Det är faktiskt värre att Disney sponsrar politik än att Disney sponsrar "fel" politik

 Den omtalade "Don't Say Gay"-lagen i Florida, USA har lett till rabalder för Disney. Lagen, som i korthet vill ge föräldrar mer makt gentemot skolan när det rör deras barns utbildning och även söker förbjuda klassrumsundervisning om HBTQ-frågor för barn upp till 3e årskursen (dvs 8-9 år gamla barn), kan läsas i sin helhet här, men det är i första hand inte den jag tänker prata om. Disneys VD Bob Chapek har nämligen satt sig i klistret efter att arga liberaler upptäckte att Disney donerat pengar till politiker som stöttar lagförslaget. Anställda protesterade, Hollywoodskådespelare förklarade att lagen var en kränkning mot mänskliga rättigheter, och på Twitter började man vässa de digitala högafflarna. Chapek, som förmodligen vill behålla sitt jobb, har raskt gått ut med en floskelfylld ursäkt och 5 miljoner dollar till diverse välgörenhetsorganisationer. Vi får se om det räcker. 

Hela situationen är intressant på många sätt. För det första då själva lagen, som alltså bara gäller Florida. Efter att ha läst den tycker jag personligen att ilskan verkar överdriven. Visst finns det ett gäng rätt otydliga men trots det centrala formuleringar som borde förtydligas eller kapas. Men samtidigt så är grundtanken, att ge föräldrar makten över sina barns uppfostran, och inte överlåta den till potentiellt politiskt motiverade lärare, fullt rimlig. Det rör sig inte mot en kränkning av yttrandefriheten, utan snarare om ett förtydligande av det faktum att lärarens jobb är utbilda eleven i samarbete med målsman, inte utifrån eget tyckande. Det hade självklart varit oerhört praktiskt för den liberala falangen i USA om deras talepunkter fick bankas in hos framtida röstberättigade medborgare redan i dagisålder, men det är inte så demokrati ska fungera. 

Men för att återgå till den centrala problematiken: Bob Chapek och Disney. Enligt lagstiftning har Disney (och därmed företag i allmänhet) rätt att donera pengar till politiker. Det känns som upplagt för både lobbying och lagstiftning som prioriterar rika företagsledare snarare än de anställda på golvet, och därmed är det väldigt märkligt att det inte är den problematiken man från vänsterhåll lyfter. Istället för att lägga fokus på att Disney är inne och skyfflar runt pengar till lagstiftare med fåglarna vet vad för motiv, så störs man av att Disney ger pengar till fel lagstiftare. Okej? Återigen, jag förstår att det är väldigt praktiskt att ha miljardföretag som potentiellt kan backa ens politiska önskemål, men det är inte så en demokrati bör fungera. Demokratier är byggda på folkvilja, inte företagsvilja. 

Idén om att företag har en skyldighet att stötta "rätt" politiker med sitt väldiga sociala och ekonomiska inflytande är rakt uppochner skadlig för konceptet om ett likvärdigt demokratiskt styre. Vem bestämmer vilken politiker som är "rätt" för företagen att stötta? Som vi ser i fallet med Floridalagen så verkar det vara den som skriker högst. Sammanfaller det med folkviljan? Inte alltid. Lagen i Florida är trots allt skriven i en fullt legitim demokratisk process. Om oppositionsgrupper som är mycket bredare än Florida, lobbyorganisationer som sträcker sig över delstats, lands och kontinentgränser, tack vare företag som Disney ska ha något att säga till om i ett lokalt beslut som endast omfattar och påverkar Florida, så kan vi lika gärna lägga ner Florida. Företag som Disney, Amazon, Netflix, Ikea, etc, verkar på en global arena, hör globala röster, och påverkas av global opinionsbildning. Att de således ska tillåtas ge och ta politiskt inflytande på lokal nivå är därmed extra korkat. Ändå lyfts Chapeks donationer till republikanska politiker inte ur det demokratiska problemet om vad Floridas röster och Floridas folkvilja ska vara värda, utan snarare ur det vänsterliberala problemet om att politik man inte gillar får genomslag. Om det varit konservativa nätmobbar som pressade jätteföretag i olika riktningar så hade Alexandria Ocasio-Cortez avskaffat jätteföretagen för länge sedan. 

Kort sagt: om Florida vill ha en lag om stärkt föräldramakt i skolan så ska de få ha det. Sålänge det inte bryter mot konstitutionen så är det inget Joe Biden i egenskap av president har något att göra med. Och inte ens om det bryter mot konstitutionen så ska Disney lägga sig i. De ska spendera sina pengar på fler nöjesparker eller fetare bonusar till de stackare som tvingas klä ut sig till Musse Pigg i sagda nöjesparker. Inte på att "sponsra" politiker för att Disneys eller Twittermobbens åsikter ska få gå före alla andras.

Sanderson högläser prologen för Stormlight 5

Spoilers för bok 1-5 av Stormlight Archive!

Eminente Brandon Sanderson avslutar sin rekordkrossande Kickstarter idag, efter att ha samlat in sjuka summor (och fördelat en del av dem på andra random bokprojekt från hoppfulla författare). Detta firar han med att högläsa prologen från den femte och kommande boken i sin mastodontserie The Stormlight Archive. Det är visserligen bara ett rough draft, och kan komma att ändras, men det är ändå överraskande och roligt, och ger ett kommer med ett par intressanta avslöjanden. Spoilers följer:

Prologen är ur Gavilar Kholins perspektiv, vilket är något alla fans av Stormlight väntat länge på. Samtliga prologer hittills har utspelat sig under Gavilars fredsförklaringspartaj med Parshendi-folket, fast ur olika karaktärers synvinkel. Gavilar har dock ständigt varit centrum för mer eller mindre allt som försiggått under prologen, och dessutom varit en drivande kraft bakom många av händelserna i Stormlight-serien, trots att han dödas av Szeth vid festens slutskede, vilket vi vetat om sedan bok 1. Men nu drar Brandon alltså undan draperierna från Gavilar, och låter oss se honom och hans skumma förehavanden.

Det första som slår mig är att Gavilar som karaktär är en av de mer osympatiska Brandon skrivit. Visst, han slår inte ärkesvinet Straff Venture från Mistborn, men han är definitivt en machiavellisk skitstövel. Vi får se honom utnyttja sin brors sorg och alkoholism för att styra honom, försöka orsaka en apokalyps för egen vinning, och försöka använda magi som ska skydda människor från Odium för att bli odödlig. Samtidigt är Gavilars beteende också djupt rotat i kulturen från hans nation Alethkar, en krigarnation där maktspel och dominans är centrala dygder. På så vis är Gavilar väl egentligen, liksom Amaram eller Sadeas, knappast mycket sämre än landet han kommer från. Hur Brandon väver in sitt världsbygge i karaktärsskrivandet är hursom oerhört imponerande. 

Vad får vi veta i prologen då? Först och främst att Gavilar, trots en hänsynslöshet som förmodligen tagit honom hyfsat långt i Game of Thrones, ändå inte är tillnärmelsevis lika smart som han tror att han är, utan gör grova misstag baserat på arrogans. Det är rätt kul att se honom spendera hela prologen med att roa sig åt idén om att Kalak och Nale är Heralds, trots att man som läsare mycket väl vet att de är precis de som de utger sig för att vara. Vi får också klarhet i Kalaks arbete med hemliga sällskapet Sons of Honor, som han tydligen grundade för att få tillbaka the Knights Radiant, och inte i första hand för att dra igång the Desolations, vilket Amaram fått det att se ut som i tidigare böcker. Sons of Honor är mer eller mindre ett välgörenhetsprojekt som spårat ur, vilket är logiskt, med tanke på att Kalak verkar alldeles för mesig för att göra en del av de saker som hans gruppering gör i tidigare böcker. 

Prologen ger oss också en intressant inblick i Stormfathers relation till Gavilar, som är allt annat än fridfull. De litar inte på varandra, och Gavilar försöker konstant föra Stormfather bakom ljuset med hjälp av en fasad som han tror att Stormfather kommer gilla. Det visar sig dock att han missbedömer Stormfather, som överger honom precis innan Szeth kommer för att mörda honom. När Gavilar med sina sista ord ber att Dalinar ska säga "the most important words a man can say" så pratar han (till skillnad från vad vi trott ända sedan bok 1) inte med Szeth, utan med Stormfather. Stormfather är dock för tillfället inte intresserad av Dalinar, och Szeth tolkar Gavilars ord som riktade till honom, och lämnar som bekant ett meddelande till Dalinar, vilket sätter igång händelseförloppet i The Way of Kings. 

Det finns två avslöjanden till som är intressanta att prata om: det första är Stormfathers ord om att en Herald dött. Det verkar som att det händer precis under festen, vilket, såvida jag helt glömt något, är nyheter för oss läsare. Jag misstänker dock att det här är bekräftelse på en väldigt crackpot-ig teori som cirkulerat på fanforumet The 17th Shard. Jag ska inte gå in på den mer än att säga att om den stämmer så är det Chana som dött. 

Slutligen måste vi också nämna Ba-Ado-Mishram, den starkaste och smartaste av alla Unmade. Unmade är ju som bekant Odiums tjänarspren, som är någon form av mix mellan Eldricht Horrors och plot-devices. De har primärt dykt upp i bok 3, Oathbringer, där en av dem avslöjades ligga bakom The Thrill, och en annan gav Amaram en hälsomässigt tveksam makeover. Ba-Ado-Mishram har dock inte synts till innan, utan bara nämnts som den mest medvetna av alla Unmade, och den som försökte leda the Singers i Odiums frånvaro efter the Last Desolation. Hon låstes in av Knights Radiant, vilket ledde till magisk lobotomisering av hela Singer-folket, och skapandet av slavklassen parshmen. Var Ba-Ado-Mishram gömdes vet vi inte, men tack vare prologen vet vi nu vem som vet: det är Kalak. Och vi vet också att Thaidakar, Ghostbloods-ledaren (som är en central karaktär från en annan Cosmere-serie) är ute efter Kalak: han dyker tillochmed upp i prologen via magiskt hologram för att påminna Gavilar om det. 

Så, det var väl de mest centrala bitarna. Brandons berättande och världsbygge är som alltid eminent, och då var det här bara draft nummer 1. Jag kan inte vänta på den färdiga produkten, bok 5 av Stormlight. 

USA borde kunna skrapa ihop bättre låtar än såhär...

 Avsnitt två av American Song Contest sändes i måndags i USA, och landade på SVT igårkväll. Jag kikade på det imorse, och det led av typ exakt samma problem som avsnitt 1. Främst av dessa är att musiken överlag är lätt blek. At best känns det som Andra Chansen-material för Mello, at worst är det riktigt dåligt, och ofta är det bara lättglömt och oinspirerande. Inte aktivt dåligt, men inte bra heller. USA borde kunna bättre, med tanke på hur många potentiella låtskrivare och artister som finns där. 

Bäst var iallafall Enisa från New York (på bilden ovan), som hade en rätt catchy poplåt (Green Lights), och tillsammans med AleXa från första veckan definitivt har tävlingens bästa bidrag hittills. Jag tror att hon kan vara en stark kandidat för att trollas vidare medelst folkröster. Vann via juryn gjorde Kentuckys Jordan Smith (ej att förväxla med Vikings-skådisen Jordan Patrick Smith) med sin låt "Sparrows". Avsnittet inleddes även med en recap av första veckans låtar, och offentliggörandet av folkets röster i en väldigt Melloliknande process. Första veckans artister (minus juryvinnaren Hueston från Rhode Island) satt i green-room, och utav dem skickades AleXa (Oklahoma), Christian Pagan (Puerto Rico) och Michael Bolton (Connecticut) vidare. Den biten borde egentligen ha varit med i förra veckans program, och gör bara ASCs struktur ännu skummare än den redan är. Varje avsnitt slutar i ett anti-klimax och inleds med förra veckans klimax, vilket blir minst sagt udda, och inte heller ger mycket spotlight för vinnarna. 

Vilka hoppas jag då få se gå vidare från deltävling 2? Well, Enisa då, som sagt, som hade kvällens bästa låt. Sedan hade det varit kul att se Jonah Hill från Montana gå vidare, om så bara för att tävlingen ju måste skicka vidare någon countrylåt, och snubben verkade vara en go gubbe. Slutligen röstar jag på... asså jag vet knappt. King Kyote från Maine kanske? Han har ett fett skägg, och låten var lite stämningsfull. Vi får se nästa vecka, antar jag...

Underskattad Skådis: Sam Witwer

 Hittills har jag mestadels prisat skådespelare för deras insatser i live-action, men idag blir det röstskådespeleri! Sam Witwer är kanske mest känd för att göra rösten till diverse Star Wars-karaktärer, framförallt Starkiller i de gamla Force Unleashed-spelen och ingen mindre än Maul i Rebels och Clone Wars (och i Solo också, av nån anledning). Och vilket röstskådespeleri karln står för! Få karaktärer har haft lika levande röstskådespeleri som Maul har, och tack vare Witwer så stjäl karaktären varje scen han är med i. En karaktär som ursprungligen var känd för att se cool ut och inte ha några repliker blir i Witwers händer istället allra bäst när han pratar. Det är en fröjd att höra Witwer väsa fram varenda replik, och en del av dem (främst hans KENOBIIII!!!-vrål i Rebels) har med rätta blivit ikoniska. Sam Witwer förtjänar absolut mer tid både som röstskådis och i live-action. Att Maul, via animerade serier, blev en av Star Wars-universumets bästa karaktärer har vi till stor del herr Witwer att tacka för. 

Säsong 3 av Snowpiercer tappade fart men nådde en rimlig slutstation

 

Spoilers för hela säsong 3 av Snowpiercer!

Nu är då hela tredje säsongen av Snowpiercer avslutad, och det måste sägas att den var svagare än både säsong 1 och 2. Ettan hade ett kul detektivupplägg och en långsamt men stadigt accelererande konflikt. Tvåan var full fart framåt spänningsthriller. Säsong tre är mer... sökande? Karaktärerna söker efter New Eden, efter ett bättre liv, och manusförfattarna verkar söka efter en mening och en riktning för serien. Resultatet blir en betydligt mer splittrad säsong än de föregående, där konflikten först är en fortsättning på Layton/Wilford-maktkampen från säsong 2, sedan blir en hastig och hyfsat dåligt motiverad strid mellan Layton och Pike, varefter serien övergår till jakten efter Melanie Cavill, och den slutgiltiga uppgörelsen mellan drömmar och vetenskap på tåget. På pappret låter det förvisso som en fullpackad säsong, men alla plotlines gör strukturen lidande. Att den enda genomgående röda tråden serien har (jakten på New Eden) till stor del drivs av ett fullkomligt hjärndött beslut av Layton (att dra en skitkass lögn) och att ingen utom Pike och Melanie protesterar, är dessutom himla dumt. Man måste verkligen komma bättre drivkrafter för storyn än att Layton har hjärnsläpp.

Karaktärsmässigt är säsongen heller inte on point. Pike (Steven Ogg) verkar ha glömt bort sin karaktärsutveckling i säsong 2, och hatar plötsligt Layton till den grad att han försöker mörda honom. Steven Ogg lyckas sälja in det hela någorlunda, och jag förstår tanken, men det hela blir lite som Daenerys Targaryens förvandling från hjältinna till krigsbrottsling på fem blanka i åttonde säsongen av Game of Thrones. Det var för hastigt, för omotiverat, och ledde inte till särskilt mycket. Miss Audrey (Lena Hall) var också föremål för bristfälligt manusförfattande. Hon blev en good guy igen lite väl hastigt, och beslutet att låta henne vandra fritt i tåget istället för att hållas inlåst är fortfarande ett av de dummaste någon karaktär gjort i hela serien. Serien fortsätter också sin tradition av att återuppliva "döda" karaktärer: både Melanie Cavill (Jennifer Connelly) och Boki Boscovic (Aleks Paunovic) visar sig vara livs levande efter sin nära-döden-upplevelser i säsong 2. Men man verkar också ha ihjäl folk på riktigt för en gångs skull. Snowpiercer dödade inga huvudkaraktärer i varken säsong 1 eller säsong 2. I säsong 3 har man ihjäl tre stycken, till synes permanent: Pike som huggs ihjäl av Layton i tvekamp, nykomlingen Asha (Archie Panjabi), som offrar sig för att laga tåget, och heltidspsykot LJ Folger (Annalise Basso) som kvävs till döds på sin pappas protesöga i en av de mest udda dödsscenerna jag sett på TV. 

Men trots sina brister så finns det fortfarande en hel del som funkar i Snowpiercer. De två sista avsnitten var riktigt bra, bland seriens bästa. Skådespelarna är genomgående bra, särskilt Sean "Bönan" Bean, som får spela ett ännu bredare register än han fick i säsong 2. Ruth (Allison Wright) har en fortsatt superbra storyline. Scenen där LJ dödar Wilfords lojale butler Kevin och ropar "long live the revolution!" är fantastiskt rolig. Säsongen bjuder även på några av de mest hjärtvärmande scenerna som serien haft hittills, och slutet, med gryningen för ett liv utanför tåget, och en hint om fler överlevare än kärnkrafts-Asha, lovar gott inför säsong 4, som jag definitivt ser fram emot. 

Oscar Isaac ska ha en Emmy för det här...

Spoilers för avsnitt 1 av Moon Knight! 

Idag är det den 30e mars 2022, vilket innebär premiär för Marvels efterlängtade Moon Knight på Disney+. Och detta är det starkaste premiäravsnittet som någon Marvelserie haft hittills. De mystiska vibbarna är nästan starkare än i WandaVision, samtidigt som det är mörkt och intensivt på ett sätt som den serien aldrig var. Oscar Isaac är grym som Steven Grant, och, i avsnittets sista ögonblick, även som Marc Spector. Att inte visa Spector förrän de sista ögonblicken är för övrigt ett genidrag, och hjälper tittaren att sätta sig in i Stevens förvirring och desperation. Jag har nog aldrig tyckt så synd om en Marvelkaraktär som om Steven, och det är tack vare det eminenta manuset och Isaacs briljanta insats, som han definitivt ska ha en Emmynominering (och gärna vinst!) för. Även Ethan Hawke står för en stark insats som Arthur Harrow, en mystisk kultledare som verkligen behöver lära sig ett och annat om fotvård. Även musiken, av för mig okände kompositören Hesham Nazih är genial. Riktigt stark, dramatisk, bombastisk och mystisk. Och designen på Khonshu, den Egyptiske månguden som förföljer Steven, är utmärkt, och hyfsat obehaglig. Humorn sitter också, utan att på något vis vara för mycket, eller ens lätta upp stämningen. Den känns naturlig helt enkelt. 

Moon Knights första avsnitt är alltså 5/5 på alla vis, och om resten av serien fortsätter såhär så kommer detta lätt vara Marvels bästa tv-serie. 

En överraskande destination i säsongsfinalen av Snowpiercer

 Spoilervarning för säsongsfinalen av Snowpiercer säsong 3!

Till att börja med: jag hade rätt. Dr Headwoods nya labbråtta var ingen mindre än Boki (Aleks Paunovic), återuppväckt från de döda. Kul att se, för karaktären är härlig, och jag hoppas vi får se lite personlighet från honom nästa säsong. Här blev han mest ett antiklimax, precis som hela konflikten mellan Layton, Melanie och Wilford, som löstes efter cirka 20 minuter. Melanie och Layton teamade upp, lurade Wilford, och låste in honom i Melanies vagn, som Ben sedan skickade ut på rälsen. Gänget delar sedan upp tåget mellan Big Alice och Snowpiercer. Big Alice, under Layton, åker mot New Eden, medan Snowpiercer, med Melanie, fortsätter cirkla runt tills de har bättre data. Majoriteten av seriens karaktärer åker med Layton, men Ben, Miles, LJ, Audrey och (i sista minuten) Bess följer med Melanie. 

Trots att det hela som sagt blev något av ett antiklimax så gjordes det väldigt snyggt, vilket ledde till att det funkade. De första 20 minuterna var spända, och ingen karaktär (utom Wilford) ville egentligen ha ett krig på tåget. Att Melanie och Layton tillsammans löser problemet med en kompromiss visar på karaktärsutveckling för dem, och hopp för mänskligheten i allmänhet. Dessutom så blir seriens riktning desto starkare tack vare att avsnittet (och därmed säsongen) slutar med att Team Layton hittar en plats som ligger runt 0 grader celsius, och därmed är fullt beboelig. Nästa säsong lär därmed fokusera på försöket att bygga ett samhälle utanför tåget. Dessutom så får vi en snabb flashforward till tre månader senare då Melanie, säker ombord på Snowpiercer, får syn på en missil som sprängs i bergen framför henne. Antingen så har Laytons koloni gått åt skogen rätt kvickt, eller så finns det fler överlevare än kärnkrafts-Asha. Får vi kanske se ett Mount Weather-liknande upplägg a la The 100? Och är Wilford involverad? Det blir spännande att se.

En som inte får se är LJ Folger, som har äran att vara avsnittets enda dödsfall. Och hennes död är... rätt unik. Hon råkar sätta sin sedan länge avlidne farsgubbes protesöga i halsen och kvävs i en tom korridor. Synd på en bra skådespelerska i Annalise Basso. LJ var en karaktär som Snowpiercer hade kunnat göra mer med, men med tanke på den riktning de tog henne i, som totalt hopplöst självisk och grym, så finns det egentligen ingen poäng med att behålla henne. Hon utvecklas inte som figur, och om serien dessutom rör sig bort från intriger ombord på tåget så lär hon inte riktigt fylla någon funktion alls. Hoppas att Annalise Basso dyker upp i andra serier/filmer istället, för hon är en oerhört duktig skådis. 

En säsong 4 av Snowpiercer är hursom på G, och att döma av releaseschemat hittills så lär den dyka upp någon gång under 2023s första kvartal. Det blir kul att återse alla passagerarna, särskilt nu när serien har en ny intressant riktning att ta dem i. 

Will Smith klipper till Chris Rock på Oscarsgalan

 Oscarsgalan har på senare år anklagats för att vara tråkig. Well, not anymore. Komikern Chris Rock kom upp på scen som prisutdelare, och passade på att dra ett skämt om Jada Pinkett Smiths frisyr, som är ett resultat av en sjukdom hon har som orsakar hårbortfall. Hennes make Will Smith svarade raskt med att äntra scenen och lappa till Rock, och sedan skrika åt honom att inte prata om Jada. 

Det finns en rad märkliga saker med detta. Bortsett från det mest uppenbara (att en världskänd skådespelare slår till en världskänd komiker i global direktsändning under filmindustrins mest prestigefulla event) så finns det en bunt andra frågetecken. Till att börja med så ser Smith först ut att skratta åt skämtet, vilket gör reaktionen extra udda. Och det faktum att ingen egentligen gör något åt det faktum att det plötsligt brukas våld under prisutdelningen för bästa dokumentärfilm är också spännande. Kanske beror det på att Chris Rock tar det hela med ro, och nu i efterhand uppges avböjt att anmäla Smith. 

Vad blir då följderna av detta? Att döma av Hollywoodelitens reaktioner, och det faktum att Smith tjugo minuter efter slaget stod på scen igen, den här gången för att ta emot en Oscar för bästa manliga huvudroll, så blir konsekvenserna inte särskilt stora. Det här lär vara en konflikt som löses inom den stora glada Hollywoodfamiljen. Tyler Perry och Denzel Washington kan kanske medla?

Underskattad Skådis: Anna Shaffer

 Efter den första säsongen av Netflix The Witcher så var kritiken mot castingen av Triss Merigold hyfsat högljudd. Till stor del berodde det på att Anna Shaffer utseendemässigt inte matchade den bild som folk haft av Triss, framförallt på grund av CD Projekts Witcher-spel. Men i säsong 2 fick Anna Shaffer betydligt mer screentime, och fick ge oss fler nyanser av Triss. Jag tyckte verkligen att hon gick genom rutan, och fick Triss att kännas varm och genuin på ett oerhört sympatiskt vis, men också förmedlade att alla magiker inte är grymt självsäkra, kaxiga, osympatiska eller osårbara. Triss är rädd, hon är osäker, och man får vibbar av att hon är hyfsat ny på jobbet, utan att för den delen var klantig eller inkompetent. Jag hoppas att säsong 3 ger oss ännu mer screen-time för både Triss Merigold och Anna Shaffer.

Dune är storslaget utdragen

Spoilers för Dune (filmen från 2021): 

Jag såg om Denis Villeneueves (eller hur hans efternamn nu stavas) superhyllade Dune för några dagar sedan, och kom på att jag ju inte diskuterat den så mycket här på bloggen. Att se en film för andra gången brukar också vara minst lika upplysande som den första titten. Och jag kom fram till att jag gillar Dune. Det gjorde jag när jag såg den på bio, och det gör jag fortfarande. Det är en bra och välgjord film. Men det är inget mästerverk. Det är inte ens Villeneueves bästa film: Prisoners är grymt svårslagen. Det är inte heller 2021 års bästa scifi/fantasy-rulle. Den äran går tveklöst till James Gunns Suicide Squad. Med andra ord finner jag nog Dune en smula överskattad, även om den fortfarande är väldigt bra. 

Mitt första problem med Dune, som jag hade redan när jag såg den för första gången, är att den känns lång. Pacingen i andra halvan av filmen funkar inte, iallafall inte för mig. Kanske beror det på att den delen är väldigt fokuserad på de två karaktärer som intresserar mig minst (Paul och Jessica), och deras flykt från fiendesoldater, sandstormar och en väldigt stor mask. Den typen av storylines, med en eller ett par karaktärer som springer från en fara till nästa i en hyfsat öde miljö har aldrig varit mitt forté, särskilt inte om jag inte finner karaktärerna särskilt kul: det funkade inte med Brinnes storyline i A Feast for Crows (bok fyra i A Song of Ice and Fire). Det funkade absolut inte i filmhistoriens kanske mest överskattade film, Gravity med Sandra Bullock. Och jag har alltid tyckt att de bitar i Sagan om Ringen som rör storpolitiken i Rohan och Gondor och deras krig mot Mordor är starkare än Frodo, Sam och Gollums hajk till Mount Doom. Paul och Jessicas ökenflykt är därmed alldeles för utdragen för min smak. 

Ett annat problem med filmen tror jag är att det finns en del scener som kanske inte behövts. Nu har jag förvisso skamligt nog inte läst Dune, men det finns ändå scener som jag verkligen inte känner bidrar till annat än att dra ut på tiden. I typ Sagan om Ringen så kan en scen där Sam pratar om trädgården i Bag End fungera fantastiskt bra för att fördjupa både karaktär och tematik, men få av Dunes mer dämpade scener (typ Paul med trädgårdsmästaren och palmerna, eller Jessica som får en kriskniv av en potentiell hushållerska) fyller den funktionen, och inte någon annan funktion heller för den delen. 

Jag är inte heller såld på Paul Atreides som huvudroll. Han känns passiv och deprimerad i nästan varje scen. Jag förstår att det rör sig om en allvarstyngd ung man, men Dune drar den biten för långt. Jag har svårt att köpa Paul som en hjältefigur, eller någon som andra skulle följa, och filmen gör rätt lite för att utveckla honom, eller ens förklara honom. Hur hans visioner fungerar, hur mycket han förstår av Bene Gesserits planer för honom, och vad han själv egentligen vill, är gravt oklart, och Dune förlitar sig alldeles för lite på dialog mellan karaktärer för att utforska det hela. Timothee Chalamet är inte dålig i rollen, men hans rolltolkning blir väldigt ensidig, och därmed rätt platt. Hur Paul resonerar är också ganska oklart: i ena stunden bryter han ihop över tanken på ett krig där religiösa fanatiker strider i hans fars namn, och i andra sekunden försöker han smida planer på att ta över tronen från självaste kejsaren. Visst, kejsaren verkar vara en minst sagt tveksam figur, men man kan ändå tycka att Paul får bestämma sig. Krig eller fred?

Men Dune är som sagt en mestadels stark film. Visuellt är den fantastisk, musiken är otrolig. Skådespeleriet levererar på alla fronter. Visserligen är jag som sagt inte särskilt imponerad av varken Timothee Chalamet eller hans karaktär Paul Atreides, men Rebecca Fergusson gör en stark insats som mamma Jessica, och Oscar Isaac gör duke Leto till en sympatisk och tragiskt dödsdömd Ned Stark-ig figur. Jason Momoa ger filmen en väbehövd dos av karisma och kaxighet, Stellan Skarsgård är härligt obehaglig som baron Vladimir Harkonnen, och Zendaya är grym på att vandra omkring i sand. Bitar av storyn är jätteintressant. Maktkampen mellan kejsaren, Harkonnens och Atreides är spännande, och exploateringen av Arrakis är intressant. En del sekvenser är superstarka, typ Letos räddande av arbetare från en jättemask, eller typ varje scen med Duncan Idaho. Dune är absolut ingen bra film, tvärtom, men den lider av att man lägger fokus på fel saker, och framförallt att man misslyckas med sin protagonist. 

Underskattad Skådis: Freddy Carter

 Freddy Carter är en grym men underskattad skådis, och får beröm härifrån främst på grund av sin roll som Kaz Brekker i Netflix fantasyserie Shadow & Bone. Kaz är typ Sickan, om Sickan var allvarligare, något mer emo, och rätt mycket farligare. Kort sagt är han en tjuv, som leder en liten grupp lika skumma tjuvar, och utför tjuverier som få andra skulle våga. Carter gör ett bra jobb med Kaz, och förmedlar hans själviskhet och girighet å ena sidan, och empati och mod å andra. I Carters händer blir Kaz Brekker en mystisk, karismatisk och minnesvärd figur, som man förmodligen hejar på mer än man borde.

Snarket i Stjärnsjön

Idag började jag (äntligen) på något jag borde gjort redan 2020. Klippa mig och skaffa ett jobb kanske någon tänker, men nä, inte det. Viktigare än så: jag började läsa Christopher Paolinis To Sleep in a Sea of Stars, eller, i min egen fristående översättning: Snarket i Stjärnsjön. Den släpptes 2020, men just då var jag inte jättetaggad på den. Kanske för att jag inte läser sci-fi i någon hög grad, utan ofta håller mig till fantasy. Men nu, två år senare, så har det blivit dags. Jag har kommit hundra sidor in (av typ 800, Paolini kan, precis som Brandon Sanderson, inte skriva korta böcker). Och boken är bra. Känns väldigt lite som Eragon-böckerna, som ju är Paolinis "claim to fame". Jag läste allesammans när jag var yngre, och gillade dem, och även om jag läst mycket bättre fantasy sedan dess så uppskattar jag dem fortfarande. Men oj vad Paolini har utvecklats som författare sedan dess! To Sleep in a Sea of Stars/Snarket i Stjärnsjön ligger på en annan nivå, både vad gäller berättande och vad gäller åldersgräns. Visst, Eragon var brutal och våldsam, emellanåt på närmast överdrivet vis (vem minns inte när Arya nästan sliter av sin egen hand, eller alla de tusentals olika groteska skador Roran lyckas drabba sig själv med?), men To Sleep in a Sea of Stars är inte bara gory, utan har dessutom en helt annan atmosfär som gör att den känns vuxen. Såhär: man skulle lätt kunna kapa det överdrivna våldet ur eventuella framtida filmatiseringar av Eragon. Man gjorde det utan problem i det annars problemtyngda haveriet till filmadaption från 2006. Att göra det med Snarket i Stjärnsjön skulle dock inte fungera, lika lite som man skulle kunna ta ringen ur Sagan om Ringen. Hundra sidor in så känns boken som en korsning mellan Venom och Alien, vilket inte är dåliga influenser för en sci-fi-story, och då har det hela ändå bara börjat. Paolini har lanserat To Sleep in a Sea of Stars som en första del i "the Fractalverse", en ny setting för framtida icke-Eragon-böcker. Och fortsätter Paolini såhär så kan han tryggt sikta mot stjärnorna.

 

Fattar inte hatet mot Andromeda

 

Jag pröjsade Mass Effect: Andromeda för cirkus 50kr på Steam för ett par månader sedan, och baserat på en kostnad-nöjesgradering så är det ett av de bästa spelköp jag gjort. Jag har roat mig i cirka 30 timmar med det, och har inte ens gjort klart huvudstoryn ännu (jag har gjort väldigt många sidequests). Erkänner villigt att jag aldrig rört något med Mass Effect-loggan på innan Andromeda, men trots det så har jag svårt att greppa varför spelet sågats så totalt. Actionbitarna är underhållande, vapenarsenalen varierad, karaktärerna lättgillade, röstskådespeleriet starkt och sidouppdragen många och roliga. Visst, efter de första uppdragen är storyn kanske något linjär, men nöjet och spänningen i att upptäcka en mystisk galax för att ge hopp åt vår civilisation är stort. Det första uppdraget, på Habitat 7 är oerhört välgjort. 

Så jag fattar kort sagt inte hatet mot Andromeda. Jag förstår att det kanske har för få likheter med den hyllade originaltrilogin, som dessutom lär vara oerhört svår att leva upp till om ens hälften av vad jag hört om den stämmer, och jag har full respekt för de som ansåg att spelet var för buggigt på releasedagen. Men nu, sex år efter att det först släpptes, så är Mass Effect: Andromeda verkligen inget dåligt spel, särskilt inte med tanke på den närmast skamlöst låga prislappen, och det faktum att Natalie Dormer gör rösten till en rymdsmurf-doktor. 

Amerikansk skönsång i blekt Melloformat

 

Så var det då dags. I onsdags hade American Song Contest premiär i Sverige (det sändes i måndags i USA), och vad ska man säga? Var det bra? Asså... egentligen inte. Var det dåligt? Egentligen inte. Henrik Schyfferts ofta citerade liknelse mellan Melodifestivalen och en kanna blandsaft är än mer applicerbar på andra sidan Atlanten än den är här hemma. 

Det första som slog mig med American Song Contest (ASC) var att det kändes skalmässigt otroligt mycket mindre än både Eurovision och Melodifestivalen. Arenan, publikantalet, ambitionsnivån i programmet runtom själva bidragen... det luktade mer Talang på TV4 än Eurovision i en europeisk huvudstad. Och med tanke på att programmet marknadsför sig som ett "8-week event" så blir det lite märkligt när närmsta Walmart förmodligen har fler besökare än ASC har publikmedlemmar. 

För övrigt så känns programmet oerhört rushat. Visserligen har man valt att lägga mer eller mindre all programtid åt bidragen, vilket är rimligt, och introfilmerna (kanske något för långa) ger en kul inblick i kulturen runt varje delstat, vilket för oss obildade skandinaver är kul och intressant. Samtidigt så blir känslan av att programmet har bråttom påtaglig, och man hinner inte med mellanakter eller ens avslöjande av resultat (??!!) vilket ju är källan till spänning i både Mello och Eurovision, och en otrolig miss från Christer Björkmans sida. Men man har iallafall inte fyllt manuset med lökiga skämt som Snoop Dogg och Kelly Clarkson ska tvingas dra. Alltid något. 

Och bidragen då? Jovars, det var en salig blandning. Bäst var AleXa från Oklahoma som tävlade med en k-pop-låt som stack ut i så motto att den, till skillnad från all annan k-pop jag hört faktiskt var värd att lyssna på. Gamle musiklegenden Michael Bolton sjöng för Connecticut, och hörde också till deltävlingens starkare halva, med en ballad som skulle kunnat ta sig till åtminstone semi i Melodifestivalen. Och vinnaren Hueston från Rhode Island tävlade med en fin ballad som visserligen inte är min kopp av te, men som absolut besatt kvalité. Sen bjöds det på en del lågvattenmärken också - Wyomings Ryan Charles ställde upp med en låt vars dålighet endast trumfades av UG Skywalkin från Indiana, som ställde upp med en rent sagt värdelöst kass raplåt. 

Kommer ASC bli succé nu då? Knappast, både baserat på recensioner och Spotifystreams. Kommer det få fler säsonger efter den här? Ingen aning, jag har alldeles för dålig koll på hur amerikanska tv-bolag mäter framgång. Men jag hoppas det. Även om det finns mycket att förbättra så har ASC potential. Och vad är bättre än ett Eurovision? Två stycken, även om version nummer 2 vacklar lite. 

Snowpiercer tar fart inför säsongsfinalen

 Spoilers för avsnitt 8 och 9 av Snowpiercers tredje säsong!

Avsnitt 8 och framförallt avsnitt 9 leder äntligen någonvart: Melanie Cavill är tillbaka. På riktigt. Inte bara i någon form av vision hos Alex eller Wilford, utan i kroppslig form, kött och blod. Tydligen hittade hon en ensam liten tågvagn och ett jätteförråd med droger. Den festliga kombon lät henne överleva precis länge nog för att Wilford, Bennet, Alex, Layton, Javi och Josie skulle kunna rädda henne, och föra henne ombord på Snowpiercer. Ingen (utom Pike) dör ju i den här serien. 

Men Melanies återkomst är nog faktiskt en win för Snowpiercer. Är det hela överdrivet lyckosamt? Jajemen. Men det är uppenbart att Melanie driver storyn i Snowpiercer som ingen annan. Säsong 3 har stått och stampat i en evighet, men så fort Melanie återvänder blir det åka av med det samma, och serien hittar äntligen en riktning. Melanie inser att Laytons idealism kan bli dödsdomen för tåget, och outar hans lögn inför hela tåget (tur för kärnkrafts-Asha att hon dog i avsnitt 8, så hon slapp det nya kaoset). Layton och hans bubbisar (Bennet, Bess, Josie och Zarah) söker skydd i Big Alice, medan Melanie och en sur Javi tar kontroll över Snowpiercer. Och Wilford lyckas (såklart) rymma från sin mysiga cell med hjälp av LJ och ett par cigarrer. Med andra ord blir nästa veckas finalavsnitt med största sannolikhet himla händelserik. Och finalavsnittet måste inte bara fortsätta på den nya konflikten, och visa vilken sida återstående karaktärer (Roche, Alex, Oz) väljer, utan även gå in på exakt vem som Wilfords läkare Headwood utför skumma medicinska experiment på i hemlighet. Hon fick hud från LJ till någon i avsnitt 8, men vi vet fortfarande inte vem, men jag har en gissning: Boki Boscovic, the Breachman. Aleks Paunovic karaktär var en viktig bifigur i seriens två första säsonger, men har inte ens nämnts en enda gång i säsong tre, trots att hans sista ögonblick i säsong 2 var något av en cliffhanger (Akvariet exploderade på honom, men folk överlever värre hela tiden i Snowpiercer). Boki är dessutom stor, stark och erfaren när det kommer till att klättra runt på tåget: han skulle vara en perfekt ersättning för den tragiskt avlidne Icy Bob för team Wilford. En annan möjlighet är att Headwood faktiskt håller på att operera på Icy Bob: han kanske inte var lika död som han verkade, vilket återigen inte är nytt för seriens karaktärer. 

Förhoppningsvis kommer svaret nästa tisdag. Det är spännande nu (äntligen). 

Underskattad Skådis: Gustaf Skarsgård

 Gustaf Skarsgård är utan tvekan en av Sveriges bästa skådespelare. Alicia Vikander, Rebecca Fergusson, de andra Skarsgårdarna i all ära, men Gustaf är grym. Hans insats som religiösa fanatikern, båtbyggaren, och allmänna knasbollen Floki i Vikings är enastående fantastisk. Från hans sätt att röra sig, hans sätt att titta på saker, till hur han talar, fnittrar, reagerar. Det är perfekt. Särskilt med tanke på att Gustaf inte har några problem med att göra mer traditionellt stabila och hederliga karaktärer heller: hans insats som Karl-Oskar i Utvandrarna-remaken var det mig veterligen ingen som klagade på. Gustaf förtjänar helt klart lika många coola och stora roller som sin far eller sin äldre bror. Make it happen, Hollywood. 

MCU behöver mer Zemo

 Helmut Zemo är en av mina absoluta favoritkaraktärer i Marvels filmuniverse. Briljant gestaltad av Daniel Bruhl, med en stencool men simpel outfit, och ideologi som utmanar själva idén om superhjältar. Zemo är en grym skurk, eller antihjälte, eller dansare. Nu börjar det närma sig ett år sedan vi fick se hans återkomst i Falcon and the Winter Soldier, och inga nya projekt med honom har utannonserats. Agatha Harkness och Echo från WandaVision och Hawkeye har fått egna spinoffs, men ingenting för Zemo, inte ens The Thunderbolts. Varför kapitaliserar man inte mer på Zemos briljans som karaktär, och Daniel Bruhls briljans som skådis? Det är oerhört märkligt. MCU behöver mer Zemo. Bums. 

The Black Iron Legacy tar mörk fantasy till höga höjder

 

Gareth Hanrahans fantasyserie "The Black Iron Legacy" är oerhört underskattad. Igår läste jag ut del nummer 3 (den senast utgivna, när nästa kommer vet jag inte), och det är riktigt bra. Serien utspelar sig i en fantasyvärld som befinner sig i någon slags industriell era rent teknologiskt, men dessutom har diverse former av monster och en bunt gudar som är lika lättretade som de är galna, och som för våldsamma krig mot varandra. Dessutom finns det galna alkemister som konstruerar kemiska vapen som fått Singed att storkna, och runt varje hörn finns det folk som vill äta lik. Kort sagt är detta en värld som får The Walking Dead att se ut som en sommarsemester i jämförelse. Storyn i de tre första böckerna följer primärt Carillon Thay, en ung tjuv med en allt annat än mysig barndom. Carillon hamnar i Guerdon, en handelsstad som är fri från stridande gudar (tills vidare), men det är sugigt nog ändå. Halva befolkningen är tiggare, staden är överfylld av kriminella (och liksmaskande ghouls), och polisstyrkan består till stor del av alkemistskapade monster. Carillon trasslas kvickt in i både politiska maktkamper och övernaturliga mysterier, och snart står självfallet hela Guerdon på spel. 

Alla de tre böcker som kommit hittills känns till viss del fristående, då de för det mesta byter POV-karaktärer, och fokusområden, även om Guerdon och Carillon förblir konstanter. Den första boken, The Gutter Prayer, handlar främst om Guerdons egen mörka historia. Den andra, The Shadow Saint, lägger fokus på the God War, och två av de mäktigaste parterna i striderna; nekromantikerriket Haith och de galna gudarnas kungadöme, Ishmere. Bok tre, The Broken God, spenderar en hel del tid på att roadtrippa genom den sönderskjutna världen, och lägger dessutom fokus på the Ghierdana, en nation som bäst pitchas som en mix mellan House Targaryen och Gudfadern. De är mafiosos med drakar. 

Hanrahan bjuder på en rad twister, och en drös välskrivna karaktärer. Carillon är en utmärkt huvudroll, som ändras, utvecklas och fördjupas i varje bok. Det är svårt att beskriva utan att gå in på spoilers, men hon och hennes utveckling binds till världen på ett smart sätt, och ger berättelsen ett tematiskt djup. Dessutom är hennes interna monologer och tankar roliga, emellanåt i klass med humorn från Tyrion Lannister i A Song of Ice and Fire, eller Sand dan Glokta i First Law. Andra trevliga (eller otrevliga) typer som de tre böckerna låter läsaren bekanta sig med är Spar, en hederlig tjuv som försöker leva efter sin döde fars Robin Hood-iga filosofi, Rat, en ghoul som trots sina likätande tendenser är rätt hygglig, syskonparet Baston och Karla, och den mystiska men namnlöse spionen som byter identitet på samma vis som andra byter strumpor. 

Jag rekommenderar definitivt The Black Iron Legacy till alla som vill läsa riktigt mörk fantasy med monster och misär.

Underskattad Skådis: Freddie Stroma

Jag har skrivit en del om Freddie Stroma under 2022, tack vare hans underbara insats som den skruvade men godhjärtade psykopaten Vigilante i Peacemaker på HBO Max. Stroma ger karaktären en närmast pojkaktig naivitet, och lyckas med konststycket att framställa den kallblodige mördare som Vigilante är som en sympatisk, och tillochmed tragisk figur som man mest bara vill ta hand om. Tack vare det superallvarliga sätt han drar många av sina repliker på så får man dessutom en utmärkt bild av hur knasig Vigilantes syn på världen faktiskt är. Stromas kroppspråk låter honom dessutom förmedla Vigilantes personlighet oavsett om han har mask eller inte. James Gunn ska vara glad att recastade Vigilante, för Freddie Stroma var född för att spela honom. 

Sen var Stroma rätt bra i Game of Thrones också. 

Tryndamere är ett designfel

 League of Legends är ett jättebra spel på många vis, men varje gång man tvingas möta Tryndamere så får man lust att besöka Riots serverhallar och dra ur strömmen. Hur man tänkte när man gav en champion gravt mycket skada, rätt mycket mobility, och en ult som ger odödlighet i fem sekunder (en evighet i LoL), med en cooldown på sisådär ett ögonblick, är helt obegripligt. Tryndamere är ett designfel.

The Batman är Batman när han är som bäst

Jag såg The Batman i söndags, och har nu haft tid att smälta det hela. Och jo, det här är nog den bästa versionen av Batman som någonsin visats upp på en bioduk. Och då är konkurrensen ändå inte dålig. Michael Keaton, Christian Bale, Ben "Batfleck" Affleck, och så vidare. Men Matt Reeves och Robert Pattinson tar ändå hem det hela, för The Batman spelar i en annan liga. 

Det är mörkt, för det första. Det finns fler brottslingar än laglydiga i Gotham, alla med någon form av makt är korrupta (utom Gordon, såklart) och till råga på allt så har vädret från Blade Runner flyttat in. Det regnar med andra ord hela tiden. I detta kaos försöker en ännu hyfsat oerfaren Bruce Wayne (Robert Pattinson) frälsa sin stad medelst grov misshandel av diverse kriminella, och har för det ändamålet upprättat en allians med polisofficer Gordon (Jeffrey Wright). Bruce är dock inte ensam om att se problem med hur Gotham utvecklats. The Riddler (Paul Dano) är en politiskt driven brottsling som har en blodig och hänsynslös plan för att handskas med stadens sociala problem, och Bruce/Batman måste fånga honom innan han haft ihjäl för många. Men det räcker såklart inte med Riddler, utan Bruce springer dessutom på maffiabossen Falcone (John Turturro), hans hantlangare Oswald Cobblepot/The Penguin (Colin Farrell) och inbrottstjuven Selina Kyle (Zoe Kravitz). 

The Batman har marknadsförts som en detektivstory med Batman i huvudrollen, och det är också det vi får. En stor del av den tre timmar långa speltiden är just jakt på de ledtrådar som The Riddler, alltid två steg före, lägger ut efter sina brott. Storyn innehåller ett par överraskningar, och håller både spänningen och frågorna vid liv tills eftertexterna rullar. Atmosfären känns deppigare än tidigare, mer likt Arkham-spelen än Nolans trilogi, och mer eller mindre varje karaktär är korrupt, en gangster, eller en korrupt gangster. 

Robert Pattinson gör en stark insats både som Bruce och som Batman. Överraskande nog spenderar han mer tid i hjältekostymen än utanför den, vilket är ett smart val. I The Batman vill Bruce absolut inte vara Bruce: han är bara intresserad av sitt liv som Batman. När han tvingas röra sig utan slängkappa och maskering så är han asocial och tystlåten, och håller sig avskärmad från omvärlden. Han är iochförsig inte något socialt fenomen som Batman heller: han talar med handlingar, och inte med ord. Zoe Kravitz som Selina/Catwoman blir ett bra komplement, och ger sin karaktär självförtroende och hjärta, men samtidigt en kall cynism. Jeffrey Wright och den gravt underanvände Andy Serkis (som spelar Alfred) gör starka insatser som stöd till Batman respektive Bruce. På den mer ljusskygga sidan av storyn är Turturro utmärkt som Falcone, och Peter Sarsgaard gör en minnesvärd insats som en korrupt distriksåklagare. 

De två mest intressanta insatserna för min del är dock Paul Danos Riddler, och Colin Farrells Penguin. Dano spelar galen som ingen annan. Det går inte att förneka. Snubben är genial när det kommer till att spela psykiskt instabil. Han gör det oerhört övertygande i fenomenala Prisoners, och han gör det oerhört övertygande här, trots att det är en helt annan rollfigur han spelar. Hans insats under masken som Riddler ska inte heller underskattas. Dano är fenomenal. Colin Farrell gör också en enastående insats (särskilt med rösten!) men samtidigt så känns hans casting fortfarande så udda. Man ser absolut inte att det är Colin Farrell under all makeup (vilket den här filmen för övrigt definitivt ska ha en Oscar för), och man hör inte att det är Colin Farrell heller. Varför man då castade just Colin Farrell är något av en gåta. Men Penguin känns övertygande, så det fungerar. 

På tal om Penguin och Riddler så gillar jag de nytolkningar man gör av karaktärerna, särskilt The Riddler. Han är långt ifrån den narcissistiske Jim Carrey-figuren som iallafall jag brukar tänka på i samband med honom. Istället är han en kall, psykopatisk seriemördare som spelar ett spel med hela Gotham. Vissa saker som avslöjas om honom i filmens andra halva gör honom bara än mer aktuell och verklighetsnära.

Jag vill också betona att det som höjer The Batman inte bara är att den är mörk och dyster. Det är att den inte gottar sig i det. Hopp är ett tydligt tema i filmen, och får därmed mörkret att kännas än mer relevant. Jämför det med överdrivet cyniska superhjältesagor (The Boys) som inte behandlar varken atmosfär eller budskap på samma sätt, utan gärna är edgy bara för sakens skull. 

The Batman är alltså väl värd att se. Den är galet snygg, galet välgjord, tematiskt grym, underbart skådespelad, och förvaltar källmaterialet med respekt och fantasifullhet. Se den!

Cornelia ska till Italien

 Old news vid det här laget (det är onsdag), men i lördags så vann Cornelia Jakobs Melodifestivalen 2022. Välförtjänt, ska tilläggas, och ett bra val från vår sida. Jag tror att hon kommer gå betydligt bättre i Turin än vad Anders Bagge hade gjort. Tiden då man Europa appellerades av endast häftiga, välgjorda nummer är förbi, särskilt om de skickas av Sverige. Cornelia Jakobs skiljer sig från det vi brukar skicka, och det tror jag är bra. 

Dessutom så hade jag ju för en gångs skull rätt i min tippning. Jag gissade att Cornelia skulle vinna tack vare höga poäng från folk och jury, och att Bagge skulle sänkas av juryn, vilket var exakt vad som hände. Mitt enda misstag var att tro att Klara Hammarström skulle vara i hälarna på dem, vilket hon aldrig var. Hon sänktes ännu mer av juryn än vad Bagge gjorde, och fick bara en delad tredjeplats på folkrankingen, vilket slutade med en sjätteplats för henne. Istället var så tog Medina tredjeplatsen (överraskande men kul!), Liamoo landade som nummer fyra, och Tone Sekelius rundade ut topp fem. Oförtjänt sist var Anna Bergendahl, som obegripligt nog knappt fick poäng alls av juryn. Hur de internationella bedömarna resonerar är ibland mer svårbegripligt än Teodiceproblemet. 

Tror jag då att Cornelia Jakobs kan vinna i Turin? Well, hon är inte chanslös, men det hade förvånat mig. Som det ser ut just nu hade jag satsat på Ukrainas KALUSH som segrare, med möjlig konkurrens från värdlandet själva. Men vi får se!

Blir Miss Marvel en miss?

 Marvel och Disney har ju som bekant planerat en uppsjö av tv-serier med MCU-tema till Disney+. Vi har redan fått se Wanda Maximoff bilda imaginär familj, Loki förälska sig i sig själv och Hawkeye desperat försöka fira jul. Nu laddar Marvel upp för nästa våg, som inleds med Oscar Isaacs mörka Moon Knight om två veckor och tydligen följs upp med Ms Marvel i juni. 

Marvel släppte seriens första trailer igår och det ser... well, inget vidare ut, för att vara ärlig. Jag erkänner villigt att Ms Marvel är den serie jag på förhand varit minst taggad på. Jag har ingen relation till karaktären, och high-school-miljön är ingenting jag känner att superhjältegenren direkt behöver mer av, särskilt eftersom Spider-Man redan gjort det så bra som det går att göra. Men Kevin Feige (och många fans) känner annorlunda, så nykomlingen Iman Vellani har castats i titelrollen som Kamala Khan/Ms Marvel, och serien är inspelad och klar. Tyvärr så känns trailern mest som en uppsättning grejer man sett förr. En ung nörd som är mobbad får superkrafter och försöker lära sig hantera dem. Inte min favoritstory redan första gången jag hörde den, och i Ms Marvel verkar det (av den två minuter långa trailern att döma) dessutom göras rätt hafsigt. Mobbartjejen kändes som copy-pastead ur Mean Girls, och Kamalas monolog om att känna sig representerad var allt annat än subtil. 

Men å andra sidan var trailern bara två minuter, och Marvel klantar sig sällan. Oavsett vad så hoppas jag att arga Marvelfans som tycker att MCU är för politiskt bestämmer sig för att ge sig efter Iman Vellani på sociala medier. Sånt beteende är bara vidrigt. 

Vem vinner Mello 2022?

 

Årets sista Melodifestivalavsnitt närmar sig med stormsteg. Allt kan hände och allt kan vände, för för nu e det dags för finaaaaal, som Babben säger. Så vem vinner? Blir det Cornelia Jakobs, årets genombrott? Anders Bagge, hela Sveriges idol? Klara Hammarström, som klättrat uppåt i tävlingen lika stadigt som Bronn i Game of Thrones tar sig framåt i samhällshierarkin? Eller festar sig Medina till seger? Dags för säsongens sista tippning!

Till att börja med: jag har mer eller mindre haft konstant fel i mina gissningar den här säsongen, så den jag gissar som segrare kommer säkert komma sist, eller nåt. Men hursom, om jag måste gissa (och det vill jag ju!), så tror jag på Cornelia Jakobs. Hon lär bli en juryfavorit, och samlar även många röster från folket. Jag tippar förvisso att Anders Bagge tar hem den största summan telefonröster, men satsar på att Cornelia går så mycket bättre hos internationella juryn att hon går före och tar hem den eftertraktade sångfågeln. Utöver Cornelia och Bagge så tror jag att Klara Hammarström är den enda konkurrenten om segern. Det som talar för henne är att hon legat etta på Spotifys topplista i Sverige i cirkus två veckor vid det här laget, vilket innebär att många lyssnar på "Run to the Hills". Men det känns ändå som att det folkliga stödet för framförallt Anders Bagge är större, och Cornelia lär gå bättre med juryn. Klaras bästa chans att är att komma två hos bägge, och därmed få högre poäng totalt än Bagge eller Cornelia, men det är nog hyfsat osannolikt. Personligen kommer jag dock heja på henne.

Resten av startfältet då? De känns som utfyllnad, för att vara helt ärlig. Visst, Liamoo kommer säkert få höga poäng (en fjärdeplacering för honom hade inte överraskat).Tone Sekelius känns som årets framgångsrika Andra Chansen-låt (förlåt, semifinals-låt), och kan säkert nå topp 5. Medina har många spelningar på Spotify, men den typen av låt de gör flyger sällan med juryn. Robin Bengtsson har en bra låt, men det är ingen Mellovinnare. Faith Kakembo lär vara för nischad, och kanske även för lik förra årets vinnare, Tusse, även om likhet med föregående års vinnare inte hindrade svenska folket från att ge The Mamas sångfågeln 2020. På tal om The Mamas så gick ju John Lundvik obegripligt nog till final med sitt svulstiga sömnpiller "Änglavakt", men att han skulle gå och vinna med den är lika sannolikt som att Jimmie Åkesson skulle komma in och göra en mellanakt. Och sen har vi då resten av semigänget, Anna Bergendahl, Theoz och Cazzi Opeia. De lär inte vara med och slåss om segern, även om Bergendahl nog kan gå hem hos juryn. 

Sammanfattningsvis tror jag då att det är ett three-way-race vi kommer få se på lördag. Cornelia Jakobs vs Anders Bagge vs Klara Hammarström. Det bästa är väl att alla tre är riktigt starka bidrag, så oavsett vem som tar hem det så kommer jag känna mig rätt nöjd. 

Underskattad Skådis: Celiné Buckens

Jag skrev om Celiné Buckens igår i min recension av BBCs miniserie Showtrial, där hon spelar Talitha Campbell, en ung dotter till en fastighetsmiljardär, som misstänks för mordet på sin universitetskamrat Hannah Ellis. Buckens gör ett grymt arbete med att göra Talitha till en osympatisk individ som man ändå har sympati för, vilket inte kan vara helt lätt. Hon får vara sarkastisk, charmig, elak, rädd, traumatiserad och självsäker. Det är ett brett register, och Buckens gör det med bravur.

Showtrial är dock inte hennes enda serie. Hon är även med i actiondramat Warrior, vars tredje säsong ska spelas in i år åt HBO Max. Hennes karaktär, Sophie Mercer, bär vissa likheter med Talitha. Hon kommer från en fin familj, är rappkäftad och kaxig. Men som Sophie får hon vara naiv och en smula världsfrånvänd, vilket Talitha definitivt inte är. Celiné Buckens må vara typecastad som rikemansdotter, men det gör henne inte mindre underskattad.

Imagine Dragons sjunger om magiska ben

 Ett av världens bästa band har släppt en ny låt, och den är fantastiskt catchy. Imagine Dragons nya singel Bones är inte lika rock-aktig som en del av deras senaste låtar (typ Giants), utan känns mer i linje med Follow You. Den sätter sig på hjärnan fort som bara tusan, och stannar där, länge. Ett riktigt häftplåster med andra ord, men när det är såhär bra så gör det absolut ingenting. 

Aiaiah, I got this feelin in my soul, aiaiah, go ahead and throw your stones, cause there's magic in my bones. Aiaiah...

Showtrial är gripande, tragisk och oviss

 Full disclosure: jag brukar inte kolla på deckare, kriminalare och mordmysterier. Det är en sådan genre som jag upplever har rätt svårt att förnya sig själv. Men jag såg ändå BBCs nya (rätt nya, kom i slutet av 2021) kriminaldrama Showtrial på SVT Play, och den var riktigt, riktigt bra, delvis för att fokuset är annorlunda än i många andra serier med liknande teman. Istället för att manuset radar upp ett gäng skumma typer och frågar "vem av dem är skyldig?", så fokuserar Showtrial på att ge tittaren en skum typ och frågar: "är hon skyldig?". Och det är ett koncept som åtminstone jag sett betydligt mindre av tidigare. 

Showtrial inleds hursom på samma sätt som så många andra serier i sin genre: en ung kvinna är försvunnen, polisen anar det värsta, och en misstänkt identifieras och tas in på förhör. I Showtrials fall är den misstänkta en ung rikemansdotter vid namn Talitha Campbell (Celiné Buckens), som uppträder allmänt snobbigt, kaxigt och nonchalant mot sin omgivning. Hon tilldelas advokaten Cleo Roberts (Tracy Ifeachor), som måste försöka bevisa Talithas oskuld trots att bevisen mot henne trillar in i rasande fart. 

Serien har betydligt fler karaktärer och plotlines än så, och huruvida Talitha är skyldig eller inte är långt ifrån uppenbart. Men fokuset på en misstänkt istället för tio gör bara serien än mer spännande, och än mer effektiv än den varit annars, och den lyckas säga saker om rättvisa och domstolsprocesser som den förmodligen inte kunnat göra med ett mer klassiskt deckarupplägg. Särskilt slutet är briljant, och lämnar mig som tittare med gott om saker att fundera på. 

Skådespeleriet sitter också, iallafall för det mesta. Celiné Buckens gör en stark insats som Talitha, och får till en bra balans mellan sårbar och otrevlig, samtidigt som hon levererar one-liners med precision värdig Hawkeye. Tracy Ifeachors Cleo är inte en lika mångfacetterad figur, men Ifeachor säljer ändå sin goda och rakryggade advokat utan problem. Kemin mellan de två fungerar för det mesta, även om några replikskiften blir lite vacklande. Om det beror på dialogen, som emellanåt kanske inte är top-notch, eller skådespelarna, är lite oklart. Men majoriteten av tiden är de bägge två (särskilt Buckens) väldigt bra. Även James Frain som Talithas krösusrike men frånvarande far, Joseph Payne som hennes problemtyngde BFF Dhillon, Rupert Holliday-Evans som den tuffe privatdetektiven Brian och Kerr Logan som hederlige åklagaren James Thornley står för starka insatser som sticker ut och blir minnesvärda. 

Showtrial är kort och gott ett välskrivet och välgjort kriminaldrama som bryter mot normen för hur mordmysterium brukar se ut och fungera, och blir vinnande tack vare det. Rekommenderas. 

Rörliga bilder på Kenobi

 

Jag gissade rätt! En skön omväxling med tanke på hur min tippning gått i Melodifestivalen i år. Kul att veta att jag har bättre intuition när det gäller Disneys marknadsföringsstrategi. Den första teasern för Obi-Wan Kenobi (serien) släpptes igår (man kan se den här). Och den visar självklart rätt lite, men bekräftar ändå ett par saker. 

Det första är att vi nu vet att ryktena var sanna. Jason Isaacs återvänder inte till rollen som The Grand Inquisitor, utan han spelas istället av Rupert Friend (Homeland). Jag har ältat det tidigare i bloggen, men att recasta Grandy känns jättekonstigt, men nu är det som det är. Grandy syntes inte jättetydligt i trailern, men jag är inte helt såld på hans design. Han saknar det skarpa, smala utseende som han hade i Rebels, och hans huvud verkar istället närmast uppsvällt. Trist, med tanke på hur väl man fört över andra animerade karaktärer till live-action (Cad Bane!!!)

Rupert Friend är inte den enda vars roll vi fått bekräftad tack vare trailern. Vi vet nu att även The Fifth Brother, även han från Star Wars: Rebels, kommer dyka upp i serien, spelad av Sung Kang (Han i Fast & Furious). Fifth Brother syns väldigt lite i trailern, men det ska bli kul att se honom i live-action. Indira Varma (Game of Thrones) är också castad i serien, och hade funkat bra som Seventh Sister, Fifth Brothers kompanjon från Rebels, men hon syns i en imperieofficers mundering, så hon är förmodligen en ny karaktär.

De goda då? Där är det mer oklart. Trailern visar Owen Lars (Joel Edgerton, till skillnad från en viss Jason Isaacs inte recastad), och även Obi-Wan själv (knappt), samt en pojkversion av Luke. Men bortsett från det är det fortfarande oklart vilka (om några) allierade Obi-Wan kommer ha under sina äventyr i serien. Inte heller får vi se Hayden Christensens återkomst som Vader. 

Obi-Wan Kenobi har hursom stor potential. Inquisitorius är en intressant del av Imperiet som gärna får utvecklas mer, då de hittills mest fungerat som rätt platta antagonister för Ezra Bridger eller Cal Kestis. Att ställa dem mot Obi-Wan, och visa upp deras förhållande till Vader är bra beslut. I övrigt blir det intressant att se hur Obi-Wan Kenobi känns jämfört med The Mandalorian (och Book of Boba Fett). Den är ju trots allt den första live-action serien i Lucas universe som inte har Jon Favreau och Dave Filoni bakom ratten, och fokuserar dessutom på Jediriddarna och Kraften istället för på de skumma förehavanden som försiggår i galaxens utkant. Hur annorlunda kommer det kännas? Det vill jag väldigt gärna veta. 

Bilder på Kenobi

 Entertainment Weekly har gått ut med de första bilderna från Obi-Wan Kenobi, Disney+ serien om Ewan McGregors populäre Jedimästare från Star Wars. På typiskt Star Wars-manér så visar de typ nada, utan mest bara Kenobi som ser bekymrad ut i olika miljöer. Det mest intressanta är att vi får en första titt på Reva (spelad av Moses Ingram), en av seriens skurkar, och tillika en av Vaders Inquisitors. Hennes rustning påminner en hel del om Second Sister bär i Fallen Order, och det ser snyggt ut. Hoppas bara att hon har en hjälm. Inquisitors ska ha hjälmar som ligger i gränslandet mellan coola och absurt fula. Det kommer liksom med jobbet. 

EW har även lite text till bilderna, bland annat ett par korta citat från Moses Ingram, som pratar om Reva i relation till the Grand Inquisitor, vilket pekar mot att han kommer dyka upp i serien, förmodligen spelad av Rupert Friend, vilket den här bloggen tagit upp tidigare. Kort sagt tycker jag att det är oerhört segt att de inte fortsatt med Jason Isaacs i rollen, även om Friend är oerhört lik Grandy. 

Det mest spännande med bilderna (bortsett från vår första titt på Reva) är att de pekar på att en trailer är runt hörnet. Den här typen av första reportage och bildsläpp följs ganska ofta av en trailerdebut (det var ju till exempel så Amazon gjorde med The Rings of Power nyligen). Och det är ju bara två och en halv månad kvar till seriens premiär, trots allt. 

Underskattad Skådis: Richard Harmon

Spoilers för The 100! 

Få personer har spelat en charmig antihjälte så väl som Richard Harmon gör i The 100. Hans karaktär, John Murphy, börjar som den typen av bråkig och irriterande figur som man förväntar sig ska dö innan första säsongens slut, men icke. Istället väljer The 100 att ta honom från skurk till antihjälte, och sedan från antihjälte till hjälte, punkt. Richard Harmon fångar alla versioner av Murphy perfekt, och får tillfälle att leverera allt från torra one-liners till känslomässigt tunga scener. Jag hoppas att Harmon snart får återvända till rampljuset i en stor roll. 

Tankar om Total War: Warhammer 3

 

Jag skrev om min hype inför Total War: Warhammer 3 för ett tag sedan. Nu har spelet varit ute i ett par veckor, och jag har hittills dunkat in snart 25 timmar i det. Och vad tycker jag då?

För det första tycker jag att det är svårt att recensera det efter bara 25 timmar, särskilt med tanke på att spelets mest emotsedda del, Mortal Empires-kampanjen med en enorm superkarta och alla faktioner från CAs tre Warhammer-spel inte ens släppts ännu. Och bortsett från det så har jag bara prövat två av spelets raser, Kislev och Cathay. Så jag har ingen recension, men jag har tankar. Here goes:

Det positiva först: allt är otroligt väldesignat. Faktionerna och raserna känns unika och roliga. Kislevs bear cavalry är skitkul, likaså deras Little Grom-släde. Även infanteriet, med både melee och ranged-kapacitet, är super. För Cathays del så gillar jag Crane Gunners, armborstmännen och deras enorma flygmaskiner. Tyvärr är jag lite besviken på de enorma monsterunits som man bjuder på. Elementbjörnen, som jag skrev om i inlägget som länkas till ovan, är inte alls lika imponerande som han ser ut. Jag har inte hunnit leka så mycket med Cathays motsvarighet, Terracotta Sentinel, men han verkar ha liknande problem: de kan helt enkelt inte döda grejer, av någon anledning. Om det beror på buggar eller på dålig speldesign vet jag inte, men jag vet att jag kan få bättre resultat med en bastilladon än med Elementbjörnen, och då är det något som är fel. 

Kampanjkartan är svinsnygg den också, och faktionernas olika mechanics och geografiska positioner är fruktansvärt väldesignade. Jag har bara kört klart en kampanj än så länge (Kislevs, med Katarin som Lord), och känslan man får där är bättre än något jag stött på i andra Total War-spel. Man sitter verkligen och håller ihop ett rike på apokalypsens rand som invaderas av allt möjligt från alla håll och dessutom lider av inbördes konflikt. Det kändes mörkt, desperat och tufft, precis som jag föreställer mig att Kislev är rent loremässigt. På samma vis gillar jag Nights Watch-simulatorn som är Miao Yings kampanj. Att försvara the Great Bastion (kinesiska muren), från chaos-monster och blodtröstiga steroidvikingar som samlar sina styrkor i det ödelagda ingenmanslandet utanför är skoj och inlevelsefullt. 

Tyvärr så skymtas spelens problem i de andra bitarna av kampanjen, nämligen Realms of Chaos. Jag förstår vad man ville med de här bitarna, och delvis fungerar det. De konstanta invasionerna stärker exempelvis den fantastiska apokalypskänslan i Katarins kampanj. Samtidigt så blir det väldigt enformigt, och begränsar spelarens frihet. Om man känner för att kuta ner och erövra hela the Empire som Kislev så kan man inte lägga fulla resurser på det, eftersom den starkaste armén måste vara redo för att jaga objectives i Realms of Chaos, och därefter måste sitta still i en stad i flera rundor för att bli av med alla debuff-traits lorden får under utflykterna dit (helt ärligt ett obegripligt designbeslut, ingen spelar Total War för att sitta och vänta i sin huvudstad). De fyra Chaos-rikena är dessutom rätt irriterande att spela igenom. Khornes är okej, det är mest tre rundor av slaktande och sen kan du åka hem. Men Slaanesh och Nurgle går bägge fett långsamt, och den förbannade gissningsleken som pågår i kråkriket ska vi inte ens prata om (återigen helt obegripligt designbeslut). Här har man helt enkelt inte tänkt till tillräckligt väl. Utmaningar är bra, men de ska vara intressanta att möta. Jag tror dock att det här är ett problem som löser sig när CA väl släpper Mortal Empires, som kommer vara den sandlådekampanj som många efterfrågar. Diverse DLC-faktioner kommer förmodligen ha annorlunda kampanjer också, och kan förhoppningsvis skita i Realms of Chaos. 

Layton i underlandet

 Spoilers för säsong 3 avsnitt 7 av Snowpiercer!

Så, dagens avsnitt av Snowpiercer var väldigt unikt. Vi kan börja med det. Det var ingen inledande monolog från en av passagerarna på tåget, vilket jag inte tror att de struntat i förut. Förmodligen gjorde de så för att visa att avsnitt 7 inte är som Snowpiercer brukar vara, och det har de väldigt rätt i. Största delen av det fokuserar på Layton, som befinner sig i en komadröm efter förra veckans knivslagsmål med Pike. Drömmen visar upp ett helt annat Snowpiercer, med samma karaktärer fast i andra roller. LJ är polis, Roche är en gangsterboss, Ruth är en soldat, Wilford är rätt hygglig, och så vidare. Att få se alla seriens skådespelare spela sina karaktärer fast i andra versioner är kul. De flesta har bara någon scen, så de hinner inte göra jättemycket av sina nygamla rollfigurer, men underhållande är det ändå. Layton springer mest runt och ser förvirrad ut, samtidigt som han försöker komma hem (dvs, vakna). Självklart lyckas han bara efter lite freudiansk karaktärsutveckling, då han inser att de visioner han haft av New Eden bara är hans önsketänkande undermedvetna. När han vaknar upp är han därmed helt förkrossad, då han inte bara förrått sina demokratiska principer, utan dessutom gjort det baserat på rena fantasier. Hur han ska ta sig ur detta blir intressant, men det har rimligtvis något att göra med avsnittets andra plotline: Wilfords forskning. 

Ärkesvinet Wilford är som bekant inlåst sedan ett par avsnitt tillbaka, och han verkar ha återfått det mesta av sin energi efter att nästan blivit mördad av Roche. Nu hålls han inlåst i samma bibliotek som Audrey hölls i under säsongens första avsnitt, och där börjar han studera baserat på en händelse som skedde när han jagade Laytons pirattåg mellan säsong 2 och 3. Tydligen upptäckte han signaler från ett tåg nära Frankrike, men nu har han kommit på att det inte var Layton. Alex föreslår att det bara var ett signalfel, men Wilford påstår att han är övertygad om att det var Melanie, och att hon lever. 

Bör vi tro på detta? Alltså, förmodligen inte. Exakt hur Wilford kan veta att det var Melanie är oklart (och hur ska hon ha tagit sig till Frankrike?). Dessutom behöver seriens författare göra en logistisk vinkelvolt för att förklara hur hon kan vara vid liv. Vill man verkligen göra det? Melanies död var välgjord och effektiv. Att sabba det hade varit synd. Dessutom är det oklart hur mentalt stabil Wilford är, eller, för den delen, hur välvillig. Är detta bara ännu en bluff i syfte att återta tåget? Det hade varit in-character. Samtidigt så har Wilford besegrats, och Snowpiercer kan inte fortsätta slänga in honom som hot om och om igen, särskilt eftersom Wilford vid makten är så drakoniskt ondskefull att det är svårt att göra en konflikt mellan honom och Alex/Layton/Melanie/Ruth/alla andra intressant ur ett moraliskt eller filosofiskt perspektiv. Spännande, absolut, men det var det hela säsong 2 byggde på, och det gjordes väldigt bra. Om säsong 3s sista avsnitt ska bygga upp till ytterligare en konflikt med Wilford i säsong 4 (som är bekräftad) så kommer det börja kännas som att tåget tuffar på sparlåga. 

Veckans avsnitt är kort och gott svårt att bedöma innan vi vet vart det leder. Antingen är det bra setup för något intressant, eller så är det setup för något dåligt. Vilket spår Snowpiercer kör in på får vi förhoppningsvis mer klarhet i nästa vecka. 

Arvingarna var bäst i lördags

 Japp, Arvingarna förhöjde Melodifestivalens allra första semifinal och gjorde hela spektaklet till en redigt görgo folkfest så fort de var i bild. Öppningsnumret med "Eloise", deras random inhopp behind-the-scenes (Casper som sjöng I Do under Lillasysters artistpresentation var ett av årets roligaste ögonblick, efter Per Anderssons skämt om kentaurerna och masugnen), och slutligen deras avslutningsnummer med "Tänker inte alls gå hem" under eftertexterna. De förgyllde verkligen hela avsnittet. Låt dem leda hela skiten nästa år kanske?

I övrigt då? Jo, konceptet med semifinal fungerade helt okej rent tävlingsmässigt också, och det hela blev betydligt mer svårtippat än duellerna, som ofta var rätt enkla att förutspå i förväg. Jag fick mitt sämsta tippningsresultat hittills i år, vilket väl iochförsig inte säger så mycket, men ändå. Spännande blev det. Mest anmärkningsvärt kände jag ändå var att Alvaro Estrella inte gick vidare, det var jag stensäker på att han skulle göra. Personligen hade jag hellre sett honom till final istället för Tone Sekelius, men Anna Bergendahl tog sig vidare, och det var det viktigaste. Semi nummer två överraskade främst iochmed att både Theoz och Cazzi Opeia gick vidare, trots att de på pappret borde ha konkurrerat om ungefär samma åldersgrupper. Blir intressant att se statistiken när SVT väl släpper den om några veckor. 

Iochmed detta har vi då också vår startordning för finalen färdig. Klara Hammarström öppnar med "Run to the Hills", och de två andra favoriterna, Anders Bagge och Cornelia Jakobs, har startnummer 6 respektive 10. Avslutar gör Medina. Hype!

Dags för Andra Chan... Semifinaler!

 

Den största förändringen i årets upplaga av Melodifestivalen är att Karin Gunnarsson (ersättare för Christer Björkman som ju utvandrat till USA i jakt på bättre tider) har bestämt sig för att göra om Andra Chansen. Dels så har den bytt namn till semifinal. Dels så är duellerna typ borta. Istället har man valt att dela upp de åtta tävlande bidragen i två grupper om fyra, från vilka två artister sedan går vidare till finalen. Så det man egentligen gjort är att man gjort om de fyra duellerna till två alla-mot-alla deathmatches. Exakt varför man inte bara spolade hela grupptänket är oklart. Kanske ville man hylla Christer genom att inte bara låta Andra Chansen/Semifinalen ha exakt samma koncept som deltävlingarna och finalen. Vete fåglarna. 

Hur ser då morgondagens två grupper ut, kan man fråga sig? Jo, i den första så tävlar Tone Sekelius, Alvaro Estrella, Danne Stråhed och Anna Bergendahl. I den andra hittar vi Theoz, Lisa Miskovsky, Lillasyster och Cazzi Opeia. Och därmed är det dags att tippa!

Från grupp ett satsar jag först och främst på Alvaro Estrella. Snubben är odödlig i den här sortens sammanhang. Han har tagit sig vidare från Andra Chansen de senaste två åren, och det här året lär inte ändra på det. Han har dessutom en klar edge i form av att hans bidrag är det mest dansvänliga, och därmed även barnvänliga, i grupp 1. Som nummer 2 från grupp 1 tippar jag Anna Bergendahl. Hon har en av årets bästa låtar, så om inte annat så förtjänar hon definitivt att ta sig vidare. Hon är dessutom folkkär på ett vis som varken Tone eller Danne (eller Alvaro heller, för den delen), är. Hon går hem hos de flesta, och hon är bra på det hon gör. Orosmomentet för henne är väl främst att hennes låt "Higher Power" gått sådär på Spotify än så länge, åtminstone jämfört med Tone Sekelius "My Way". Det behöver ju dock inte betyda så vansinnigt mycket så länge Anna kniper fler åldersgrupper, vilket jag tror hon gör. Tone skulle mycket väl kunna gå vidare också, men det blir tufft att triumfera över odödlige Alvaro och den breda uppslutning som lär backa Anna Bergendahl. 

Danne Stråhed är också med i grupp 1. Lycka till, önskar redaktionen (jag gillar Stråhed, men han måste göra en Hasse Andersson för att gå till finalen). 

Sedan har vi då grupp 2. Där finns det inte riktigt en given finalist på samma vis. Alla fyra skulle mycket väl kunna ta sig vidare. Den första platsen tippar jag till Lisa Miskovsky. Under deltävling 3 visade svenska folket med all önskvärd tydlighet att man inte ska underskatta henne. Hon har, precis som Bergendahl, även en rätt bred appeal, och lär segla vidare på att de äldre åldersgrupperna gillar henne. De yngre lär delas mellan Cazzi Opeia och Theoz, vilket skulle kunna ge Lillasyster möjlighet att knipa plats nummer två, vilket jag tippar. De har ös, och kan nog också slå hyfsat brett. Men det blir tight. 

Så då har vi det. Åtta artister, fyra finalplatser, två grupper. Imorgon får vi se vilka som får agera utfyllnad i finalen, och vilka som får åka hem.