memes be with you

 Star Wars har några av världens roligaste memes, och är förmodligen den nöjesfranchise som skapat flest ikoniska memes överlag. "Hello there", "I don't like sand", Ben Swolo, "Somehow Palpatine returned", "High Ground", younglings, och så vidare och så vidare. Listan är oändlig. Att Lego Star Wars: The Skywalker Saga har valt att ta fasta på det är därmed lika självklart som det är kul. Spelet är fullkomligt packat med memes och blinkningar till internetkultur, från att General Grievous tjatar om att samla ljussablar till att Kylo Ren sliter av sig tröjan snabbare och oftare än Channing Tatum i Magic Mike. Lego Star Wars, som aldrig varit särskilt seriöst rent tonmässigt, är dessutom helt rätt format att memea in absurdum i. Eloge till utvecklarna. 

Underskattad Skådis: Riley Keough

 Riley Keough är en skådespelerska som främst gör live-action-roller (hon har bland annat dykt upp i Mad Max: Fury Road, Logan Lucky och Magic Mike), men den rollprestation som jag tänker lyfta fram är hennes röstroll i förra årets Netflixdrama The Guilty. The Guilty är en amerikansk remake på en dansk film, och huvudrollen (en polis i ett 911-call-center) spelas av Jake Gyllenhaal. De flesta andra i filmen syns aldrig, utan hörs endast över telefon. Riley Keough spelar en kidnappad kvinna som desperat ringer in till polisen, och formar ett band med Gyllenhaals polis, och det hela rör sig om briljant röstskådespeleri från Keoughs sida. Hon övertygar tillräckligt för att man ska känna obehag kring hennes situation redan i filmens trailer, och effekten blir ännu starkare när man ser hela storyn. Rollen är dessutom betydligt bredare än "rädd kidnappad kvinna", och Keough får, med endast rösten, förmedla en mängd olika nyanser av sin tragiska rollfigur, och levererar varenda liten replik fullkomligt klockrent. 

Kul bonusfakta: Riley Keough är även Elvis Presleys barnbarn. The more you know. 

Europa duckade just en kula

 Emmanuel Macron står, med cirka 58%, som segrare i Frankrikes presidentval, och behåller därmed sitt jobb i fem år till. Högerkonkurrenten Marine Le Pen har (till skillnad från vissa amerikanska ex-presidenter...) erkänt sig besegrad, Macron och hans parti firar, och hela Europa drar en kollektiv suck av lättnad. För oavsett om man gillar Emmanuel Macron och hans mittenliberala politik så måste man ändå se att han, i det läge som världen just nu befinner sig i, är ett oerhört mycket bättre val än Marine Le Pen. Hon vill isolera Frankrike, skala ner NATO-samarbetet, och är lite för förtjust i Putin. Macron driver å sin sida en hård linje mot Ryssland, och har en entusiasm för mellanstatligt samarbete som får Jan Björklund att se ut som handelsprotektionistisk nationalist i jämförelse. Rysslands krig mot Ukraina, och den kamp mellan väst och öst och nu sparkats igång som följd kräver ett starkt och enat Europa. Och på det området är Macron ett långt säkrare kort än Le Pen. 

Laura Donnelly blir Elsa Bloodstone

 Monsterjägaren Elsa Bloodstone är definitivt en karaktär jag sett fram emot att se MCU ta sig an och tolka, och nu verkar det bli verklighet. Enligt färska rapporter så kommer hon dyka upp i Werewolf By Night, Marvels Halloweenspecial på Disney+ med Gael Garcia Bernal i huvudrollen. Att Donnelly ska medverka har vi vetat ett tag, men inte som vilken karaktär. Men nu vet vi (förmodligen). Och jag tror att hon passar. Visst, hon är något äldre än jag föreställt mig karaktären, men hon är en grym skådespelerska (hon gör ett suveränt arbete som Amalia True i underskattade The Nevers), och där visar hon att hon definitivt kan göra den lite grövre, torra och beslutsamma personlighet som Elsa kräver. Jag brydde mig inte särskilt om Werewolf By Night innan, men nu känns den intressantare. 

Sedan hoppas jag självklart att Donnellys casting som Elsa inte leder till problem för The Nevers. Vore synd om serien fick byta huvudroll, eller tillochmed lägga ner för att Donnelly inte hinner med bägge. 

Drakarnas återkomst

 Det stormar hos Blizzard, men inte ens det kan sätta stopp för World of Warcraft. I tisdags gick man ut med en presentation av nästa stora expansion till det till synes odödliga MMO-spelet (trailer finns här). Mycket är fortfarande otydligt (exempelvis vem skurken är), men klart är att storyn centrerar runt drakarnas återkomst till Azeroth. De kände väl att saker och ting gått sådär utan dem, vilket iochförsig stämmer. 

Utöver nya områden att utforska (drakarnas ö) och en ny storyline, så kommer WoW även lägga till en ny ras/klass-kombo, och introducera drakar som riddjur. Det hela ser ganska mysigt ut faktiskt. Det är skönt att Blizzard gör en expansion som inte handlar om A) världens undergång eller B) är urbota korkad och pajar Azeroths i grunden intressanta lore. Hur man tänkte med typ Warlords of Draenor eller Shadowlands begriper jag fortfarande inte...

Lögnerna i Moon Knight

 Spoilers för avsnitt 4 av Moon Knight!

Det är något med avsnitt 4 av MCU-serier. I WandaVision innebar det avslöjandet av The Hex, och SWORDs debut. I The Falcon and the Winter Soldier visade man John Walkers sammanbrott. I Loki var det twisten med TVA och pruning. I What If...? bjöds det på Doctor Strange gone bad. Hawkeyes fjärde avsnitt introducerade Yelena Belova. Och i Moon Knight gör man det plötsligt väldigt oklart vad i serien som varit sant, och vad som varit en del av Marc Spectors mentala föreställningsvärld. Avsnittets slut, där Marc, efter att ha blivit skjuten av Harrow, vaknar upp på ett mentalsjukhus med Gökboet-vibbar, och konfronteras med sanningen (?) att ingenting i serien egentligen har hänt är lika förvirrande som det är effektivt. Men köper jag det? Nä, inte alls. Av flera skäl.

Dels så är det här en adaption av Moon Knight, en karaktär som i Marvels serietidningar i högsta grad är verklig. Att göra honom till ett mentalt påhitt i MCU hade nog fått en del kritik, och varit långsiktigt ohållbart. 

Dels så springer Marc och Steven i avsnittets sista ögonblick på en i högsta grad CGI-skapad humanoid flodhäst, vilket känns som gjort för att underminera bilden av att allt hittills bara hänt i Marcs huvud. 

Dels så har vi sett ett antal scener som Marc eller Steven inte var närvarande vid, och som därmed inte kan ha varit påhitt. Harrow har haft en rad scener utan Marc. Layla hade sin passförfalskningsscen i början av avsnitt tre, och, tidigare i avsnitt fyra, en one-on-one-diskussion med Harrow. Ingenting av detta är något som Marc eller Steven vet om, och därmed lär de inte heller vara en produkt av deras föreställningar. 

Och dels så är twisten "allt var bara en dröm" ofta väldigt otillfredsställande. Det känns som en cool twist just nu när vi ännu inte vet vad som pågår, men om de två sista avsnitten faktiskt, mot alla odds går i mål med det, så kommer åtminstone jag bli besviken. Det innebär att storyn vi engagerat oss i i tre och ett halvt avsnitt inte kommer få någon upplösning, och att Layla och Harrow inte existerar så som vi lärt känna dem. Det är ett djupt otillfredsställande sätt att berätta en historia på. 

Så nej, jag tror inte för ett ögonblick att Moon Knight bara varit en dröm som Marc haft i sin rullstol. Vad som faktiskt pågår har jag ingen aning om, men det får nästa veckas avsnitt svara på. Jag väntar spänt på fortsättningen, och hoppas framförallt att flodhästens CGI förbättras. 

Nej, det är inget fel på Captain Boomerang

 Screen Rant har skrivit en artikel (som kan hittas här) där de diskuterar Captain Boomerang. Artikeln innehåller spoilers för serietidningsstoryn Suicide Squad: Blaze. Hursom så verkar Screen Rant vilja hävda att Captain Boomerang är en problematisk karaktär på grund av att han är en stereotypisering av australiensare. Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det inte är ett problem överhuvudtaget. Tvärtom så blir Boomer rolig just för att han är en stereotyp, och med tanke på att stereotypen berör australiensare, befolkningen i ett I-land, som generellt har hög levnadsstandard och stort inflytande, så är det inte heller att sparka nedåt. På samma vis som det är fullt rimligt att göra roliga stereotypversioner av britter, tyskar, amerikaner eller svenskar, så är det helt lugnt att göra det av australiensare. Vi kan inte bli kränkta av precis allt. 

Och Jai Courtney verkar ju inte ha tagit illa upp.

Underskattad Skådis: Justine Lupe

 Hela ensemblen i HBOs Succession är i rättvisans namn underskattade. Skådespeleriet är overkligt bra, från alla inblandade, däribland Justine Lupe. Hon spelar Willa Ferreyra, en före detta eskort och (betald) flickvän till den verklighetsfrånvände Connor Roy. Willa är ofta mer av en bakgrundsfigur, men det hindrar inte Justine Lupe, som kommunicerar väldigt mycket genom ansiktsuttryck och kroppsspråk, och i scener där hon får mer tid i rampljuset (som under Lesters begravning) visar hon att hon kan mäta sig med resten av rollistan när det kommer till att sälja in den absurda och svarta humor som Succession bjuder på. Utöver det så lyckas Lupe också å ena sidan få Willa att kännas tillräckligt mycket som en "everyman" för att funka som en spegel för publikens egna tankar och reaktioner, samtidigt som hon också känns tillräckligt småknäpp för att passa in i Successions sjuka karaktärsgalleri. Det är nog inte en helt enkel bedrift.

Kärlek, åska och Natalie Portman

 Äntligen är teasern för Thor: Love and Thunder ute för allmän beskådning. Vad som tagit Marvel så lång tid vet jag inte, men det luktar ny marknadsföringsstrategi. No Way Home fick också trailer först cirka två månader innan premiären, och blev en astronomisk kassasuccé, så något PR-snille på Marvel har kanske bestämt sig för att undersöka om den taktiken kan nå framgång mer än en gång. Hur det än är så har vi nu teasern för Love and Thunder, och det är verkligen en teaser, iochmed att vi inte ser särskilt mycket. Thor hänger med the Guardians, verkar fundera över livets mening, gymmar i fossilfyllda grottor och verkar ta det rätt lugnt. I teaserns sista ögonblick får vi också se Jane Foster (Natalie Portman) återvända till MCU efter nio års frånvaro (hon har inte synts till sedan Dark World, 2013), komplett med en hafsigt reparerad hammare och en hjälm som ser ut att vara snodd från Peacemaker. Det blir skoj att se hur Jane porträtteras efter såhär lång frånvaro, och vad Portman får göra med karaktären. Tyvärr så fick vi inte ens en glimt av filmens andra stora tillskott: Christian Bale som skurken Gorr the God-Butcher. Antar att han sparas till trailer två... 

Rasmus Paludan är en samhällsfara

 Upploppen i ett flertal svenska städer nu kring påskhelgen handlar förmodligen om mer än Rasmus Paludan, men han är definitivt en utlösande faktor. Den kontroversielle danske högerpolitikern (tydligen dock med svenskt medborgarskap) har gjort sig känd för att organisera koranbränningar i Sverige, trots att hans parti, Stram Kurs, är danskt, och nu har han gjort det igen. I Örebro brann polisbilar i samband med en våldsam motdemonstration mot Paludans planerade skändelse. Vissa inom högern tycker att det här är bra, att de motreaktioner Paludan provocerar fram visar på ett aktuellt och allvarligt samhällsproblem. Jag håller inte med. Rasmus Paludans "demonstrationer" är ansvarslösa och stenkorkade. 

För det första är det väl ingen som tror att Rasmus Paludan verkligen vill demonstrera? Karln vill sparka igång upplopp. Han genomför en aktivitet han vet är vansinnigt provocerande för en stor folkgrupp, och han gör det mitt framför näsan på sagda folkgrupp, om och om igen. Han vet att det hela kommer spåra ur, och det är det han vill. Då behöver han inte ödsla tid på att skriva debattartiklar, hålla valmöten, och dela ut flygblad. Han kan bara peka på nyhetsflödet i valfri svensk dagstidning, säga "titta vad våldsamma de är!" och åka hem. Varje gång en sten flyger mot svensk polis vinner Rasmus Paludan. Det är ett ansvarslöst, kallhamrat och vidrigt sätt att föra debatt på. 

Istället för att bete sig som folk, och föra ett demokratiskt samtal, så utnyttjar Rasmus Paludan alltså svensk demonstrationsrätt för att göra politisk poäng. Kostnaden blir hög, för de poliser och oskyldiga privatpersoner som skadas i kaoset, och för de svenska skattebetalare som måste finansiera reparationer eller nyinköp av alltifrån bilar till busskurer. Till råga på allt så är Paludan primärt dansk. Han verkar i Danmark, partiet vars paroll han "demonstrerar" under är danskt, och ändå är det Sverige som ska lida för hans livsfarliga och träskalliga påhitt? Det är obegripligt. Svensk polis måste neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd. Hans tillställningar har gång på gång visat sig vara en samhällsfara, och svenska folket ska inte tvingas betala för en dansk knäppgöks politiska våldsspektakel.

Från MCU till The Continent

 

Meng'er Zhang, känd för sin roll som Shang-Chis lillasyrra Xialing i MCU hoppar på ytterligare ett framgångsrikt genreuniverse. Den här gången rör det sig om säsong 3 av Netflix fantasyepos The Witcher, där hon kommer spela den alviska bågskytten Milva. Jag har ju inte gjort någon hemlighet av att jag inte läst The Witcher (ännu), men jag har koll på vem Milva är ändå, och tycker nog att det känns som ett högst rimligt castingbeslut. Man undrar ju dock hur det kommer fungera för Meng'er att jonglera produktionsschemat för The Witcher med det för den oundvikliga uppföljaren till Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings, och andra MCU-åtaganden som berör Xialing (exempelvis då den hypotetiska Ten Rings-serien för Disney+). Förhoppningsvis löser hon det, för jag vill gärna se Meng'er Zhang i både MCU och The Witcher.

Egyptiska myter i Marvelförpackning

 Under gångna påskveckan har det av diverse skäl blivit en liten paus i bloggandet, men nu är jag igång igen, och först på agendan är att tycka till om avsnitt 3 av Moon Knight. Spoilervarning!

Moon Knights tredje avsnitt är (i mitt högst personliga tycke) seriens bästa hittills. De gör intressanta och Stormlight-doftande saker med Marc och hans split-personality-disorder, och börjar lägga upp för en twist med en hemlig tredje personlighet utöver Marc och Steven (bägge fortfarande fantastiskt spelade av Oscar Isaac, som förmodligen är en av sin generations absolut bästa skådespelare). I övrigt så doftar avsnittet, och serien överlag, mer och mer av Brendan Frasers gamla Mumien-filmer, vilket inte alls är en dålig influens. En genre som man i stort missat att göra MCU-tolkning av såhär långt är just äventyrsfilm i samma anda som Indiana Jones eller då The Mummy. Det känns som att Moon Knight avser att åtgärda det. 

Avsnitt tre ger oss även mer information om Marvels tolkning av de egyptiska gudarna. Man har inte gått på samma spår som med asarna, som mer eller mindre bara är teknologiskt avancerade aliens, utan verkar istället köra på en mer mystisk Percy Jackson-liknande variant, där gudarna främst agerar genom avatarer, och föredrar att chilla i avskildhet. Khonshu är undantaget som bekräftar regeln, och hans shenanigans får till slut resten av gudarna att se rött, och avsnittet avslutas med att han blir förstenad som straff för att han trollat runt med vädret lite för många gånger. Att rädda honom lär bli en prio för åtminstone Marc i nästa avsnitt. 

Sen måste jag ge en shoutout till Layla också. Hon seglar nog upp som min favoritkaraktär i den här serien faktiskt. Härlig rolltolkning av May Calamawy, och en allmänt charmig och energisk karaktär, som är lätt att tycka om, särskilt när hon gömmer egyptiska fantasy-knivar i ett halsband. 

Nästa vecka blir det mer gravplundring, fler Marveliserade myter, och mer superskådespel signerat Oscar Isaac. Stay tuned.

Spelversionen av Guardians of the Galaxy är förstklassig

Jag är seg när det kommer till att spela spel. Jag har en störig tendens att påbörja spel utan att avsluta dem. Ur det perspektivet är Guardians of the Galaxy ett undantag. Jag avslutade det sista kapitlet idag, och måste säga att det här utan tvekan är ett av de bästa action-rpgs jag spelat. Man får på pricken till exakt rätt stämning och känsla: Guardians är en knasig grupp i en knasig galax, och spelet omfamnar det faktumet på samma sätt som James Gunn gör i sin filmtolkning av dem. Delvis beror det på att man på många vis kör på mer eller mindre samma koncept som Gunn gör. Rocket i spelet och Rocket i filmerna är exempelvis i grund och botten mer eller mindre exakt lika, till den grad att röstskådespelaren här (Alex Weiner) gör en röst som är väldigt lik den Bradley Cooper gör åt den vresige icke-tvättbjörnen i filmerna. Musiken spelar också en central roll, precis som i Gunns film, och Peter har sitt blandband med odödliga hits med sig överallt. 

Det som dock överraskade mig var att när spelet gör egna grejer med karaktärerna så är de ofta minst lika bra som det Gunn gör. Jag har aldrig varit ett stort fan av Gamora eller Mantis i MCU. De har sina stunder, spelet gör dem otroligt mycket bättre. Gamora här är rolig, vilket hindrar henne från att fastna i rollen som gruppens ständige straight-woman, vilket hon lätt blir i filmerna. Dessutom är hon tillräckligt blodtörstig för att jag ska kunna köpa henne som ex-lönnmörderska åt Thanos, vilket är ett annat problem med Zoe Saldanas väldigt vänliga tolkning. Mantis är helt annorlunda: istället för att ge socialt awkward ett ansikte så är hon livfull och sprallig, om än lite smått borta. Hon är kompentent nog för att försvara sig mot självaste Drax i en fight, och utöver att kunna läsa känslor har hon i spelet även förmågan att se alla myriader av möjliga händelseförlopp och alternativa universum, vilket leder till en hejdlöst charmig bekymmerslöshet från hennes sida. Även Drax blir här en starkare karaktär, kanske mycket för att han får ett ordentligt arc, vilket han väl egentligen inte haft sedan Gunns allra första Guardians-rulle år 2014. 

Spelmässigt är Guardians of the Galaxy också kul. När det först offentliggjordes så klagade många (inklusive undertecknad) på att man bara kan styra Peter Quill, och inte hela gänget, och visst, ur ett perspektiv är det fortfarande synd att man inte personligen får styra Rocket när han spränger saker, eller smyga runt i stealth-mode som Gamora. Men å andra sidan så får spelet en mycket starkare rollspelsaspekt med bara Quill som spelbar figur, och greppet gör även så att det blir enklare att leva sig in i storyn. Istället för att ha tillgång till alla krafter och förmågor så måste spelaren, liksom Quill själv, förlita sig på andra än sig själv. Bitarna där man ska lösa diverse pussel med hjälp av teamets olika förmågor är bland spelets roligaste, och även striderna är kul, även om de emellanåt kan bli något repetetiva. Det som verkligen tar spelet till nästa nivå är dock dialogen: oavsett vad som händer så pratar karaktärerna konstant. Alltifrån one-liners och rymdsvordomar till absurt korkade planer (som när Drax vill sälja Gamoras samlardockor till Fin Fang Foom) är konstant närvarande, och röstskådespelarna gör ett underbart jobb med dialogen. 

Och så har vi då storyn. Den är oerhört väl genomförd, och länkar samman gänget på finurliga vis. Centraltemat är saknad och sorg, och hur man kan hantera förlust. Sättet det berättas på, och sättet det gestaltas i de olika karaktärerna, både skurkar och hjältar, är riktigt smart, och riktigt vackert. 

Guardians of the Galaxy-spelet lyckas alltså inte bara mäta sig med James Gunns dunderhärliga filmer, utan till och med överträffa dem i vissa avseenden. Det är roligt, det är underhållande, det har inga microtransactions, och såväl story som karaktärer är givande och djupa. För min del för spelversionen av Guardians gärna dra ut på fler äventyr i framtiden. 

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore är en underhållande röra

 Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore hade premiär idag, och jag passade på att kolla på den under eftermiddagen. Den första Fantastic Beasts-filmen var utmärkt, rolig, charmig och välskriven. Den andra var en röra, med för många plotlines och för lite tid. Tyvärr så lutar Secrets of Dumbledore mer åt det andra än det första. JK Rowlings manus försöker jonglera mellan trollkarlspolitik, två och en halv kärlekshistoria, Credences arv och familjesituation, en brödrarelation, vad tusan det nu är Yusuf Kama håller på med och diverse sidospår med magiskt dåligt CGIade monster för att leva upp till filmseriens namn. Resultatet blir minst sagt rörigt och outvecklat. Många, typ alla, sidospåren hade fungerat bättre i en bok, eller en säsong av en TV-serie. Då hade de fått tid att växa, och karaktärerna fått tid att andas. Yusuf Kama är till exempel en cool karaktär, men eftersom filmen aldrig har tid att gå på djupet med honom så blir det högst oklart varför han gör det han gör, eller varför vi tittare ens borde bry oss. 

Den karaktär som får mest utveckling och mest fokus är Albus Dumbledore, återigen gestaltad av Jude Law, som är oerhört välcastad i rollen. Han gör en mycket bättre Dumbledore än vad Michael Gambon gjorde i Harry Potter-filmerna, och hans storyline får tid och djup nog att betyda något. Filmens andre standout är också en Dumbledore, nämligen Albus yngre bror Aberforth (en utmärkt Richard Coyle) som har precis samma dåliga humör och motvilligt godhjärtade personlighet som han har i Dödsrelikerna. De båda bröderna sticker ut i ett karaktärsgalleri som annars, på grund av det grumliga manuset, inte får tid att vara mer än hyfsat platta biroller. Inte ens Newt, som tekniskt sett är seriens huvudfigur, har särskilt mycket att göra, och det han gör har vi redan sett honom göra. 

Och skurkarna då? Johnny Depp blev ju, efter många om och men, recastad på grund av rättssituationen han befinner sig i mot sin ex-hustru Amber Heard. Danske Mads Mikkelsen ersätter honom som Gellert Grindelwald, och gör ett stabilt jobb. Tyvärr får inte han heller så mycket att göra, och lämnar därmed inte ett intryck tillnärmelsevis lika starkt som typ Ralph Fiennes, Jason Isaacs, Helena Bonham-Carter och Alan Rickman gjorde i sina antagonistroller i Harry Potter-filmerna. Något ironiskt är att Colin Farrell, som aldrig skulle spela Grindelwald i mer än en film, definitivt har gjort den starkaste insatsen utav de tre som spelat honom. Han hade förvisso överlägset bäst manus, men ändå. Filmens andra antagonist är Credence Barebone/Aurelius Dumbledore (Ezra Miller), en karaktär som hittills har känts som Fantastic Beasts svar på Anakin Skywalker. Han har fått gott om tid och utveckling i de två första filmerna, och Crimes of Grindelwald slutade med en redig plot-twist ochcliffhanger rörande hans backstory och hans otroliga kraft. Därmed är det både en överraskning och en besvikelse att han känns väldigt mycket som en eftertanke genom hela Secrets of Dumbledore, särskilt med tanke på att Ezra Miller gör en väldigt bra rolltolkning som känns väldigt annorlunda mot hans andra stora roller i DCs filmuniverse och det hyllade ungdomsdramat The Perks of Being a Wallflower. 

Ett annat problem filmen har är bristen på ett tydligt mål eller en röd tråd. Saker händer, karaktärer gör saker och åker till olika platser, men det är ofta ganska oklart exakt vad syftet är. Särskilt filmens inledning känns som en serie händelser, snarare än ett hopknutet narrativ, vilket är väldigt konstigt, med tanke på att både Rowling och regissören David Yates är erfarna berättare. Det finns dessutom en drös plot-hål av varierande storlek, som säkerligen kan reta en rad tittare.

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore är alltså, precis som Crimes of Grindelwald, en oerhört bristfällig film, som hade fungerat mycket bättre som bok eller seriesäsong än den gör som film. Jag gillar den personligen förmodligen mer än den egentligen förtjänar, och skulle nog trots allt säga att den är bättre än Crimes of Grindelwald. De bitar som funkar (dvs, typ allt som rör Albus Dumbledore) fungerar väldigt bra, och filmen är överlag allmänt underhållande. Men varför Rowling inte A) kapar lite plotlines, eller B) gjorde en TV-serie istället, förstår jag inte. Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbeldore hade kunnat vara så oerhört mycket bättre än den är. 

Hejdå Sabuni!

 

Nyamko Sabuni får nog ändå sägas ha haft en tuffare och märkligare partiledartider än de flesta andra svenska politiker. Hon återvände till politiken efter flera års frånvaro för att sno åt sig partiledarskapet framför näsan på förhandstippade Erik Ullenhag, och fick mycket medial uppmärksamhet. Därefter var det tyst. Sabuni hördes sällan, utom när det rapporterades om de interna problem hon kämpade mot i Liberalerna, Sveriges mest splittrade parti. Ska man gå åt höger eller vänster? Jobba med Åkesson eller Nooshi? Januariavtal eller Team Uffe? Svåra frågor för ett litet parti att hitta svaret till. Förvisso lyckades Sabuni knuffa, släpa och dra Liberalerna ut ur Januariavtalet och bort till högerkanten, där de fick ett hyfsat svalt välkomnande. Men bortsett från det har Liberalerna inte lyckats hitta en plats i den svenska politiken, och inte heller åtgärdat alla interna konflikter. Sabuni själv har inte lyckats gå genom rutan på samma vis som exempelvis Ebba Busch eller Nooshi Dadgostar, vilket inte heller direkt hjälpt partiets opinionssiffror. Nu verkar hon själv ha fattat beslutet att hon har gjort vad hon kan, och låter därmed Johan Pehrsson, fram tills idag partiets vice, ta över. Hans uppgift blir minst lika otacksam som Sabunis. Kommer han lyckas hålla kvar Liberalerna i riksdagen? Det är högst oklart, men om han misslyckas så tror jag inte att man kan skylla på Nyamko Sabuni. Hon gjorde så gott hon kunde i ett omöjligt läge. Det får man respektera henne för. 

Har Will satt sin sista potatis?

 I kölvattnet efter Will Smiths omskrivna örfilande av Chris Rock under Oscarsgalan så har debatten rasat. Ska akademin ta ifrån Will hans Oscar? Borde han anmälas? Är hans karriär över? Jag har inga svar, men på den sista frågan har jag en gissning, och den gissningen är nej. Nej, Will Smith har inte satt sin sista skådespelarpotatis. 

Varför tror jag då det? Det finns en rad skäl. För det första så rörde det sig om ett slag. Inte för att på något vis förringa det Will Smith gjorde: det var fel, och går inte att försvara. Men med tanke på vad Hollywood tolererat genom tiderna så borde ett högst offentligt utbrott från Will Smith vara högst hanterbart. 

För det andra så blev de direkta konsekvenserna inte så stora. Will slängdes inte ut från galan, han fick ta emot sitt pris, och Chris Rock verkar ha valt att inte polisanmäla det hela. Det gör det onekligen enklare att anställa Smith i framtiden. Hade han anmälts och dömts så hade det varit en sak, då hade han haft en offentlig juridisk dom att försöka tvätta bort. Men om Smith inte döms för något så behöver man inte bekymra sig om det. 

För det tredje så har Will Smith för bra kontakter och för många fans för att försvinna. Han är en gammal Hollywoodräv vid det här laget, och har många polare som säkert är beredda att ge honom en ny chans. Dessutom har ju en del namn, exempelvis Tiffany Haddish, faktiskt mer eller mindre berömt hans handlande under galakvällen, så det är inte ens så att alla i Hollywood är överens om grundpremissen, alltså att det var fel att lappa till Chris Rock. 

Så visst, just det närmsta året eller så kommer man kanske inte se så många nya stora Will Smith-produktioner. Men när känslostormen lugnat ner sig, när nytt bröd och nytt skådespel dykt upp för att distrahera den breda massan, och när fokus ligger någonannanstans, då kommer Will Smith på nytt dyka upp på våra biodukar. Det är jag rätt säker på. Däremot så är hans chanser till sittplats långt fram under framtida Oscarsgalor nog rätt död. Men det är å andra sidan inte hela världen. 

Underskattad Skådis: Devon Bostick

 Spoilers för The 100!

Jasper Jordan var aldrig en av mina favoritkaraktärer i The 100. Jag gillade Octavia, Bellamy, Murphy och Roan mycket mer än jag någonsin gillade Jasper. Men när man tittar tillbaka på The 100 så går det inte att förneka att Jasper har en av seriens mest unika karaktärsarcs, och förmodligen det mest tragiska. Och allt det bärs av Devon Bosticks fantastiska skådespel.

Jasper börjar som en hyfsat blyg och osäker ung skämtprisse som hamnar bland de hundra ungdomsbrottslingar som skickas till jorden för att kolla om det går att bo där. Hans brott? Han rökte på med sin kompis. Under seriens första säsong får vi se Jasper växa, och bli en mer självsäker individ. I seriens andra säsong sker dock hans "heroes journey" på riktigt. Han tvingas bli ledare för den grupp som tagits till fånga av folket i Mount Weather, och fullbordar där sin resa från rädd, blyg och osäker till rakryggad hjälte. Dessutom får han en flickvän, men det är också det som får honom på fall. Clarke, Bellamy och Monty begår massmord på folket i Mount Weather för att rädda de sina, och Jaspers nya flickvän blir ett oavsiktligt offer. Hennes död på grund av Jaspers vänner förstör honom, och leder honom ner i droger, alkohol och allmän cynisism. Han är fortfarande med i team good guys, typ, men när jorden sedan håller på att gå under av strålning i säsong 4 väljer han att leda en självmordskult istället för att fortsätta försöka överleva, och dör av en överdos under ett sista samtal med sin bäste vän Monty. 

Det är förvisso vanligt med fallna och misslyckade hjältar. Anakin Skywalker, Arthas Menethil, Moash, och Jason Todd är alla exempel på det, men det är ovanligt att de tar samma skepnad som Jasper. Istället för att bli en jätteskurk så förblir han en medlem i protagonistgruppen, men ifrågasätter konstant deras överlevnadsfokuserade ideologi, och blir ett wild card som de andra karaktärerna måste ta hand om, tygla och låta sig påverkas av. Och Jaspers arc hade inte fungerat utan en skådis som Devon Bostick, som får vägen från rädd nörd till hjälte till depressionsdrabbad alkoholist till cynisk clown att se skådespelerimässigt enkel ut. Han fångar så många dimensioner av mänskligt växande och mänskligt förfall i en och samma karaktär, utan att någonsin tappa bort Jaspers grundpersonlighet. Jasper Jordan är ett bevis på både hur underskattad Devon Bostick är som skådis och hur underskattad The 100 är som tragisk och dramatisk tv-serie. 

Inte helt såld på Skywalker Saga

 Lego Star Wars: The Skywalker Saga släpptes i tisdags, och jag har hunnit lira det ett par timmar nu. Och ja, det är absolut ett bra spel. Det är kul att spela, alla karaktärer, från Luke Skywalker till Klaud, är med, och humorn sitter finfint. Men det är ändå något som skaver. Mest tror jag att det beror på att banorna är kortare än Lionel Messi. I alla tidigare Lego-spel jag kört så har de varit betydligt längre, med betydligt fler pussel. Här känns de mer som tillfälliga avbrott i en open-world-springandet, vilket inte gör den episka Star Wars-sagan några tjänster. Nu har jag ju bara hunnit spela en episod, (A New Hope), men den står sig definitivt inte gentemot motsvarande Lego-adaption i Lego Star Wars II, som verkar få behålla titeln som det bästa Lego-spelet ett tag till. 

Svenska folket har ju bättre musiksmak än juryn i ASC...

 

Om vi börjar med det positiva så var American Song Contests tredje vecka den låtmässigt starkaste hittills. Visst, Enisas Green Light från förra veckan och AleXas Wonderland från gången dessförinnan är fortfarande tävlingens bästa låtar, men sett till övergripande kvalité så var väl egentligen alla kvällens låtar som minst helt okej, och många av låtarna lyftes verkligen av sina scenshower, som, när de är som bäst, är geniala. Men det leder oss också till det negativa. Nämligen juryn. Snoop Dogg och Kelly Clarkson pratar ständigt om att den består av musikvärldens giganter, och med tanke på hur ointressant och emellanåt dålig dagens största hits är så kan det nog stämma, för hur den här juryn tänker börjar bli ett större mysterium än Area 51 och Jack the Ripper, tillsammans. 

Avsnittets uppenbare vinnare, sett till låt och scenshow var Grant Knoche från Texas. Och det säger jag inte för att jag tycker att hans låt var bäst (rent låtmässigt tycker jag nog att Ale Zabala från Florida med sin glada trallvänliga låt var bäst), men utan för att hans show var så många mil framför alla andras, samtidigt som låten också var snygg och unik i tävlingen. Snubben hade varit finalvärdig i Melodifestivalen, och toppstridsvärdig i Eurovision. Inget bidrag i tävlingen har skrikit "vinnarlåt" såhär mycket som Grant Knoche. Att han då kom fyra i juryrankingen är ju smått obegripligt. Istället krönte de ärade musikgiganterna countrymurveln Tyler Braden från Tennessee till vinnare. Visst, det var ingen dålig låt, den var helt okej. Men bättre än Knoche? Näpp, absolut inte. Christer Björkman borde vända blicken hemåt och anlita svenska folket som ny jury. De må rösta dåligt, men de brukar ändå ha någon sorts koll. 

Sedan ska det sägas att det amerikanska folket inte är mycket bättre än sin jury. De misslyckades med att rösta vidare Enisa från förra veckan. Istället skickade de vidare Broderick Jones från Kansas, Chloe Fredericks från North Dakota och Jonah Prill från Montana. Aja, man kan ju hoppas att Enisa lyckas kvala in på en av fan-favorit-platserna.

American Song Contest återvänder nästa vecka, med fler obegripliga jurybeslut. Stay tuned...

Moon Knight levererar grymma skådespelarinsatser och undermålig action

 

Spoilers för avsnitt 2 av Moon Knight!

Moon Knights andra avsnitt fortsätter på inslaget spår, och går djupare in i den personliga konflikten mellan Marc Spector och Steven Grant, och utvecklar även den mer övergripande striden mellan Arthur Harrow och Khonshu. Till råga på det så introducerar avsnittet även Layla El-Faouly (May Calamawy), som visar sig vara Marcs hustru, som han försöker skilja sig från. Hon har först lite svårt att köpa att Steven Grant inte bara är ett ovanligt envist alias från Marcs sida, men när hon väl accepterat det visar hon större förståelse och tålamod med honom än vad varken Khonshu eller Marc har. Layla ger en välbehövlig injektion av attityd och handlingskraft som kontrast till Stevens mer passiva reagerande, vilket är välkommet. Avsnittet slutar visserligen med att Marc återfått kontrollen över kroppen, och att Steven är reducerad till att tala ur speglar. Harrow har fått tag i skarabén, och Marc och Khonshu färdas till Egypten för att stoppa honom, vilket lär bli fokus för avsnitt tre. 

Stjärnan i avsnittet är nog ändå Ethan Hawke, som får mer tid att visa upp sin till ytan milde och vänlige kultledare Arthur Harrow. Hawke har pratat om hur hans förberedelser för rollen innehöll studier av diverse kultiga och skumma personer, och det märks verkligen. Avslöjandet att Harrow var Khonshus gamle avatar innan Marc fick jobbet bäddar dessutom för en djupare konflikt mellan honom och Khonshu.  

Moon Knights stora svaghet såhär långt är dock dess actionscener. CGIn är inte alls på samma nivå som många av Marvels andra projekt, och det faktum att serien envisas med att slänga in just CGI-krävande schackaler i varje stridsscen gör inte saken bättre. Serien är definitivt som bäst när karaktärerna interagerar med hjälp av ord istället för nävar.

Vad är Riots grej med undervattensvålnader och supports?

 Det är rätt märkligt faktiskt. League of Legends har två champions som är undervattensvålnader: Nautilus (på bilden ovan) och Pyke. Deras backstories är hyfsat lika varandra. Bägge har vattentema, bägge har någon form av krok-ability, bägge är in-world betraktade som skrämmande figurer, och bägge låter som att de fastnat i riktigt mörka målbrottstoner. Och av någon anledning har Riot valt att göra bägge till supports. Med tanke på att de har en uttalad designfilosofi om att alla champs ska kännas unika i sin roll så känns det rätt märkligt. 

Därmed borde man reworka Nautilus lite grand, göra honom till mer av en jungler-tank, och lämna Pyke i supportrollen (Blitzcrank och Leona fyller ändå Nautilus funktion rätt väl). Dessutom älskar jag Nautilus, men vill inte spela support. Så utöver att bredda ut konceptet undervattensvålnader till andra roller än support, så hade en rework av Nautilus gjort mig glad rent spelmässigt. 

Beric Dondarrion vs Lady Stoneheart

 Spoilers för Game of Thrones och dess originalförlaga, bokserien A Song of Ice and Fire!

Det finns en hel drös problem med hur David Benioff och Dan Weiss adapterade George RR Martins enorma bokserie A Song of Ice and Fire till megasuccéserien Game of Thrones åt HBO, och det är nog ingen TV-produktion som har debatterats, diskuterats, analyserats, kritiserats och studerats lika mycket som den. På grund av hur serien slutade så fick Benioff & Weiss otroligt mycket skit, och kan eventuellt ha dödat sina karriärer, men jag ska som omväxling ta och berömma dem lite, för ett beslut som det pratas alldeles för lite om: frågan om Beric Dondarrion eller Lady Stoneheart. 

Snabb recap först: Beric Dondarrion (i TV-serien spelad av Richard Dormer) är en lord som tidigt i storyn får i uppdrag att arrestera den monsterlike riddaren Gregor Clegane. Han misslyckas och blir ihjälslagen av Gregor, precis i inledningen av The War of the Five Kings. Till allas förvåning biter dock inte döden på Beric, utan han återupplivas av sin vän och följeslagare, prästen Thoros. Efter ett tag stupar han i strid på nytt, och Thoros lyckas återigen dra tillbaka honom från efterlivet. Och det sker totalt sex gånger. För varje gång Beric dör så förlorar han minnen från sitt ursprungliga liv, och skadorna som dödat honom läker inte. Därmed är hans fortsatta existens, och oförmåga att dö, lika mycket en förbannelse som en välsignelse. Trots det leder han en grupp kallad The Brotherhood Without Banners, som hjälper och skyddar bönder och lokalbefolkning mot rövare och plundrare från krigets alla sidor, och blir snabbt en närmast legendarisk figur i Westeros. Att han dessutom slåss med ett brinnande svärd gör hjälteimagen ännu starkare. 

Så långt är Berics story mer eller mindre densamma i böckerna och i TV-serien, men därifrån slår de två versionerna av berättelsen in på väldigt annorlunda spår. I böckerna så dör Beric Dondarrion en sjunde och sista gång off-screen, då han ger sin livskraft till Catelyn Starks döda kropp, och återupplivar henne som den hämndlystna Lady Stoneheart. I TV-serien skiter man i Stoneheart. Catelyn förblir död, och Beric Dondarrion lever vidare, fram till seriens sista säsong, då han offrar sig för att rädda Arya Stark från zombies. Och jag tycker att Benioff och Weiss beslut att behålla Beric istället för att byta ut honom mot Stoneheart, är helt rätt, av en rad skäl. 

För det första så är Beric en intressantare karaktär än Stoneheart. Hon är mest bara en hämndlysten pseudo-zombie. Beric är oändligt mycket mer komplex. Han är en man som trots alla sina smärtor, skador och svårigheter försöker göra rätt sak. För varje gång han får livet på nytt försvinner en bit av hans gamla liv från hans minne. Han tror på en gud som han inte förstår, och som verkar ha ett syfte med honom som han inte begriper. På många vis är Beric en vilsen själ, som trots det ändå försöker (och lyckas!) vara ett ljus för andra. Det är något som är rätt unikt för Westeros annars rätt cyniska karaktärsgalleri, och får Beric att sticka ut och kännas relevant. Däremot har serien gott om både hämndlystna och zombies. 

För det andra så passar Beric oerhört bra in i den dekonstruktion eller förvrängning av gamla medeltida hjältemyter som George RR Martin ägnar sig åt i sina böcker. Han ägnar mycket tid åt att behandla och diskutera de gamla riddaridealen, om heroiska, attraktiva och godhjärtade krigare som utför hjältedåd i de svagas namn. Han porträtterar krigarordnar, hovnarrar och "Prince Charming"-stereotypen. Här passar Beric, som, for all intents and purposes, är en take på Robin Hood, verkligen in väl. 

För det tredje så är Beric bara mycket coolare än vad Stoneheart är. Ögonlappen, det brinnande svärdet, mannen som aldrig dör... bara kolla på honom!

Och för det fjärde så är Richard Dormer, som spelar Beric, en fantastisk skådespelare, som serien gjorde väl i att inte slarva bort. Han ger Beric ett djup och ett värme som karaktären kanske inte haft om det inte var för hans rolltolkning. 

Så kort sagt, Weiss och Benioff gjorde många misstag under produktionen av Game of Thrones, men att behålla Beric Dondarrion var inte ett av dem. 

Sony kan inte göra superhjältefilm för fem öre

 Jared Letos Marvelfilm Morbius har nu äntligen haft premiär (jag har inte sett den, och lär inte göra det heller förrän den landar på Netflix eller dylik streamingtjänst), efter en rad förseningar som får releasedebaclet kring New Mutants att se rätt chill ut i jämförelse. Likheterna mellan de två filmerna slutar dock inte vid schemastrul, utan går även att finna i mottagande: Morbius blir grovsågad av mer eller mindre varenda kritiker med tillgång till ett tangentbord. Publikmottagandet verkar något mer positivt, men inte mycket. Filmens Cinemascore är nere i källaren jämfört med de flesta andra superhjältefilmers.

Vad beror då detta på? Det är svårt att säga, filmskapande är ingen exakt vetenskap, men jag skyller mer än gärna på Sony, som absolut inte kan göra superhjältefilm. De har lyckats krångla till Spider-Man i två omgångar innan Kevin Feige tack och lov fick kliva in och rädda upp det hela via MCU. Sonys Venomfilmer har väl också varit högst blandade kompotter, som jag förvisso inte sett (jag kände att trailersarna räckte gott och väl), men läst sågningar av. Och nu kommer då Morbius, och blir ytterligare en i raden av sågade Sonyfilmer. 

Ett problem som jag tror att Sony har, och som fått mig att inte se varken Venom eller Morbius, är att man gör allt så fruktansvärt mörkt. Och nu menar jag inte mörkt som i att storyn är mörk, det har jag inga problem med. Snarare att det känns som att det ligger en tråkig och dystert mörk estetik över filmerna. Det finns ingenting stilistiskt snyggt i det hela som i exempelvis Zack Snyders produktioner, eller Matt Reeves The Batman, utan allt är bara deppsvart. Inte heller hjälper det att CGIn känns tveksam, både när det kommer till Jared Letos vampyrförvandling (snubben ser ju ut som en vampyr till vardags, varför behöver man ens effekter då?) och Tom Hardys udda Venom-gegga som jag vill minnas faktiskt kändes rimligare i Sam Raimis Spider-Man 3. Inte heller verkar man, av recensionerna att döma, vara intresserad av att utveckla karaktärer bortom huvudrollerna, vilket inte är jättelyckat om man vill intressera publiken för ett långlivat och brett filmuniverse a la MCU. 

Det kan såklart också vara så att ingenting jag säger här stämmer, och att Sonys superhjältefilmer suger av helt andra skäl. Men vad det än är så är det iallafall tydligt att Sony absolut inte kan få ihop superhjälteprojekt av samma kvalitet som Disney eller Warner Bros. Och det är ett orosmoln inför framtida projekt, som kommande Madame Web. 

Underskattad Skådis: Rowan Blanchard

 En av sakerna som jag känner att den tredje säsongen av Snowpiercer verkligen bevisade är att Rowan Blanchard är en grym skådespelerska. Visst, hennes karaktär Alex hamnar emellanåt i skymundan, men när hon väl får tid och fokus så spelar hon fantastiskt bra. Hon säljer verkligen in Alexandras trauma från tiden med Wilford, och den förtvivlan hon upplever inför sina delade känslor kring Wilford, både hat och kärlek, var hjärtskärande, mycket tack vare Blanchards starka rolltolkning. Förhoppningsvis får hon mer material att arbeta med i framtida säsonger, och fler roller än Alexandra Cavill.

Fem karaktärer jag vill se i säsong två av The Bad Batch

 

The Bad Batch är Dave Filonis illa dolda försök att fortsätta med Clone Wars trots att Disney lade ner serien (och sedan återupplivade den för en sista hyllad säsong). Dess första säsong sändes under våren-sommaren 2021, och var... helt okej. Vissa avsnitt var mest tråkig filler, andra var spännande, och ett fåtal var riktigt, riktigt bra. Men, med tanke på att Filonis animerade Star Wars-serier tenderar att behöva någon säsong för att lyfta mot stjärnorna så är det ingen panik. Säsong 2 har alla möjligheter att bli riktigt bra.

Serien följer en grupp kloner som går under namnet "The Bad Batch", och som vägrade följa Order 66 och därmed inte mördade någon Jedi. Istället tar fyra av dem (ledaren Hunter, superstarke Wrecker, smarte Tech, och cyborg-klonen Echo) hand om en klonflicka vid namn Omega, och flyr undan det nybildade Galaktiska Imperiet under allas vår favoritrymddiktator Sheev. Den femte Bad Batch-medlemmen, den kallhamrade snipern Crosshair går en annan väg och ansluter till Imperiet, även om han fortfarande har sympati för sina rymlingar till bröder. 

Bad Batch hade ett helt gäng cameos och gästkaraktärer från Star Wars-galaxens fyra hörn, både välkända som Rex eller Cad Bane, och mindre välkända (Cut Lawquane var en överraskning). Med det sagt så hoppas jag på ännu fler cameos nästa säsong, särskilt från karaktärer vi inte sett så mycket av (Rex har ju ändå dykt upp i mer eller mindre varenda bildruta Filoni kunnat komma undan med att skyffla in honom i vid det här laget). Här är mina fem främsta önskenamn, utan inbördes ordning:

1. Cody
Motivering: Cody är precis som Bad Batch-gänget en högt rankad klon, och hade därmed passat fint in i en serie som när allt kommer omkring handlar om klonernas syften och öden när the Clone Wars nått sitt slut. Cody, som var Obi-Wan Kenobis högra hand på samma vis som Rex var Anakins har trots sin status som en av de mest igenkända klonerna inte fått mycket utveckling bortom ett par story-arcs i Clone Wars, då man valt att fokusera på Bad Batch och the 501st istället. Men Cody är dels en intressant figur i sin egen rätt: en lojal men protokollföljande klon med mer erfarenhet och större förmåga än de flesta. Vad som hände med honom efter Order 66, då han försökte men misslyckades med att ha ihjäl Kenobi, är ingenting vi fått ett bra svar på i Disneys nya kanon. Förhoppningsvis kan säsong 2 av Bad Batch äntligen ge oss fortsättningen på Codys berättelse. 
Talar för: Cody är förmodligen den klon med mest screen-time och lore som inte plockats upp efter Clone Wars. Tillochmed Gregor, som var med i typ två Clone Wars-avsnitt, fick en fortsättning i Rebels. Man kan inte ignorera Cody för evigt, särskilt inte eftersom jag är långt ifrån den enda som vill se honom igen. 
Talar emot: Egentligen ingenting, bortsett från att Cody då ignorerats rätt hårt rätt länge. Statistiken talar emot honom. 

2. Delta Squad
Motivering: Jag vill inte fylla den här listan med bara kloner, men Delta Squad är, tillsammans med Cody, ett måste. Till skillnad från Cody har dock Delta Squad knappt visats i Disneys Star Wars-kanon. Istället kommer de från det gamla spelet Republic Commando, och är en grupp clone commandos bestående av klonerna Boss, Sev, Scorch och Fixer. De dök upp i en kort cameo i ett Clone Wars-avsnitt, men har annars inte synts till i Disneys kanon, fram tills förra året, då Scorch gjorde en oväntad och repliklös cameo i ett av Bad Batchs bästa avsnitt. Det var en teaser som fans uppskattade, och att återse hela Delta Squad hade varit oerhört kul, inte minst för att Clone Commando-designen är en av Star Wars bästa. 
Talar för: Som sagt så hade ju Scorch en visuell cameo, vilket visar att Lucasfilm definitivt inte glömt bort Delta Squad. Deras spel fick också en remaster och släpptes till Nintendo Switch rätt nyligen. Dessutom hade de fungerat bra som motpol till Bad Batch, då bägge är erfarna, tätt knutna klongrupper. 
Talar emot: Främst det faktum att man skulle kunna hävda att Delta Squad i viss mån ersattes av The Bad Batch, som fyller ungefär samma funktion både i Star Wars-universumet och ur ett berättarperspektiv. Varför ska man slänga in ytterligare en grupp badass-kloner när man redan har en att fokusera på?

3. Tarfful
Motivering: Tarfful är ledaren för Wookies (Chewbaccas folk) på planeten Kashyyyk. Bortsett från att han ser sjukt cool ut så är han en erfaren och lojal krigare som bekämpar både Separatister och Imperiet i syfte att behålla wookiesarnas frihet. Tarfful dök upp i Revenge of the Sith, ett Clone Wars-avsnitt, och i typ tre blanka i Jedi: Fallen Order. Han har dessutom en koppling till the Bad Batch, då ett av de arcs som fick strykas från Clone Wars när Disney kasserade serien skulle följa Bad Batch då de arbetade med Tarfful för att försvara Kashyyyk. Tarfful är en av mina favorit-bifigurer från Star Wars, och precis som Cody har vi rätt dålig koll på vad han gör efter Clone Wars, bortsett från den alldeles för korta inblick vi fick från Fallen Order. 
Talar för: Som sagt så finns det redan ett skrivet arc med Bad Batch och Tarfful i en byrålåda på Lucasfilm, som man skulle kunna anpassa för The Bad Batch-serien istället för Clone Wars. Dessutom så gillar alla wookies, och Lucasfilm vet att alla gillar wookies. 
Talar emot: Tarfful är ingen central karaktär, har aldrig riktigt varit en fan-favorit, och Kashyyyk har generellt inte utforskats sådär fantastiskt mycket. Det finns ingenting som säger att han, hans folk eller hans planet varken behöver eller kommer dyka upp i the Bad Batch, även om jag gärna vill se det hända. 

4. Riyo Chuchi
Motivering: På tal om okända bifigurer, kommer ni ihåg Riyo Chuchi? Hon är en senator från Pantora som dök upp i en central roll i två avsnitt av Clone Wars, och hade en bakgrundsroll i rätt många andra. Jag har gillat henne sen jag först såg henne i Clone Wars första säsong. Hon är en god person med ryggrad som samtidigt är en smula oerfaren och tvingas improvisera fram lösningar på problem. Jag hade gärna sett att Clone Wars utforskade henne mer, men nu när the Bad Batch jobbar på att visa hur Imperiet bildades så hade det varit kul att se henne i ett politisk-thriller-doftande avsnitt där hon jobbar med the Batch för att skydda Pantora från Imperiet. 
Talar för: Hon slängdes in i hyfsat många Clone Wars-avsnitt som bakgrundsfigur, så Filoni har iallafall inte glömt bort henne. Och hon är en originalkaraktär från Clone Wars. Det brukar vara ett bra första steg för att kandidera till gästspel i Filonis Star Wars-produktioner.
Talar emot: Hon var en bakgrundsfigur, för det mesta. Det verkar finnas en hel drös andra karaktärer som Filoni och kompani är mer taggade på än Riyo, baserat på vilka som dykt upp hittills. 

5. Tobias Beckett
Motivering: Beckett är Han Solos mentor i Solo, där han spelas av den alltid eminente Woody Harrelson. Beckett gestaltas som en erfaren tjuv, med en moralkänsla som kan beskrivas som rätt skiftande, och gunslinger-skillz som fått Django att blekna. Och nämnde jag att han spelas av Woody Harrelson? Beckett är kort sagt en svincool karaktär, och med tanke på att Bad Batch till stor del utspelar sig i Star Wars undre värld så hade han lätt kunnat passa in. 
Talar för: Solo blev trots sitt ursprungligen ljumma mottagande ändå rätt omtyckt, och det finns en hyfsat stor andel av fanbasen som vill ha en uppföljare. Det lär nog inte hända, men däremot ser vi definitivt att det finns ett intresse från Lucasfilm att fortsätta med karaktärerna från filmen. Lando ska få en egen Disney+-serie (det har man sagt, iallafall), Emilia Clarkes Q'ira har en stor roll i Star Wars-serietidningarna, och Dryden Vos hade en blink-and-you-miss-it-cameo i den sista säsongen av Clone Wars. Så ett gästspel från Beckett i The Bad Batch hade ju inte varit så fasligt orimligt.
Talar emot: Beckett verkar inte vara den karaktär från Solo som intresserar Lucasfilm (eller någon annan) mest, vilket ju är märkligt iochmed att de anställde Woody frickin Harrelson för att spela honom. Dessutom finns det kanske rättighetsproblem med att använda Harrelsons utseende i en animerad serie, och jag tvivlar på att Lucasfilm är villiga att betala extra bara för att Filoni ska få dunka in honom i ett avsnitt av Bad Batch. 

Det finns såklart många andra karaktärer jag gärna velat se (Quinlan Vos! Enfys Nest! Baze och Chirrut! Krennic! Thrawn! Gar Saxon! Embo!), men jag skriver ju trots allt en blogg och inte en bok, så fem får räcka för den här gången. Förhoppningsvis får vi säsong 2 av Bad Batch förr snarare än senare, med många härliga återseenden. 

Det som JK Rowling utsätts för är en skam

 JK Rowling är en av tidernas mest framgångsrika författare, och har skrivit Harry Potter, den fantasybokserie som med möjligt undantag av Sagan om Ringen förmodligen nått flest personer världen över. Hon har gjort sig känd som en feminist och har ägnat tid och pengar åt mängder med initiativ för att hjälpa utsatta människor. Att hon sedan några år tillbaka blivit brännmärkt och grovt näthatad för att hon tar upp negativa konsekvenser av transvården och de politiska och samhälleliga åtgärder man tagit i syfte att hjälpa människor som lider av könsdysfori är en skam, och nu är det igång igen. 

Det första som är viktigt att klargöra är att JK, till skillnad från den arga nätmobben som förföljer henne, inte ger sig efter enskilda individer som inte håller med henne. Istället delar hon emellanåt information om rättsfall, artiklar eller podcasts av eller med folk som delar hennes bild av problemen angående transvård (exakt vilka problem hon ser skriver hon själv om här). Inte särskilt aggressivt med andra ord, utan ett rimligt och sansat sätt att föra fram sin poäng på, vilket är fullt tillåtet i en demokrati.

För många är det dock helt orimligt och bisarrt att en människa, särskilt en så välkänd och inflytelserik som JK Rowling är, kan ha andra uppfattningar i svåra politiska frågor än vad som är gängse accepterat. Därmed så jagas hon ständigt av en nätmob som kommer med alltifrån förolämpningar och fula ord till dödshot. Från vänsterliberalt håll sägs det att det inte är ett brott mot yttrandefriheten, utan att Rowling bara får ta rättmätiga konsekvenser av sina yttranden. Jag tvivlar på att de själva skulle acceptera den retoriken om exempelvis Emma Watson eller George Takei mordhotats för politiska hot-takes på Twitter. Hatgänget har tvärtom ungefär samma syn på yttranderätt som Kim Jong-Un, nämligen att bara "rätt" åsikter ska få höras. Och "rätt" åsikter råkar vara deras egna. Såklart. 

Jag stödjer helt och fullt JK Rowling, inte bara för att det hon utsätts för är organiserat näthat och därmed elakt och omoraliskt, utan även för att jag tycker att hon har rätt. Det går inte att radera betydelsen av det biologiska könet och ersätta det konkreta med det abstrakta. Det går inte heller att ha ett fungerande samhälle om alla regler och traditioner som det byggs på ska ändras och urvattnas. Inte heller kan vi ignorera de viktiga biologiska skillnader som faktiskt finns mellan män och kvinnor, vilket inte minst visar sig i diverse sporter, där män som identifierar sig som kvinnor tillåts tävla mot kvinnor, trots att män har bättre biologiska förutsättningar inom idrott. Inte heller ska vi glömma de rapporter som kommer in om unga med mental ohälsa som raskt slussats in i könskorrigerande "vård" och sedan visat sig inte ha förstått vad det gått ut på, eller ändrat sig men fått fysiska ändringar som inte går att lösa. All denna kritik är vettig och relevant, och bygger inte på ett hat mot transpersoner, eller en ovilja att hjälpa. Tvärtom, för att visa verklig kärlek och medmänsklighet måste man vara villig och redo att kritisera och identifiera problem. Allt detta tystas dock ner av en nätmobb som i grunden säkert tror att de gör rätt men dessvärre har ett perspektiv som grumlas av ideologisk övertygelse och rädsla för att såra folk. För att kunna hantera frågor som den om transvården på ett bra sätt så måste den få behandlas som alla andra frågor: med öppenhet och lyhördhet. Ett första steg i den riktningen är att sluta hata på JK Rowling och istället lyssna på de frågor hon ställer, och den forskning hon citerar. Allt annat är en björntjänst. 

The Bubble driver med blockbusters och kändisimage

 Idag släpptes The Bubble, Judd Apatows komedifilm om filmproduktion under Coronapandemin på Netflix, och den var rätt rolig. Den gör ett bra jobb med att driva med både blockbusterfranchises, kändisimage och den girighet som finns i filmbranschen (och alla andra branscher som omsätter mer pengar än Spaniens BNP). Filmen följer ett gäng skådespelare (bland annat gestaltade av Karen Gillan, Pedro Pascal, Keegan-Michael Key och Iris Apatow) som försöker spela in Cliff Beasts 6, en filmfranchise som verkar handla om att spränga dinosaurier i luften, och är en tydlig parodi på Jurassic Park. Eftersom det är pandemi så hålls allesammans inlåsta på ett lyxhotell mellan tagningarna, och de blir snart trötta på både isoleringen och de stränga kraven från producenterna. Ibland blir humorn kanske lite för basal, men det finns en del kul poänger, och tillräckligt många överdrivet absurda scener för att den mastiga speltiden (över 2 timmar för en komedi är kanske lite i längsta laget) inte ska kännas för överväldigande. Och många kängor är välriktade: TikTok, bortskämda miljonärer, självcentrerade kändisar, franchisetänk, reshoots och Covidregler blir alla drivna med på hyfsat kul sätt. The Bubble är rolig, om än lite för lång.